När världens mäktigaste aktörer talar om Grönland görs det ofta i samma tonläge som när man diskuterar råvaror, handelsleder eller strategiska positioner. Kartan ritas med linjal, inte med mänskliga liv i åtanke. Men Grönland är inte till salu. Det är ett samhälle, ett folk, en historia. Och just därför blir frågan större än geopolitik.
För samma logik som gör territorier till objekt, gör också människors tid och arbete till handelsvaror.
Kapitalismen har alltid haft en expansionistisk drift. Där det finns något som ännu inte prissatts – mark, vatten, omsorg, uppmärksamhet eller framtid – där finns också ett tryck att göra det till något säljbart. Karl Marx beskrev detta som varufiering: processen där mänsklig aktivitet förvandlas till något som kan köpas och säljas. Det är inte bara arbetet som säljs, utan livet som styckas upp i timmar, prestationer och mätbara resultat.1
När stormakter talar om Grönland i termer av investeringar och säkerhetspolitik är det samma språk som används som när företag talar om flexibilitet, effektivitet och konkurrenskraft. Orden låter neutrala, men de döljer ett grundantagande: att allt ytterst kan ägas, styras och utnyttjas.
Problemet är inte handel i sig, utan gränslösheten. När inga tydliga gränser sätts för vad marknaden får omfatta, börjar den äta sig in i det som borde vara gemensamt och skyddat. Karl Polanyi varnade redan under 1900-talet för att samhällen som låter marknadens logik styra arbete, natur och pengar riskerar att slita sönder sina egna sociala band.2 Det är inte en moralisk invändning, utan en social nödvändighet.
Vår tid är ett tydligt exempel. Arbetstid flyter ut i fritid. Tillgänglighet blir ett krav snarare än ett val. Återhämtning reduceras till ett medel för att orka prestera mer. Även det som tidigare låg utanför ekonomin – relationer, kreativitet, identitet – dras in i produktionslogiken. Livet blir ett projekt som ständigt ska optimeras.
Här finns en parallell till hur territorier behandlas i den globala politiken. Ett land eller ett folk reduceras till sin funktion: läge, resurser, strategiskt värde. På samma sätt reduceras människan till sin arbetsförmåga. Det är samma föreställning i olika skalor.
Mot detta krävs inte bara bättre villkor, utan ett annat sätt att tänka värde. Hannah Arendt skilde mellan arbete som nödvändighet och mänskligt handlande som något mer: förmågan att tala, agera och börja något nytt tillsammans.3 När allt reduceras till arbete förlorar samhället sin politiska och mänskliga dimension.
Att säga att Grönland inte är till salu är därför också att säga att människors livstid inte är till salu. Inte i förtid. Inte utan gräns. Inte utan demokratiskt inflytande. Ekonomin måste åter underställas samhället, inte tvärtom. Arbetet måste anpassas till livet, inte livet till arbetet.
Detta är i grunden en demokratisk fråga. Rösträtt betyder lite om den största delen av våra vakna timmar styrs av krafter vi inte kan påverka. En demokrati som inte omfattar ekonomin riskerar att bli formell, medan vardagen förblir styrd av marknadens krav.
Grönland är inte till salu. Och inte vår tid och vårt arbete heller. Det är inte en slogan, utan en gränsdragning. En påminnelse om att vissa saker måste skyddas just för att de är mänskliga – inte för att de är lönsamma.
Peter Danngren
Fotnoter och källor (svenska översättningar):
1Karl Marx, Kapitalet. Första boken (sv. övers. Ivan Bohman m.fl.), Arkiv förlag. Se särskilt avsnitten om varan och arbetskraften.
2Karl Polanyi, Den stora omdaningen (sv. övers. Sven-Erik Torhell), Arkiv förlag.
3Hannah Arendt, Människans villkor (sv. övers. Joachim Retzlaff), Daidalos.
