Nedan följer en insändare av Roja Mahmodi. Hon kommer från den kurdiska delen av Iran och lever sedan 1987 som politisk flykting i Sverige. Hon är medlem i Iranska kommunistpartiet.
Bilden på Roja Mahmodi ovan är tagen 2022 på bibliotekstorget i Eskilstuna under en manifestation med anledning av att den iranska moralpolisen gripit och fängslat Mahsa Jina Amini för att hon inte hade täckt sitt hår tillräckligt. Senare dog Amini i fängelset och det startade en våg av protester.
******
Under den senaste tiden har Iran upplevt ökade sociala och ekonomiska protester. Protesterna har bland annat utlösts av kraftigt stigande priser på guld och utländsk valuta, särskilt dollarn. Detta har lett till försämrad köpkraft för befolkningen och gjort vardagen allt svårare för många människor. Inflation, arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet har bidragit till att antalet människor som lever i fattigdom ökar för varje år.
De ekonomiska problemen förstärks av politiska faktorer. Många iranier upplever brist på framtidstro, rättssäkerhet och inflytande. Skillnaderna mellan olika samhällsgrupper och regioner är tydliga, och vissa folkgrupper upplever diskriminering och begränsade möjligheter. Samtidigt har många välutbildade personer, forskare och yrkesverksamma tvingats lämna landet för att kunna leva och arbeta under friare och tryggare förhållanden. Denna så kallade ”brain drain” försvagar landets långsiktiga utveckling.
Protester och kritik mot makthavarna möts ofta av hårda åtgärder. Många människor har gripits, fängslats eller tystats, vilket skapar rädsla men också ökad frustration i samhället. Bristen på dialog mellan staten och befolkningen gör det svårt att hitta hållbara lösningar på problemen.
Politiskt befinner sig Iran i ett spänt läge där ekonomiska kriser, internationella sanktioner och inrikes missnöje samverkar. Regimens fokus på kontroll och säkerhet riskerar att fördjupa klyftan mellan staten och medborgarna. Samtidigt visar protesterna att missnöjet är brett och inte begränsat till en enskild grupp.
Framtiden i Iran är osäker och kan utvecklas på olika sätt:
- Fortsatt instabilitet: Om ekonomin försämras ytterligare och politiska reformer uteblir kan protesterna fortsätta eller öka.
- Ökad repression: Staten kan välja att stärka kontrollen, vilket på kort sikt kan dämpa protester men riskerar att öka missnöjet på lång sikt.
- Gradvisa förändringar: Ett mer positivt scenario är att politiska och ekonomiska reformer införs, vilket kan minska spänningarna och förbättra levnadsvillkoren.
Sammanfattningsvis står Iran inför stora ekonomiska, sociala och politiska utmaningar. Protesterna är ett uttryck för djupgående problem som rör levnadsvillkor, rättvisa och framtidshopp. Hur framtiden kommer att se ut beror i stor utsträckning på hur makthavarna väljer att hantera folkets krav och om verkliga förändringar tillåts ske.
Kurdiska folket redan från början har sagt till iranska regimen ’nej’ och kämpade för sina rättigheter och de gör fortfarande under alla år som den här regeringen har dödat och fängslat aktivister och politiker och till och med utfört militärt angrepp mot det kurdiska folket.
Det kurdiska folket i Iran har sedan den islamiska republikens tillkomst tydligt uttryckt sitt motstånd mot förtryck och begränsningar av grundläggande rättigheter. Redan från början motsatte sig många kurder den politiska ordning som etablerades efter revolutionen och har under decennier krävt erkännande, jämlikhet och kulturella samt politiska rättigheter.
Under åren har detta motstånd mötts av hårda åtgärder från den iranska staten. Politiska aktivister, journalister och civila samhällsaktörer har fängslats eller avrättats, och kurdiska områden har vid flera tillfällen utsatts för militär närvaro och våldsamma ingripanden. Kurdiska politiska organisationer har klassificerats som säkerhetshot, vilket lett till både politiska och militära angrepp. Detta har skapat långvarig rädsla, instabilitet och misstro mellan staten och den kurdiska befolkningen.
Samtidigt har det kurdiska samhället visat en stark uthållighet. Trots repressionen har kraven på rättvisa, självbestämmande och mänskliga rättigheter fortsatt att uttryckas – både genom politisk organisering, civilt engagemang och kulturellt motstånd. Kurdiska områden har ofta varit bland de första att reagera vid nationella protester, vilket visar att missnöjet inte enbart är ekonomiskt utan djupt politiskt och historiskt förankrat.
Dagens protester i Iran, som till stor del drivs av ekonomisk kris, social ojämlikhet och brist på framtidstro, kan inte förstås utan att ta hänsyn till minoriteters erfarenheter – däribland kurdernas. För många kurder är dagens missnöje en fortsättning på en lång kamp mot marginalisering och statligt våld. Detta gör att protesterna bär både ett nationellt och ett minoritetspolitiskt innehåll.
Trots den svåra situationen finns tecken på hopp. Ett ökat samarbete mellan olika folkgrupper, generationer och samhällsskikt visar att kraven på förändring delas av stora delar av befolkningen. Kurdiska röster har blivit en viktig del av den bredare rörelsen för mänskliga rättigheter och politisk förändring i Iran. Ett framtida Iran präglat av dialog, rättsstatliga principer och respekt för mångfald skulle kunna skapa bättre förutsättningar för både kurder och andra minoriteter. Även om vägen dit är lång och osäker, visar den fortsatta kampen att hoppet om ett mer rättvist samhälle lever kvar.
Sammanfattningsvis har det kurdiska folket i Iran under lång tid varit utsatt för politiskt och militärt förtryck, men har trots detta fortsatt att kämpa för sina rättigheter. Dagens protester kan ses som en del av denna historiska process, där erfarenheter av orättvisa nu delas av allt fler. Framtiden är oviss, men det breda folkliga engagemanget ger möjlighet till förändring.
Efter protesterna ’Kvinna liv frihet’ i Iran är folket inte längre rädda för att protestera. Protester har ökat och trots fängelse, avrättning och hårdare straff. Folket är mer och mer är missnöjda och vill se den här regimen släppa landet. Upproret kommer att fortsätta och hittills har flertalet stater gått ut på gatorna och ropat att landets ledare ska dö eller ’lämna makten ni duger inte längre ni har bidragit till att landet blivit fattigare förlorat på allt’.
Efter protesterna som växte fram under parollen ’Kvinna, liv, frihet’ har situationen i Iran förändrats i grunden. En tydlig skillnad jämfört med tidigare protestvågor är att många människor inte längre upplever samma rädsla för att uttrycka sitt missnöje öppet. Trots hårda repressiva åtgärder, såsom massgripanden, fängelsestraff och avrättningar, har protesterna fortsatt och i flera fall intensifierats.
Missnöjet i samhället har blivit allt mer omfattande och berör inte längre enbart specifika grupper, utan stora delar av befolkningen. Ekonomisk kris, ökad fattigdom, arbetslöshet och brist på framtidshopp har förstärkt ilskan mot den sittande regimen. Många upplever att landets ledning har bidragit till att försvaga Irans ekonomi, isolera landet internationellt och försämra levnadsvillkoren för vanliga medborgare.
Under protesterna har människor i flera av Irans provinser och större städer gått ut på gatorna och uttryckt sitt missnöje genom slagord som kräver politisk förändring och ett slut på det nuvarande styret. Kraven handlar inte längre enbart om reformer, utan i allt större utsträckning om att landets ledare ska lämna makten. Detta visar på ett djupt förtroendetapp mellan staten och befolkning.
Regimens svar har varit hårdare lagar, ökad övervakning och strängare straff. Samtidigt har dessa åtgärder inte lyckats tysta oppositionen, utan snarare bidragit till att öka frustrationen. För många har kostnaden för tystnad blivit större än risken med att protestera. Detta har lett till att upproret fortsätter trots de allvarliga konsekvenserna.
Protesterna efter ’Kvinna, liv, frihet’ markerar ett viktigt skifte i Irans moderna historia. De visar att kraven på värdighet, rättvisa och politisk förändring är djupt rotade i samhället. Även om framtiden är osäker, pekar den breda och långvariga mobiliseringen på att missnöjet inte är tillfälligt utan strukturellt.
Sammanfattningsvis har protesterna i Iran utvecklats till en bred samhällsrörelse där rädslan minskat och kraven på förändring blivit tydligare. Trots repression fortsätter människor att protestera mot ett system som de upplever har lett landet in i ekonomisk och social kris.
Hur utvecklingen kommer att sluta är oklart, men det står klart att den politiska situationen i Iran befinner sig i ett avgörande skede. Under de elevdagarna som protesterna började med kom invånare i mer än 100 städer ut på gatorna och fler förväntas delta.
Den breda proteströrelsen som växt fram efter ’Kvinna, liv, frihet’ saknar idag ett gemensamt ledarskap, men representerar en stark folklig kraft. Den består av:
- unga människor
- kvinnorättsaktivister
- arbetare och studenter
- minoriteter (bl.a. kurder, balucher, araber)
I ett övergångsskede kan denna rörelse pressa fram:
- en övergångsregering
- fria val
- ny konstitution
Roja Mahmodi
