Valrörelsen har åter dragit i gång. Det märks i det offentliga rummet och i våra flöden, affischerna, de välregisserade leendena, formuleringarna som känns igen redan innan de uttalats. Löftena om ett tryggare, rättvisare och mer fungerande Sverige staplas på varandra, som om problemen uppstått nyligen och lösningarna just nu råkat landa i händerna på exakt samma politiska aktörer som förvaltat utvecklingen i årtionden.
Det fiskas röster med invanda drag. Fler satsningar, starkare välfärd, ansvarstagande ledarskap. Samma melodier, samma tomma refränger. Och detta trots att vi i den förda realpolitiken, åtminstone under de senaste tre decennierna, kunnat se hur politiken gång på gång gått stick i stäv med de löften som gavs i tidigare valrörelser. Det räcker inte att säga att något är en målsättning. Målsättningar utan handling blir dimridåer, ord utan förankring, löften som löses upp i samma ögonblick som makten är säkrad.
I villkoren för löntagare framstår detta särskilt tydligt. Samtidigt som tryggheten utlovats har den systematiskt försvagats. Och här spelar det mindre roll vilka partier som haft regeringsmakten. Olika regeringar, samma utveckling. Trygghetssystemen har urholkats. Ersättningsnivåerna i sjukförsäkring och a-kassa har pressats ned, prövningarna har blivit hårdare och den ekonomiska risken vid sjukdom eller arbetslöshet har i allt högre grad lagts på individen.
Anställningsskyddet har försvagats. LAS har luckrats upp, undantagen blivit fler och maktbalansen på arbetsmarknaden har förskjutits. Det har blivit lättare att sparka och svårare att säga ifrån. Otrygga anställningar har normaliserats. Visstid, bemanning och så kallad flexibilitet har ersatt fasta jobb, särskilt i arbetaryrken där slitaget redan är stort och marginalerna små.
Den fackliga styrkan har samtidigt underminerats. A-kassan har gjorts dyrare och svagare, organisationsgraden har pressats ned och löntagarnas kollektiva inflytande har minskat. Arbetsgivarnas makt har stärkts och arbetstagarnas försvagats, inte av slump, utan genom politiska beslut.
Även välfärden bär tydliga spår av denna utveckling. Steg för steg har den försämrats och i delar gjorts till handelsvara. Skola, vård och omsorg drivs i allt högre grad som affärsverksamhet i stället för som gemensamt ansvar. Kommunerna har fått mer ansvar men mindre resurser, vilket lett till återkommande nedskärningar i skola, äldreomsorg och socialtjänst, oavsett vilka partier som haft regeringsmakten.
I pensionssystemet återkommer samma mönster. Det svenska allmänna pensionssystemet är inte jämställt, åtminstone inte i jämförelse med övriga nordiska länder. Nivåerna är så låga att många har svårt att klara sig på den allmänna pensionen. I praktiken är stora grupper helt beroende av sina tjänstepensioner för att få ekonomin att gå ihop.
Det slår särskilt hårt mot dem som haft sjukdom, arbetslöshet eller otrygga anställningar under yrkeslivet. När tjänstepensionerna dessutom skiljer sig kraftigt mellan olika avtalsområden förstärks ojämlikheten ytterligare. Ett system som skulle ge trygghet på äldre dagar bidrar i stället till ökade klyftor, även efter arbetslivets slut.
Till detta kommer bostadspolitiken. Förslagen om frihyressättning följer samma logik. När hyrorna släpps fria stärks inte människors trygghet, utan fastighetsägarnas avkastning. Resultatet blir högre hyror, ökad otrygghet och en bostadsmarknad där plånbokens storlek avgör vem som får bo kvar. För låg- och medelinkomsttagare, unga och pensionärer innebär frihyressättning inte valfrihet, utan ekonomisk press och i förlängningen social utslagning.
Skattepolitiken har samtidigt gynnat dem som redan står starkt. Lättnader uppåt har kombinerats med ett svagt skydd för vanliga löntagare när inflationen ätit upp både löner och ersättningar. Reallöner och trygghet har halkat efter, medan kostnaden lagts på vanligt folk.
Arbetsmiljö och tillsyn har försvagats. Mindre kontroll har lett till större risker, särskilt i fysiskt tunga och farliga yrken. Mer makt till arbetsgivare, mindre till arbetstagare. Någon återupprättad trygghet eller stärkt inflytande på arbetsplatserna har uteblivit.
Mot denna bakgrund framstår vallöftena som allt mer ihåliga. För en växande del av dem är dessutom villkorade, av EU:s regelverk, av NATO:s prioriteringar och av DCA-avtalet, som ytterligare begränsar Sveriges självbestämmande. Det politiska handlingsutrymmet är betydligt mindre än vad som görs gällande i valrörelsens retorik.
Mot den bakgrunden vill jag vara tydlig. Jag kommer inte att rösta på partier som stod bakom DCA-avtalet. Men jag kommer inte heller att rösta på partier som varit med och försämrat den svenska välfärden och den grundläggande tryggheten, från arbetsliv till pension, från bostad till sjukdom.
Förhoppningen är att fler väljare orkar ta reda på fakta, läsa besluten bakom rubrikerna och sluta ta partiföreträdarnas ord för absoluta sanningar. Demokratin kräver mer än lojal röstboskap. Den kräver minne, självständigt tänkande och mod att dra slutsatser av det som faktiskt gjorts.
Kari Parman,
Oberoende debattör
