Nedan följer den femte av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord och framtidslöften, utan att systematiskt analysera den politik som faktiskt har förts. Ett parti som förtjänar särskild granskning är Liberalerna, inte minst eftersom avståndet mellan partiets liberala självbild och dess faktiska politik har vuxit sig allt större.
Liberalerna beskriver sig som ett parti som sätter individens frihet, rättsstatens principer och människans okränkbara värde i centrum. I praktiken har partiets politik under senare år dock präglats av ökad auktoritetstro, förmyndarmentalitet och en tydlig dragning mot statlig kontroll, särskilt såsom riktad mot redan utsatta grupper. Frihet har blivit något som ska förtjänas, inte en grundläggande rättighet.
Detta blir särskilt tydligt i migrationspolitiken. Liberalerna har gått från att försvara asylrätten till att acceptera tillfälliga uppehållstillstånd, volymmål och en politik som i praktiken syftar till avskräckning. Rättssäkerhet och humanitet har fått stå tillbaka för signalpolitik. Människor på flykt reduceras till ett integrationsproblem snarare än individer med rätt till skydd. För ett parti som säger sig värna internationell rätt och individens frihet är detta en ideologisk kapitulation.
Samma mönster återkommer i kriminal- och rättspolitiken. Liberalerna har varit pådrivande för hårdare straff, utökade tvångsmedel och inskränkningar i personlig integritet, ofta utan tydligt stöd i forskning. Rättsstaten reduceras till ett verktyg för ordning snarare än ett skydd mot maktmissbruk.
I skolpolitiken, där Liberalerna länge haft ett starkt varumärke, är motsägelserna särskilt tydliga. Partiet säger sig värna kunskap och likvärdighet, men har samtidigt försvarat ett marknadsstyrt skolsystem med privata aktörer och vinstuttag, trots växande segregation och sjunkande resultat. Valfrihet för vissa har blivit ojämlikhet för många.
Även i miljö- och klimatpolitiken är diskrepansen mellan retorik och praktik påfallande. Liberalerna talar gärna om teknikoptimism och ”realistisk klimatpolitik”, men detta har i praktiken reducerats till ett ensidigt fokus på kärnkraft som universallösning. Förnybar energi, energieffektivisering och minskad energikonsumtion har konsekvent nedvärderats, trots att dessa är centrala komponenter i all seriös klimatforskning. Kärnkraften presenteras som både snabb, billig och riskfri, trots långa ledtider, enorma kostnader och olösta avfallsfrågor.
Samtidigt har partiet accepterat ett fortsatt beroende av fossila bränslen under överskådlig tid, ofta med hänvisning till konkurrenskraft och industrins behov. Klimatkrisen behandlas därmed som ett tekniskt irritationsmoment snarare än ett existentiellt hot. Den liberala idén om ansvar gentemot kommande generationer har ersatts av kortsiktig ekonomisk rationalitet. Friheten för dagens marknadsaktörer väger tyngre än friheten för morgondagens medborgare att leva i ett stabilt klimat.
Även i välfärds- och ekonomisk politik har Liberalerna konsekvent prioriterat skattesänkningar och budgetdisciplin framför starka sociala skyddsnät. A-kassa och socialförsäkringar har accepterats i urholkad form, där trygghet blir beroende av arbetsmarknadsposition snarare än medborgarskap. Frihet utan materiell trygghet är dock en tom frihet.
I utrikes- och säkerhetspolitiken har partiet profilerat sig som ett av de mest Nato-vänliga och varit pådrivande bakom DCA-avtalet, samtidigt som man öppnat för kärnvapen på svensk mark. Anpassningen till stormaktspolitik har gått snabbare än den principiella reflektionen om konsekvenser för folkrätt, suveränitet och civil kontroll.
När man sammanför Liberalernas migrationspolitik, rättspolitik, skolpolitik, miljö- och energipolitik, välfärdssyn och utrikespolitik framträder ett tydligt mönster: staten ska vara stark när det gäller kontroll, disciplin, militär och storskalig energiinfrastruktur – men svag när det gäller social trygghet, klimatomställning och skydd för individen mot marknadens och maktens konsekvenser. Det är en liberalism där friheten reduceras till lydnad.
Slutligen måste frågan om vision ställas. Eller snarare: frånvaron av en sådan. Liberalerna erbjuder i dag ingen sammanhållen berättelse om vilket Sverige man vill bygga på sikt. Det finns ingen tydlig idé om hur frihet, jämlikhet, bildning, klimatomställning och social sammanhållning ska förenas i ett framtida samhällsprojekt. Politiken framstår i stället som en serie positionsmarkeringar, anpassade efter opinionsvindar och samarbetspartners, snarare än som uttryck för en långsiktig idé.
Där liberalismen historiskt handlade om att frigöra människor från fattigdom, okunskap och maktmissbruk, reduceras framtidsbilden nu till tekniska lösningar, disciplin och individuell anpassning. Medborgaren blir något som ska styras, korrigeras och optimeras, inte en deltagare i ett gemensamt samhällsbygge. Framtiden beskrivs inte som något som kan formas politiskt, utan som något som måste ”hanteras”.
Avsaknaden av vision blir särskilt tydlig i mötet med vår tids stora utmaningar: klimatkrisen, ökade klyftor, demokratisk tillbakagång och en allt mer osäker omvärld. Här hade ett liberalt parti kunnat formulera en offensiv idé om ett öppet, solidariskt och kunskapsbaserat samhälle rustat för framtiden. I stället möts vi av tystnad, undanflykter eller en återgång till gårdagens lösningar.
Ett parti utan framtidsvision blir till slut ett förvaltningspart, eller värre: ett ordningsparti. Och när politiken reduceras till administration av det rådande, snarare än en kamp för något bättre, försvinner också engagemanget.
Och kanske är det just därför opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Liberalerna har under flera år balanserat runt, och ofta under, riksdagsspärren. Partiet har lyckats med konststycket att nästan radera ut sig självt från den politiska arenan. Ett parti som en gång byggde sitt existensberättigande på frihet, bildning och rättsstat har blivit oigenkännligt för både sina väljare och sina idéhistoriska rötter.
Att väljarna reagerar är inte märkligt. Snarare är det logiskt. Och det finns skäl att konstatera att denna tillbakagång inte nödvändigtvis är ett demokratiskt problem, utan möjligen ett tecken på att väljarna genomskådat ett parti som övergett sin egen idé. I så fall är det faktiskt något vi kan vara tacksamma för.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
Miljöpartiet – eFOLKET, 17 februari 2026
Centerpartiet – eFOLKET, 20 februari 2026
