Alienation är inget nytt tillstånd. Den har följt människan genom historien och bytt språk flera gånger. I den religiösa erfarenheten kunde den uppträda som känslan av att vara skild från Gud: bönen som inte besvaras, världen som inte längre bär. Frälsningen var förlagd någon annanstans, i en annan tid. Människan levde, men inte i samklang.
När religionens självklara tolkningsramar löses upp försvinner inte denna erfarenhet. Den flyttar. Hos Marx blir alienationen jordisk och konkret. Det är måndag morgon. Man går till ett arbete man inte äger, utför uppgifter vars mening bestäms av någon annan, producerar något som omedelbart lämnar ens händer. När arbetsdagen är slut finns tröttheten kvar, men ingen tydlig känsla av att ha levt. Människan känner sig hemma först när hon inte arbetar och främmande i det hon gör större delen av sin vakna tid.
Med Sigmund Freud förskjuts alienationen ännu ett steg. I ’Vi vantrivs i kulturen’ beskriver Freud hur kulturen kräver driftavstående för att fungera. Aggressioner hålls tillbaka, begär riktas om, impulser disciplineras. Resultatet är inte harmoni utan ett lågintensivt obehag: skuld utan tydlig adress, ångest som saknar yttre orsak. Man har gjort allt rätt, anpassat sig, hållit ihop – och ändå gnager något. Det är inte ett personligt misslyckande, men det upplevs så.
Under 1900-talet visar Walter Benjamin hur denna inre spänning också förändrar själva erfarenheten. I stadens rum, i skyltfönster och varor, uppstår en drömlik verklighet där mening och begär förmedlas genom ting och bilder. Man strosar, tittar, låter sig dras vidare. Tiden löses upp i ögonblick. Det är lätt att känna igen sig: fem minuter på telefonen blir fyrtio. Inte för att man bestämt sig, utan för att uppmärksamheten långsamt glider. Alienationen består här inte i förbud, utan i upplösning.
När Wolfgang Fritz Haug senare analyserar varuestetiken är förtrollningen redan systematiserad. Det handlar inte längre bara om att sälja saker, utan om att sälja sätt att leva. Kläder, mat, träning, resor – allt bär löften om identitet. Man köper inte ett par skor, utan en version av sig själv. När löftet inte infrias riktas besvikelsen inåt. Det var jag som valde fel. Alienationen har blivit affektiv och kroppslig: vi känner genom varor och värderar oss själva genom bilder.
I dag uppträder alienationen ofta just så. Inte som yttre tvång, utan som inre krav. Ingen beordrar oss att prestera, men allt omkring oss antyder att vi borde. Vi jämför oss, förbättrar oss, dokumenterar oss. Misslyckandet saknar antagonist och blir därför personligt. Tröttheten känns som lathet. Ångesten som bristande motståndskraft. Depressionen som ett individuellt problem snarare än som ett socialt symptom.
Här möts Marx och Freud i modern tappning. Det ekonomiska systemet kräver flexibilitet, synlighet och ständig tillgänglighet. Psyket svarar med självkritik och skuld. Resultatet är en människa som exploaterar sig själv i frihetens namn. Alienationen har inte försvunnit – den har blivit svårare att känna igen.
TikTok som metafor
I vår tid har detta tillstånd fått en lätt, nästan lekfull yta. Det kommer inte som förbud eller tystnad, utan som ett oavbrutet flöde av rörelser, uttryck och möjligheter. På TikTok dansar människor, skämtar, förklarar, bekänner. Allt är nära, allt är tillgängligt, allt tycks mänskligt. Ändå infinner sig ofta samma känsla efteråt: tiden har gått, men något har dragits ifrån snarare än lagts till.
Detta är inte en moralisk kritik av en plattform, utan en bild av ett tillstånd. TikTok blir här en koncentrerad metafor för en kultur där erfarenheten är fragmenterad, uppmärksamheten styckad och närvaron tillfällig. Man deltar, men utan sammanhang. Man uttrycker sig, men utan riktning. Det är ett liv i ständig rörelse, men utan friktion – och därför utan verklig tyngd.
Samhälleligt tillstånd
När livet framställs som en dans, ett flöde, ett ständigt nu, blir vantrivseln svår att formulera. Den passar inte in. Den går inte att klippa bort, filtrera eller snabba upp. Därför riskerar den att vändas inåt. Det är här Marx och Freud fortfarande talar till oss: alienationen är inte ett personligt fel, utan ett samhälleligt tillstånd som kräver mer än individuella lösningar.
Livet är ingen dans på TikTok. Det är långsamt, motsägelsefullt och ofta trögt. Det kräver sammanhang, tid och motstånd. Att ta vantrivseln på allvar är inte att ge upp, utan att börja orientera sig. Inte mot en färdig lösning, utan mot ett liv som ännu inte är helt förklarat, paketerat eller redigerat i förväg.
Peter Danngren, Eskilstuna
