Nedan följer den första av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord, identitetsmarkörer eller förenklade bilder av vad partierna säger sig stå för, utan att faktiskt granska vad de gör. Vilken politik driver de och vilken roll i samhällsutvecklingen spelar de i praktiken? Det gäller inte minst Vänsterpartiet – ett parti som ofta framstår som den tydligaste systemkritiska rösten i svensk politik, men som samtidigt sällan prövas fullt ut i frågor om makt, ansvar och genomförande.
Vänsterpartiet intar en särställning i det politiska landskapet. I en tid där politiken allt oftare reduceras till plånboksfrågor, individens ansvar och kortsiktiga kompensationer, är partiet en av få aktörer som konsekvent talar om klass, makt och jämlikhet. Där andra tävlar om vem som kan lova mest till den enskilde, insisterar Vänsterpartiet på att politik i grunden handlar om vilket samhälle vi vill bygga tillsammans. Det är en tydlig styrka. Men det är också en position som riskerar att bli bekväm.
Partiets styrka är nämligen tätt sammanflätad med dess begränsning. Vänsterpartiet har under lång tid fungerat som oppositionens samvete, den röst som säger det andra undviker och pekar på orättvisorna. Den röst som driver krav vilka senare, ofta i urvattnad form, tas över av andra partier. I välfärdsfrågorna är detta särskilt tydligt. Kritiken mot vinster i skola, vård och omsorg är konsekvent och ideologiskt förankrad. Motståndet mot New Public Management och marknadsstyrning av det gemensamma är tydligare här än någon annanstans i riksdagen. Samtidigt har partiet ofta tvingats nöja sig med att bromsa försämringar eller driva igenom begränsade reformer, snarare än att på allvar förändra systemens grundlogik.
Skattepolitiken följer samma mönster. Vänsterpartiet förespråkar högre skatter för de med störst resurser, återupprättad progressivitet och ett skattesystem som finansierar en stark gemensam välfärd. Det är en tydlig klasspolitisk linje. Men i ett politiskt klimat där omfördelning ofta misstänkliggörs, har partiets förslag sällan blivit styrande. Resultatet blir att den politik som faktiskt genomförs fortsätter att urholka välfärdens långsiktiga finansiering, trots att alternativen finns formulerade.
Relationen till Socialdemokraterna illustrerar denna motsägelse. Vänsterpartiet är ofta den skarpaste kritikern av socialdemokratins anpassning till marknadslogik, dess förvaltande hållning i välfärden och dess acceptans av högerns problemformuleringar. Samtidigt är partiet beroende av Socialdemokraterna för att få parlamentariskt inflytande. Genom budgetsamarbeten och punktvisa uppgörelser har Vänsterpartiet nått konkreta resultat, men till priset av att den egna politiken ofta framstår som ett tillägg snarare än som ett eget samhällsprojekt.
I migrationspolitiken har Vänsterpartiet i stort sett ensamt stått kvar vid en mer humanistisk och rättighetsbaserad linje. Man har motsatt sig den restriktiva utvecklingen, tillfälliga uppehållstillstånd och den ökade misstänksamheten mot människor på flykt. Det är en tydlig kontrast mot både högern och Socialdemokraterna. Samtidigt har partiet haft svårt att nå fram med en berättelse som kopplar migration till jämlikhet, arbetsmarknad och välfärd på ett sätt som bryter igenom det hårdnande politiska klimatet.
Liknande mönster syns i kriminalpolitiken. Vänsterpartiet har konsekvent motsatt sig sänkt straffålder, hårdare straff som universallösning och symbolpolitik byggd på repression. I stället betonas sociala orsaker, förebyggande arbete, skola, bostadspolitik och jämlikhet som centrala faktorer för trygghet. Det är en analys som vilar på forskning och erfarenhet, men som i ett polariserat debattklimat ofta avfärdas som naiv eller otillräcklig. Partiet har haft svårt att formulera en trygghetsberättelse som når bortom den redan övertygade väljarbasen.
I frågor om hbtq-rättigheter, jämställdhet och mänskliga rättigheter är Vänsterpartiets hållning tydlig och konsekvent. När andra partier gör dessa frågor till symboler eller kulturmarkörer, har Vänsterpartiet fortsatt att behandla dem som jämlikhets- och rättvisefrågor, tätt sammanlänkade med klass och materiella villkor. Även här är partiets problem inte brist på tydlighet, utan begränsat inflytande.
Utrikes- och säkerhetspolitiken markerar ytterligare en tydlig skiljelinje. Vänsterpartiet har varit konsekventa i sitt motstånd mot NATO-medlemskapet och i sin kritik av DCA-avtalet med USA. Frågor om suveränitet, demokratisk kontroll och risken att Sverige binds upp i stormaktskonflikter har lyfts fram när andra partier reducerat dessa beslut till tekniska formaliteter. Samtidigt har denna linje bidragit till att ytterligare isolera partiet i riksdagen, snarare än att öppna för bredare debatt.
Även i miljöpolitiken kombinerar Vänsterpartiet höga klimatambitioner med ett tydligt rättviseperspektiv. Omställningen ska inte ske genom att kostnaderna vältras över på hushåll med små marginaler, utan genom offentliga investeringar, industripolitik och gemensamt ansvar. Det skiljer partiet från både grön retorik utan social förankring och från marknadsbaserade lösningar som riskerar att fördjupa klyftor.
Ett återkommande problem är att Vänsterpartiet ibland låter som ett parti som redan accepterat att det inte kommer att få makten. Retoriken präglas stundtals mer av vittnesmål än av anspråk. Man pekar med stor precision på orättvisorna, men tar inte alltid nästa steg: att formulera hur ett samhälle styrt av Vänsterpartiets samlade idéer faktiskt skulle se ut. Där Socialdemokraterna fastnat i förvaltningens språk, riskerar Vänsterpartiet att fastna i oppositionens.
Sammantaget framträder bilden av ett parti som i stora delar har analysen, men som ännu inte fullt ut har fått, eller tagit, mandatet att omsätta den i samhällsformande politik. Vänsterpartiet är den tydligaste parlamentariska kraft som konsekvent motsätter sig nedmonteringen av välfärden, marknadsstyrningen av det gemensamma och den politik som ökar ojämlikheten. Men så länge partiet hålls kvar i rollen som stödparti och korrektiv kommer denna politik att förbli fragmentarisk.
Vill väljarna på allvar avbryta den långvariga nedmonteringen av välfärden, bryta marknadslogiken i skola, vård och omsorg och åter göra jämlikhet till politikens kärna, räcker det inte att Vänsterpartiet har rätt i sak. Då måste partiet också ges ett större mandat.
För utan ett stärkt Vänsterparti riskerar även framtida regeringar att fortsätta administrera ett samhälle som glider isär, oavsett retorik. Och då blir valet inte en fråga om förändring, utan om vilken takt nedmonteringen ska ske i.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Lästips:
Är det dags att rösta på Vänsterpartiet 2026? – eFOLKET, 9 oktober 2026
