Nedan följer den sjätte av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord och framtidslöften, utan att systematiskt analysera den politik som faktiskt har förts. Ett parti som förtjänar särskild granskning är Kristdemokraterna, vars samlade politik under senare år visar ett tydligt och sammanhängande mönster: moralisk normering nedåt, militär och marknadsmässig anpasslighet uppåt, och ett alltmer villkorat synsätt på människovärde.
Kristdemokraterna beskriver sig som ett värdebaserat parti med människovärdet i centrum. Men i praktiken är detta människovärde inte grundat i individens frihet, jämlikhet och rätt till självbestämmande. Det är definierat uppifrån, förankrat i kristen moraltradition och presenterat som objektivt och oföränderligt. Därmed ger partiet sig också ett tolkningsföreträde över hur människor bör leva sina liv.
Detta blir tydligt i partiets syn på kvinnor och kvinnors kroppar. Kristdemokraterna har konsekvent haft en restriktiv hållning i abortfrågan, ifrågasatt abortlagens utformning och betonat ”livets okränkbarhet” snarare än kvinnans rätt till självbestämmande. Kvinnans kropp framträder inte som hennes egen, utan som ett moraliskt och politiskt intresseområde. Detta är inte jämställdhet – det är förmyndarmentalitet. Kvinnors frihet underordnas en på förhand definierad etik.
Samma synsätt präglar partiets hållning till familjepolitik och HBTQ-personers rättigheter. Den ”naturliga” familjen ges normativ status, medan andra sätt att leva tolereras snarare än erkänns fullt ut. Politiken signalerar tydligt att vissa livsval är mer legitima än andra, inte för att de skadar någon, utan för att de avviker från en norm.
I migrationspolitiken blir detta mönster än tydligare. Kristdemokraterna har ställt sig bakom en allt stramare asylpolitik, accepterat tillfälliga uppehållstillstånd som norm och betonat volymer och avskräckning. Människor på flykt reduceras till belastning och problem. Detta står i skarp kontrast till den kristna liknelsen om den barmhärtige samariern, där den moraliska poängen just är att hjälpa den slagne främlingen, utan villkor, utan gränsdragningar, utan krav på anpassning. KD:s politik gör motsatsen: solidariteten stannar vid gränsen.
Den villkorade humanismen återkommer i välfärdspolitiken. Kristdemokraterna har konsekvent förespråkat skattesänkningar, privatiseringar och en mer återhållsam offentlig välfärd. De sociala skyddsnäten, a-kassa, sjukförsäkring och socialförsäkringar, har accepterats i allt tunnare form, med hårdare villkor och ersättningsnivåer som halkat efter. Trygghet görs till något individuellt snarare än gemensamt. Den som inte kan luta sig mot familj eller arbetsmarknad lämnas allt mer ensam.
Detta är inte en politik för människovärde i praktiken. Ett samhälle som tar människovärdet på allvar ser till att sjukdom, arbetslöshet och ålderdom inte innebär socialt fall. Kristdemokraternas politik accepterar i stället ökande klyftor och en återgång till ett mer ojämlikt trygghetssystem.
I miljöpolitiken upprepas samma mönster. Klimatkrisen erkänns retoriskt, men underordnas i praktiken kortsiktig tillväxt, sänkta drivmedelsskatter och industrins intressen. Omställningen behandlas som teknisk snarare än moralisk, trots att klimatfrågan i grunden handlar om ansvar för framtida generationers livsvillkor.
Kristdemokraternas syn på kärnkraften passar väl in i detta mönster av retorisk ansvarsetik och praktisk kortsiktighet. Kärnkraften framställs som en nästan frälsande lösning på klimatkrisen, trots att nya reaktorer ligger decennier bort, kräver massiva statliga subventioner och binder upp enorma resurser som annars hade kunnat användas för snabbare och mer kostnadseffektiv omställning. För Kristdemokraterna blir kärnkraften inte främst ett energipolitiskt verktyg, utan ett ideologiskt projekt: ett sätt att försvara centraliserad storskalighet, teknokratisk kontroll och industrins intressen, samtidigt som satsningar på förnybar energi, energieffektivisering och lokal produktion nedvärderas.
Ansvar för framtida generationer reduceras till en teknisk fråga, där risker, avfall och kostnader skjuts på framtiden. Det är anmärkningsvärt att partiföreträdare som gärna talar om förvaltarskap och långsiktigt ansvar är beredda att lämna efter sig radioaktivt avfall som måste hanteras i hundratusentals år, samtidigt som man motsätter sig kraftfulla åtgärder här och nu. Kärnkraftspolitiken blir därmed ännu ett exempel på hur Kristdemokraterna föredrar symboliska lösningar och auktoritativ trygghetsretorik framför en faktisk, rättvis och långsiktigt hållbar omställning.
Den mest konsekventa motsägelsen återfinns dock i säkerhets- och utrikespolitiken. Kristdemokraterna har varit pådrivande för Nato-medlemskap, öppnat för kärnvapen på svensk mark och varit ett av de partier som skrev under DCA-avtalet. Därmed har långtgående rättigheter över svenska militärbaser överlämnats till USA, en stat som upprepade gånger deltagit i krig i strid med folkrätten. För ett parti som talar om ansvar, suveränitet och människoliv är detta en anmärkningsvärd kapitulation inför militär maktpolitik.
Samma selektiva förhållande till folkrätten präglar Kristdemokraternas stöd till Israels agerande i Palestina. Ledande KD-politiker har försvarat krigföring som mött skarp kritik från FN och humanitära organisationer som Läkare utan gränser. Civilt lidande relativiseras, folkrätten ifrågasätts, människovärdet blir återigen selektivt.
Det som ytterligare förtjänar granskning är Kristdemokraternas framtidsvision, eller snarare frånvaron av en sådan. Utöver moraliska markeringar och reaktiva utspel saknas en sammanhängande berättelse om vilket samhälle partiet faktiskt vill bygga på tio, tjugo eller trettio års sikt. Det finns ingen tydlig vision om hur jämlikhet ska stärkas i ett allt mer polariserat samhälle, hur välfärden ska möta en åldrande befolkning, eller hur Sverige ska ta ansvar i en värld präglad av klimatkris och ökande globala orättvisor. I stället reduceras framtiden till en nostalgisk idé om ordning, kärnfamilj och nationell slutenhet, ett Sverige som ska bevaras snarare än utvecklas. Politik blir då inte ett projekt för gemensam frigörelse och socialt framåtskridande, utan ett försök att frysa tiden och disciplinera samtiden. Ett parti utan framtidsvision blir till slut ett parti som bara administrerar rädsla, moral och makt, utan förmåga att formulera hopp.
När man sammanför Kristdemokraternas kvinnosyn, migrationspolitik, välfärdspolitik, klimatlinje och säkerhetspolitik framträder ett tydligt helhetsmönster: staten ska vara stark när det gäller moral, ordning och militär. Men återhållsam när det gäller social trygghet, jämlikhet och internationell rätt. Människan ska vägledas, disciplineras och anpassas, men inte garanteras frihet eller trygghet.
Detta är inte den barmhärtige samarierns etik. Det är en politik där solidaritet ersatts av villkor, där människovärde är något man talar om, men inte konsekvent försvarar.
Inför valet finns det därför goda skäl att ställa en avgörande fråga: handlar Kristdemokraternas politik om människovärde i praktiken eller om moralisk kontroll, militär underordning och ett samhälle där ansvaret alltid hamnar hos den enskilde?
Historien borde ha lärt oss vad som händer när sådana idéer får makt.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
Miljöpartiet – eFOLKET, 17 februari 2026
Centerpartiet – eFOLKET, 20 februari 2026
Liberalerna – eFOLKET, 24 februari 2026
