USA är det land i världen som har störst statsskuld i absoluta tal.1 Skuldens storlek är i sig anmärkningsvärd, men avgörande är att den är skriven i USA:s egen valuta – dollarn. Det innebär att USA alltid kan fullgöra sina betalningar nominellt, eftersom staten ytterst kontrollerar den valuta i vilken skulden är uttryckt.2 Detta skiljer USA från de flesta andra stater, som lånar i valutor de inte själva råder över.
Dollarns globala dominans har historiska och materiella orsaker. Efter andra världskriget trädde USA fram som världens ledande industriella, finansiella och militära makt. Genom Bretton Woods-systemet knöts dollarn till guld och blev centrum i det internationella valutasystemet. När guldanknytningen upphörde på 1970-talet försvann inte dollarns roll. I stället förstärktes den genom handel, råvaruprissättning, kreditmarknader och finansiella flöden.3 Amerikanska statsobligationer kom att fungera som den mest använda och mest betrodda formen av sparande på global nivå.
USA:s statsskuld är därför inte endast ett nationellt problem utan en grundläggande del av världsekonomins infrastruktur. Centralbanker, pensionsfonder och stater håller amerikanska statspapper som reserver. När USA lånar skapas samtidigt de tillgångar som krävs för att internationell handel och finans ska fungera. Följden är att politiska och ekonomiska signaler från USA – räntebeslut, budgetkriser, tullar eller sanktioner – omedelbart får återverkningar långt utanför landets gränser.4
Detta beror också på att realistiska alternativ saknas. Ingen annan valuta har samma omfattning, rörlighet och institutionella stöd. Det finns inga andra statsobligationer med motsvarande djup, stabilitet och förtroende. Även stater som vill minska sitt dollarberoende tvingas därför fortsätta använda dollarn. Beroendet är ömsesidigt, men maktförhållandet är ojämnt.
Mot denna bakgrund framträder Karl Marx analys av statsskuld och fiktivt kapital med särskild tydlighet. För Marx är statsskulden inte en tillfällig avvikelse utan ett strukturellt inslag i kapitalismens utveckling. Skulden representerar ett anspråk på framtida arbete – ett värde som ännu inte skapats men redan behandlas som verkligt.5 Statsobligationer är därför fiktivt kapital: de ger rätt till framtida inkomster utan att själva vara resultatet av avslutad produktion. Staten fungerar som garant för denna abstraktion och gör framtiden till något som kan köpas och säljas i förväg.
I den dollarbaserade världsordningen får denna mekanism en global räckvidd. USA:s statsskuld är inte bara ett löfte till långivare, utan ett nav kring vilket hela det internationella finanssystemet roterar. Skulden återbetalas inte genom ett definitivt avslut, utan genom förskjutning i tid: inflation, räntor och förändrade levnadsvillkor sprider kostnaden över samhället och över världen.6 Betalningen sker därmed indirekt och kollektivt.
Tullar och handelshinder fungerar i detta sammanhang som kompletterande styrmedel. När obalanser inte längre kan korrigeras genom valutaförändringar – eftersom dollarns ställning inte får äventyras – politiseras handeln. Tullar används för att flytta kostnader, pressa handelspartner och omforma globala produktionskedjor utan att ifrågasätta systemets kärna.7 De är inte ett avsteg från ordningen, utan ett sätt att stabilisera den under ökande spänningar.
I senkapitalismen, sådan Ernest Mandel analyserar den, blir skuldsättning, finansdominans och statliga ingripanden permanenta drag.8 Ackumulationen sker i allt högre grad genom finansiella fordringar snarare än genom utvidgad produktion. Staten träder då fram som garant för systemets fortlevnad när marknaden inte längre kan reproducera sig själv på egen hand.
Alienationen fördjupas därmed. Arbetet är inte bara utnyttjat utan förhandsbelånat. Politiken är inte bara begränsad utan inordnad i skuldens logik. Världen skakar när maktens centrum talar därför att framtiden redan är inbyggd i ett nät av fordringar, där inga beslut är lokala och inga kriser isolerade. Så länge denna struktur består förblir dollarn centrum – inte bara som uttryck för styrka, utan som följd av ett system som ännu saknar ett fungerande alternativ.
Peter Danngren
Fotnoter:
1Internationella valutafonden (IMF), World Economic Outlook. Svensk sammanställning i UI Landguiden, ”Statsskuld”.
2Finansdepartementet USA; Federal Reserve. Översikt i svenska: Ekonomifakta, ”Statsskuld och penningpolitik”.
3Barry Eichengreen, Det exorbitanta privilegiet (svensk översättning, Daidalos).
4Bank for International Settlements, Årsrapport. Sammanfattningar på svenska via Riksbanken.
5Karl Marx, Kapitalet, band III (svensk översättning, Bo Cavefors / Arkiv förlag).
6David Harvey, Kapitalets gåta (svensk översättning, Arkiv förlag).
7Världshandelsorganisationen (WTO), World Trade Report. Svensk introduktion: Kommerskollegium.
8Ernest Mandel, Senkapitalismen (svensk översättning, Cavefors).
Källor (svenska utgåvor och institutioner):
Karl Marx – Kapitalet, band I–III, Arkiv förlag
Ernest Mandel – Senkapitalismen, Cavefors
Barry Eichengreen – Det exorbitanta privilegiet, Daidalos
David Harvey – Kapitalets gåta, Arkiv förlag
UI Landguiden – statistik om statsskuld och valuta
Riksbanken – internationella finansiella översikter
Kommerskollegium – handel och tullpolitik
