Nedan följer en insändare av Galavesh Rostami, medlem i Iranska kommunistpartiet.
******
Iran befinner sig i en djup och långvarig samhällskris. De återkommande landsomfattande protesterna är inte tillfälliga utbrott, utan uttryck för ett strukturellt sammanbrott i den Islamiska republikens politiska och sociala legitimitet. Årtionden av ekonomisk exploatering, växande klassklyftor, könsförtryck, förnekande av nationella rättigheter och systematisk repression har drivit breda folklager till gränsen för vad som är möjligt att uthärda.
I detta sammanhang utgör den framgångsrika generalstrejken i iranska Kurdistan den 8 januari en politisk händelse av avgörande betydelse. Genom en nästan total nedstängning av städer, marknader och arbetsplatser visade befolkningen i Kurdistan att kollektivt, organiserat motstånd fortfarande är möjligt – även under ett av världens mest repressiva styren. Strejken var ett uttryck för solidaritet med de pågående protesterna i hela Iran och ett tydligt svar på regimens fortsatta våld mot civila.
Detta var inte en symbolisk handling. Generalstrejken visade folklig makt i praktiken, byggd på social organisering, samarbete mellan olika politiska krafter och ett djupt förankrat förtroende för kollektiva kampformer. Kurdistan har återigen visat att verklig motståndskraft inte skapas genom sociala medier eller diplomatiska uttalanden, utan genom massdeltagande, organisering och civil olydnad.
En central dimension i denna kamp är kvinnornas roll och arvet från upproret ”Jin, Jiyan, Azadi” (red. anm: parollen, som översätts till ”Kvinna, liv, frihet” hade sedan länge använts i den kurdiska självständighetsrörelsen). Kvinnors motstånd i Iran är inte en moralisk symbolfråga, utan ett direkt angrepp på den ideologiska kärnan i den Islamiska republiken. Könsförtryck och kontroll av kvinnors kroppar är grundpelare i systemet. Därför är kvinnors vägran att underordna sig – på arbetsplatser, i skolor och i det offentliga rummet – i sig en revolutionär handling. I Kurdistan har denna kamp förenats med kollektiva strejkformer, där kvinnors aktiva deltagande tydligt visar hur kampen för kvinnors frigörelse och social rättvisa är oskiljaktiga.
Samtidigt måste man vara realistisk. Protesterna i Iran står fortfarande inför allvarliga begränsningar. Avsaknaden av en samordnad nationell ledning, bristen på långvariga strejker i regimens ekonomiska nyckelsektorer – såsom olja, transport och industri – samt den extrema repressionen gör att diktaturen hittills har kunnat överleva genom utmattning snarare än stabilitet. Just därför är generalstrejken i Kurdistan politiskt avgörande: den pekar på en möjlig väg framåt för hela landet.
Här ställs också Europas progressiva krafter inför ett tydligt test. Europeiska vänsterpartier, fackföreningar och sociala rörelser kan inte längre nöja sig med försiktiga uttalanden och selektiv solidaritet. Att fortsätta normalisera politiska och ekonomiska relationer med den Islamiska republiken innebär i praktiken att acceptera ett system byggt på könsapartheid, massfängslanden, tortyr och avrättningar.
Solidaritet med Irans och Kurdistans folk kräver handling. Det innebär att öppet fördöma den Islamiska republiken som en diktatorisk och teokratisk stat, att bryta samarbeten som bidrar till regimens legitimitet och att aktivt stödja de socialistiska, feministiska och arbetarklassbaserade krafter som kämpar för jämlikhet, social rättvisa och nationella rättigheter. Att reducera denna kamp till en geopolitisk fråga är att förneka dess verkliga karaktär: en social och politisk kamp underifrån.”
Generalstrejken i Kurdistan visar att motståndet i Iran lever och utvecklas. Frågan är nu om Europas progressiva rörelser är beredda att ta sitt ansvar. Historien kommer inte att döma dem efter deras ord, utan efter vilken sida de valde när ett folk reste sig mot förtryck.
Galavesh Rostami, Örebro
