Nedan följer den fjärde av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord om ”frihet”, ”företagsamhet” eller ”landsbygd”, utan faktiskt granska vad partierna gjort, vad de gör, och vad de rimligen kan förväntas göra när ideologi möter makt. Det gäller i hög grad Centerpartiet, ett parti som på kort tid rört sig längre bort från sina historiska rötter än nästan något annat i svensk politik.
Centerpartiet bär på en motsägelsefull historia. Det föddes som ett agrart intresseparti, utvecklades till en decentralistisk folkrörelse och bar länge en samhällskritik riktad både mot statlig centralism och mot storskalig kapitalmakt. Småföretagare, lantbrukare och landsbygdens löntagare skulle skyddas mot monopol, urban dominans och ekonomisk koncentration. Frihet var inte synonymt med marknad, utan med lokal makt, spridd äganderätt och social sammanhållning.
Det Centerpartiet vi ser i dag är något väsentligt annat.
Partiets moderna identitet har blivit allt mer renodlat marknadsliberal. Nästan varje samhällsproblem möts med samma grundrecept: sänkta skatter, ökad konkurrens och minskad politisk styrning. Skattepolitiken är central i denna förskjutning. Centerpartiet driver konsekvent krav på sänkt skatt på arbete och företagande, och motsätter sig omfördelande skatter som stärker den gemensamma finansieringen. Skatt framställs inte som ett redskap för samhällsbygge, utan som ett hinder för individens frihet.
Konsekvensen är att statens och kommunernas ekonomiska handlingsutrymme försvagas. För ett parti som säger sig värna landsbygden är detta en uppenbar motsägelse. Det är just gemensamt finansierade system – skola, vård, omsorg, infrastruktur och kollektivtrafik, som gjort det möjligt att bo, arbeta och leva utanför storstäderna. När skattebasen krymper blir ”valfrihet” snabbt ett privilegium för dem som redan har resurser.
Detta mönster återkommer i välfärdspolitiken. Centerpartiet är en av de starkaste försvararna av dagens marknadsmodell i skola, vård och omsorg och har motsatt sig försök att begränsa vinster i välfärden. Retoriskt talar man om kvalitet och valfrihet, men i praktiken försvarar man ett system där skattemedel omvandlas till privata vinster, samtidigt som personalen pressas av bemanningsbrist, effektiviseringskrav och otrygga anställningar. För ett parti som säger sig stå för småskalighet är det anmärkningsvärt hur okritiskt man accepterar välfärdskoncernernas makt.
I arbetsmarknadspolitiken är linjen konsekvent. Centerpartiet driver på för ökad flexibilitet, försvagat anställningsskydd och större individuellt ansvar. Här spelar synen på a-kassan en nyckelroll. Partiet vill reformera a-kassan så att ersättningen är relativt hög i början men snabbt trappas ned, i syfte att öka trycket att ta arbete. Formellt handlar det om omställning, i praktiken innebär det ett svagare långsiktigt trygghetssystem för den som befinner sig på en osäker arbetsmarknad.
A-kassan förskjuts därmed från att vara ett försäkringssystem till att bli ett styrmedel. Risk flyttas från arbetsgivare och samhälle till individen. Det är en politik som gynnar arbetsköpare i ett läge där maktbalansen redan är ojämn, samtidigt som den presenteras som frihetsreform.
Även kriminalpolitiken präglas av denna individualiserande logik. Centerpartiet har inte drivit någon formell linje om sänkt straffålder, men har successivt närmat sig en bredare repressiv konsensus genom att prioritera fler poliser, hårdare straff och ökad kontroll. Förebyggande arbete lyfts i retoriken, men utan motsvarande tyngd i fördelningspolitik, bostadspolitik och skolpolitik. Brottslighet behandlas i praktiken främst som ett ordningsproblem, snarare än som ett uttryck för sociala och ekonomiska villkor.
Miljö- och klimatpolitiken rymmer en annan central motsättning. Centerpartiet vill framstå som ett grönt parti och har onekligen miljöpolitiska rötter. I praktiken har klimatpolitiken dock tydligt underordnats marknadsliberal logik. Klimatkrisen definieras främst som ett innovations- och investeringsproblem, där teknikutveckling och marknadslösningar ska leverera resultaten. Kraftfull politisk styrning, regleringar och omfördelning tonas ned, särskilt när de riskerar att påverka starka ekonomiska intressen inom jordbruk, skogsbruk eller transportsektor.
Resultatet blir en klimatpolitik som är förenlig med fortsatt tillväxt, men otillräcklig i relation till krisens omfattning.
Migrationspolitiken är mer komplex. Centerpartiet har konsekvent försvarat en relativt generös hållning jämfört med många andra partier och stått emot nationalistisk retorik. Det är en tydlig skillnad. Samtidigt ramas migration ofta in som en fråga om arbetskraftsbehov och ekonomisk nytta. Människors rättigheter och social inkludering riskerar därmed att bli instrumentella, värdefulla så länge de passar ekonomins behov.
I utrikes- och säkerhetspolitiken har Centerpartiet tydligt ställt sig bakom NATO-medlemskapet och fördjupat försvarssamarbete, inklusive DCA-avtalet med USA. Avtalet innebär inte formellt att Sverige avsäger sig suveränitet, men det fördjupar beroendet av amerikansk militär infrastruktur och strategi. För ett parti som historiskt betonat decentralisering och självbestämmande är anpassningen till stormaktspolitik anmärkningsvärd – och i stort sett okontroversiell internt.
Det kanske mest avslöjande är dock Centerpartiets avsaknad av en sammanhängande samhällsvision. När den övergripande visionen saknas förvandlas politiken till en serie tekniskt konsekventa beslut utan social riktning. Centerpartiet framstår då inte som ett framtidsparti, utan som ett konsekvent marknadsliberalt projekt som talar om decentralisering men i praktiken producerar ökade klyftor, maktkoncentration och ett samhälle där ansvar och risk flyttas från strukturer till individer.
Sammantaget framträder bilden av ett parti som talar om frihet men systematiskt bortser från makt, som hyllar ansvar men konsekvent förskjuter risk nedåt, och som gärna placerar sig i mitten, men driver politiken tydligt åt höger.
Centerpartiet står inför ett vägval. Antingen fortsätter man på den inslagna vägen som garant för marknadsliberal kontinuitet, med svagare gemensamma system och större individuell utsatthet. Eller så återknyter man till sina egna rötter: decentralism med socialt innehåll, miljöpolitik med faktisk styrning och en frihetsidé som också omfattar trygghet, jämlikhet och gemensamt ansvar.
Utan en sådan omorientering riskerar Centerpartiet att förbli ett parti med tydlig ideologi men utan samhällsprojekt, ett parti som vet vad det är emot, men allt mindre vad det är till för.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
Miljöpartiet – eFOLKET, 17 februari 2026
