Nedan följer den tredje av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord om ”grön omställning”, ”framtidstro” eller ”hållbarhet”, utan faktiskt granska vad partierna gjort, vad de gör, och vad de rimligen kan förväntas göra när ideal möter regeringsmakt. Det gäller inte minst Miljöpartiet, ett parti som föddes ur en systemkritik men som gång på gång bevisat hur svårt det är att omsätta den kritiken i praktisk politik utan att förlora riktning.
Miljöpartiet uppstod som ett alternativ till det politiska etablissemanget. Man ifrågasatte tillväxtdogmen, militarismen, kärnkraften och föreställningen att marknaden kunde lösa problem som i grunden var ekologiska och sociala. Ambitionen var inte att justera politiken, utan att förändra samhällets grundläggande funktionssätt, inom planetens gränser.
Just därför är partiets utveckling så avslöjande.
Miljöpartiets problem har aldrig varit brist på analys. Tvärtom har partiet ofta haft rätt i sak: om klimatkrisens allvar, om ekologiska gränser, om migrationens globala orsaker och om riskerna med ökad militarisering. Problemet är att partiet i avgörande lägen inte varit berett att låta dessa analyser få politiska konsekvenser när de krockat med regeringsansvar och samarbetskrav.
Detta märks tydligt i klimatpolitiken. Miljöpartiet har drivit fram viktiga mål och reformer, men har samtidigt accepterat en ordning där omställningen hela tiden underordnas ekonomisk tillväxt och industriella intressen. Ambitiösa utsläppsmål samexisterar med motorvägssatsningar, flygets särställning och industristöd utan tillräckligt bindande klimatkrav. Klimatkrisen erkänns, men behandlas i praktiken som ett problem som ska lösas inom samma system som orsakat den. Den ursprungliga systemkritiken har ersatts av en mer teknokratisk grön reformism.
Denna begränsning märks också i välfärdspolitiken. Miljöpartiet talar gärna om social hållbarhet, god arbetsmiljö och långsiktighet, men har i praktiken accepterat ett välfärdssystem där privata aktörer tillåts verka med vinst i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Partiet har inte drivit någon tydlig, egen linje för att förändra systemets grundlogik. Konsekvensen är att personalbrist, stress och slitsamma yrken hanteras som organisatoriska problem, snarare än som följder av politiska vägval. I egenskap av ett parti som vill förena ekologisk och social hållbarhet har Miljöpartiet haft svårt att formulera en sammanhängande välfärdsvision bortom punktinsatser.
Migrationspolitiken är det område där gapet mellan värderingar och praktik blivit mest smärtsamt. Miljöpartiet har konsekvent försvarat en human asylpolitik i sitt partiprogram och har internt fortsatt att driva krav på permanenta uppehållstillstånd, familjeåterförening och rättssäkerhet. Samtidigt accepterade partiet i regeringsställning tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta anhörigkrav och en ökad osäkerhet för människor på flykt. Besluten motiverades med ansvarstagande i en exceptionell situation. Effekten blev att Miljöpartiet medverkade till att administrera en migrationspolitik som stod i tydlig spänning med partiets egen värdegrund, något som också lett till långvarig trovärdighetskris.
I utrikes- och säkerhetspolitiken har Miljöpartiet formellt hållit fast vid sin skepsis mot militärallianser och upprustning. Partiet motsatte sig Sveriges NATO-ansökan och har fortsatt vara kritiskt till medlemskapet, även om man accepterat det politiska faktum som nu råder. Kritiken har dock i stor utsträckning blivit defensiv snarare än vägledande.
Detta gäller även DCA-avtalet. Miljöpartiet röstade nej och lyfte frågor om kärnvapen, suveränitet och demokratisk kontroll. Samtidigt har partiet haft begränsad förmåga att bryta igenom den säkerhetspolitiska konsensus som vuxit fram. DCA-avtalet innebär inte formellt att Sverige avsäger sig sin suveränitet, men det fördjupar beroendet av USA och normaliserar en långtgående militär närvaro i svensk infrastruktur. Miljöpartiets invändningar har varit principiellt viktiga, men politiskt isolerade.
Det mest genomgående problemet är dock avsaknaden av en sammanhängande framtidsvision. Miljöpartiet har mål, procentsatser och årtal, men saknar i dag en bred berättelse om hur ett ekologiskt, jämlikt och demokratiskt samhälle faktiskt ska fungera i praktiken. Hur ser vardagen ut i ett hållbart Sverige? Hur organiseras arbete, välfärd, boende och transporter på ett sätt som både minskar utsläpp och stärker jämlikheten?
När den berättelsen saknas reduceras politiken till justeringar inom ett system som i grunden består. Då blir grön politik ett tillägg, inte ett alternativ. Och då riskerar Miljöpartiet att uppfattas som ett parti som har rätt i analysen – men som saknar kraften att förändra de strukturer analysen pekar på.
Sammantaget framträder bilden av ett parti som ofta fungerar som samvete, men sällan som motor. Ett parti som mildrar konsekvenserna av en ohållbar ordning, men sällan utmanar den fullt ut när det kräver konflikt, maktförskjutning och politiska risker.
Miljöpartiet står därmed inför ett avgörande vägval. Antingen fortsätter man vara ett korrektiv inom ramen för det bestående. Eller så återtar man rollen som ett systemkritiskt grönt alternativ, berett att ta konflikt, förlora kortsiktig makt och vinna långsiktig trovärdighet.
Utan ett sådant skifte riskerar Miljöpartiet att reduceras till det man en gång skapades för att utmana. I dagsläget kan det beskrivas som ett parti med goda intentioner, men utan verklig förmåga att driva förändring.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
