Nedan följer den andra av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord om ”ordning och reda”, ”trygghet” eller ”ansvar”, utan att faktiskt granska vad partierna gjort, vad de gör och vad de rimligen kan förväntas göra om de får fortsatt eller förnyat förtroende. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, ett parti som fortfarande bär maktens självbild, men som i praktiken allt oftare administrerar en politik som formats på andra håll.
Valrörelser i dag reduceras ofta till en fråga om individens plånbok. Vad får du kvar efter skatt? Vad lönar sig? Vilket parti kan lova mest, snabbast och tydligast? I detta klimat börjar partiföreträdare bjuda över varandra i en sorts ekonomisk budgivning, där politiken förvandlas till ett konsumenterbjudande. Även Socialdemokraterna har accepterat denna spelplan. Ett parti som en gång formulerade politik i termer av klass, makt och gemensamt ansvar talar nu allt oftare i samma språk som sina motståndare: kronor och ören, kompensationer och kortsiktiga vinster. Frågan om vilket samhälle vi vill vara har trängts undan av frågan om vad den enskilde kan vinna här och nu.
Socialdemokraterna är inte vilket parti som helst. De är statsbärande av tradition, djupt integrerade i statens institutioner och i föreställningen om det svenska samhällsbygget. Under större delen av 1900-talet var partiet bärare av en tydlig samling idéer: att arbetarklassens villkor skulle förbättras genom politisk kamp; att jämlikhet inte var ett moraliskt tillägg utan politikens kärna; och att staten var ett uttryck för solidaritet, inte misstänkliggörande, disciplin eller marknadsanpassning. Just därför är dagens socialdemokrati inte bara ett politiskt problem, utan ett ideologiskt haveri.
Partiets kris är inte i första hand kommunikativ. Den” handlar inte om att ”budskapet inte går fram”, utan om att innehållet under lång tid urholkats. Socialdemokraterna har anpassat sig till ett samhällsklimat de själva bidragit till att normalisera. Detta genom att steg för steg acceptera de ramar andra satt upp, samtidigt som man behållit sitt historiska språk. Solidaritet finns kvar som ord, men är i praktiken villkorad. Trygghet erbjuds, men selektivt. Jämlikhet reduceras till justeringar i marginalen, snarare än till en bärande princip.
Från att ha varit en rörelse som utmanade den har Socialdemokraterna blivit ett parti som i första hand förvaltar makten. Man administrerar system man säger sig kritisera, accepterar marknadslogik som ett slags naturtillstånd och prioriterar regeringsduglighet framför politisk riktning. Stabilitet har blivit viktigare än rättvisa. Förutsägbarhet viktigare än förändring. I denna förvaltning blir politiken defensiv: inte inriktad på att omforma samhället, utan på att mildra de värsta konsekvenserna av ett system man inte längre vill eller vågar ifrågasätta.
Detta blir särskilt tydligt i partiets långvariga acceptans av New Public Management som styrmodell för offentlig sektor. Därigenom upprätthåller man en ordning där välfärden behandlas som en verksamhet bland andra, där mätbarhet, upphandlingar, konkurrensutsättning och ekonomiska incitament sätts före professionellt omdöme och mänskliga behov. Trots återkommande kritik från forskare, fackförbund och välfärdens anställda har Socialdemokraterna i praktiken fortsatt att administrera detta system snarare än att göra upp med dess grundlogik. Resultatet är en offentlig sektor där lärare, undersköterskor, vårdbiträden och socialsekreterare pressas mellan budgetdisciplin, dokumentationskrav och ständiga effektiviseringar, medan det politiska ansvaret löses upp i styrmodeller, konsultrapporter och tillfälliga satsningar.
När även välfärdspolitiken reduceras till plånboksfrågor förloras det samhälleliga perspektivet. Skola, vård och omsorg behandlas som kostnadsposter snarare än som uttryck för vilket samhälle vi valt att bygga. Då blir barnens utbildning, de äldres omsorg och de sjukas vård till frågor om effektivitet och budgetbalans, inte om jämlikhet, värdighet och gemensamt ansvar.
Samma mönster präglar relationen till vänstern. Under lång tid har Socialdemokraterna motsatt sig, fördröjt eller tonat ned reformförslag från vänsterhåll för att senare, när opinionen förskjutits eller parlamentariska lägen tvingat fram eftergifter, genomföra snarlika reformer och presentera dem som uttryck för eget ansvarstagande. Gratis glasögon för barn, avgiftsfri tandvård upp till 23 år, höjningar av garantipensionen, förstärkningar av bostadstillägget, förbättringar i sjukförsäkringen och stoppade försämringar i a-kassan är exempel där trycket från vänster varit avgörande, men där det politiska ursprunget i efterhand suddats ut.
Detta är inte ett oskyldigt taktiskt spel. När reformer frikopplas från den konflikt och den klassanalys som bar fram dem reduceras politiken till tekniska justeringar. Socialdemokraterna kan då både dra nytta av vänsterns krav och samtidigt hålla vänstern på armlängds avstånd, utan att behöva ta strid om samhällets grundläggande riktning.
Samtidigt har partiet förskjutit sin egen politik nedåt och högerut. I migrationspolitiken har Socialdemokraterna sedan mitten av 2010-talet steg för steg accepterat en allt mer restriktiv linje. Asylrätten har gjorts mer tillfällig, mer villkorad och mer präglad av misstänksamhet. Unga människor som vuxit upp i Sverige kan utvisas när de fyller 18 år, trots faktisk förankring i samhället. Det markerar en tydlig brytning med idén om migration som en del av ett inkluderande samhällsbygge.
I kriminalpolitiken syns samma rörelse. Straffskärpningar, sänkta straffåldrar, utökade repressiva verktyg och öppningar för ytterligare hårdare tag har ersatt den socialdemokratiska tradition som såg brottslighet som ett socialt problem. Klass, segregation, skola och bostadspolitik har trängts undan till förmån för ett språk om disciplin, kontroll och signalpolitik, ett språk lånat från högern och accepterat i maktens namn.
I välfärden reduceras politiken till förvaltning och brandsläckning. Retoriskt talar Socialdemokraterna om kvalitet, trygghet och personalens betydelse. I praktiken försvarar man ett system där privata bolag fortsatt tillåts ta ut vinster ur skattefinansierad vård, skola och omsorg. Detta system förstärks ytterligare av New Public Managements styrformer. Det är personalen som betalar priset, medan politiken nöjer sig med tillfälliga satsningar och presskonferenser som aldrig förändrar systemets grundläggande logik.
Bostadspolitiken följer samma mönster. Att ens öppna för marknadshyror, om än begränsat och tillfälligt, i ett land där bostaden en gång betraktades som en social rättighet är ett ideologiskt vägval. Otrygghet, skuldsättning och segregation behandlas som bieffekter snarare än som konsekvenser av medveten politik.
Men inget område symboliserar Socialdemokraternas uppgörelse med sin egen historia lika tydligt som pensionspolitiken. Ett system där människor som arbetat längst och tyngst får lägst pension är oförenligt med varje socialdemokratisk grundidé. Ändå har partiet accepterat och försvarat detta system i stabilitetens namn. Att arbeta ett helt liv är inte längre en garanti för trygg ålderdom.
Utrikes- och säkerhetspolitiken fullbordar bilden. Genom stödet till DCA-avtalet accepterade Socialdemokraterna ett långtgående militärt beroende av USA. Avgörande frågor om suveränitet och demokratisk kontroll reducerades till tekniska detaljer och beslutet fattades utan folklig förankring. Ett parti som en gång byggde sin identitet på alliansfrihet har accepterat rollen som underordnad partner.
Sammantaget framträder bilden av ett parti som gått vilse i sin egen historia. Socialdemokraterna har inte bara tappat kontakten med delar av sin väljarkår, de har tappat kontakten med sin egen idé om varför de finns. Arbetarklassen har reducerats till målgrupp, politiken till förvaltning och samhällsvisionen till plånbokskalkyler.
Det historiska arvet används fortfarande som retoriskt skyddsnät, men fungerar allt mer som kuliss än som kompass. Ett parti kan inte i längden leva på sitt förflutna när den egna politiken bryter med de värderingar som en gång gav rörelsen dess mening. När klassperspektiv ersätts av marknad, solidaritet av villkor och jämlikhet av stabilitet har något avgörande gått förlorat.
Socialdemokraterna har inte bara gått vilse. De har tappat sin mening. Partiet behöver på riktigt återgå till klassperspektivet, till solidaritet som princip och till politiken som ett gemensamt ansvar för vilket samhälle vi vill vara. Annars kommer det att fullborda sin förvandling – från arbetarrörelse till ordningsparti, från samhällsbyggare till systemförvaltare, från hopp till förvaltad besvikelse.
När det historiska kapitalet väl är förbrukat återstår bara politiken som den faktiskt är, inte som den en gång var. Och då avgörs Socialdemokraternas framtid inte av väljarnas vana, utan av partiets förmåga att åter svara på den fråga som en gång gjorde det relevant: vilket slags samhälle vill vi bygga, tillsammans?
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
