Frågan om huruvida Sverige ska införa euro som valuta har åter kommit på tapeten. Flera politiker och ekonomer föreslår att det nu är dags att ansluta övergå till euro. Och nu vid årsskiftet övergick Bulgarien till att använda euron som officiell valuta.
Jag backar till 1994 då vi hade folkomröstning angående EU-medlemskapet då ja-sidan vann ganska knappt. 52.74 procent för EU-medlemskap och 47.26 procent emot.
En knapp seger, inte minst givet att de fem partierna S, M, C, KD och FP (nu L) stod på JA-sidan. V och MP stod ensamma på NEJ-sidan. Resultatet visade alltså att en stor andel väljare på JA-sidan gick emot sina egna partier. Man hade inte folket med sig.
Redan då var införandet av en gemensam EU-valuta på tapeten. Jag minns en debatt där frågan togs upp. Minns jag rätt var det MP:s dåvarande språkrör Birger Schlaug som påstod att det planerades ”i kulisserna” för en gemensam EU-valuta, och att detta var ett steg mot att göra EU till ett slags Europas Förenta stater.
Detta tillbakavisades från JA-sidan som skrämselpropaganda. Minns jag rätt var det JA-sidans Ulf Dinkenspiel (M), JA-sidans kampanjledare, som avfärdade Birger Schlaugs påstående som rena skrämselpropagandan. Han bedyrade att några såna planer absolut inte existerade.
Nio år senare, 2003, var det dags för nästa folkomröstning. Och den handlade just om detta. JA eller NEJ till Sveriges införande av euron som valuta. Eller som det stod på valsedlarna:
”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta? JA eller NEJ”
Här kommer min rubrik in i bilden; ”Euro, eller inte euro? Det är inte frågan”. Inför den här folkomröstningen uppstod det en strid mellan partierna över vad det skulle stå på valsedlarna. De fem partierna på JA-sidan ville förenkla frågan till att den ”bara” handlade om att byta valuta, från den svenska kronan till euron.
På NEJ-sidan påstod man, med all rätt, att frågan var mycket större än så. Eller för att citera några rader ur Aftonbladet under rubriken ”Det handlade inte bara om att byta ut mynten”:
”Nej-sidan ville problematisera mer. De tyckte att det också skulle framgå att det också handlade om att göra Riksbanken till ett lokalkontor till Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt. Att en och samma styrränta ska gälla från Irland i väster till Grekland i öster. Oavsett hur konjunkturerna ser ut i det enskilda landet”.
Från NEJ-sidan ville man göra tydligt att ett JA till euron innebär att Sverige underställer sig EMU (European Economic and Monetary Union, eller ekonomiska och monetära unionen).
Likaså att en övergång till euro också innebär att Sverige överger sin självständiga penningpolitik genom att man också hamnar under den europeiska centralbanken (ECB).
I klartext – att man går in i något som är ett steg mot ett Europas Förenta stater.
Om ECB kan man säga att den styrs utifrån de ”ekonomiska muskler” respektive medlemsland har. Ju större ekonomi – desto fler röster. Den svenska Riksbanken, liksom de andra mindre länderna, kommer att få ett minimalt inflytande över denna ”gemensamma europeiska penningpolitik”.
ECB har en ”fördelningsnyckel” som visar hur många röster respektive centralbank har. Så här ser det ut just nu:
Deutsche Bundesbank 21,7749 %
Banque de France 16,36 %
Banca d´Italia 13,10 %
Det betyder att de tre största ekonomierna, Tyskland, Frankrike och Italien, har egen majoritet i ECB. Skulle Sverige gå med kommer Sveriges Riksbank att få cirka 2 % av rösterna.
Och att den Europeiska centralbanken har sitt huvudkontor i just Tyskland (Frankfurt) kanske inte bara är en tillfällighet. Det kan vara en ”markering” att det är Tyskland som har nått slags huvudansvar för ECB eftersom Tyskland är EU:s starkaste ekonomi.
Den här fördelningen av röstetalen i ECB påminner lite om den tiden i Sverige då rösträtten fördelades efter inkomst och förmögenhet. Var du förmögen fick du många röster. Var du fattig hade du ingen röst.
Från JA-sidan ville man inte att det skulle framgå på röstsedeln att frågan är större än bara själva pengarna. Man ville lura folk att det enbart handlade om JA eller NEJ till själva valutan.
Även då kampanjpengarna skulle fördelas blev det en snedfördelning. JA-sidan fick 7,8 miljoner kronor mera att kampanja för än NEJ-sidan.
Men det hjälpte inte. NEJ-sidan vann folkomröstningen med 55,91 % mot JA-sidans 47,26 %
Partierna som stod på NEJ-sidan V, MP och C. På JA-sidan stod S, M, KD och FP (nu L).
Och nu är JA-sidan igång igen. Även nu pratar man om att det är dags att byta till euron som valuta. Inget om att det i så fall innebär att vi frånsäger oss våran självständiga penningpolitik. Att det då blir ECB som bestämmer om styrräntor och annat.
Och nu pratas det om ett gemensamt EU-försvar. Ännu ett steg mot ett Europas Förenta stater, där varje enskilt land blir en delstat. Som i USA.
Jag har kvar min kampanjnål från 1 maj 1999 (se bild ovan). Där står det ”NEJ TILL EMU!” Alltså att det handlar om mera än att bara byta själva pengarna.
Rolf Waltersson
Lästips:
Det handlade inte bara om att byta ut mynten – Aftonbladet, 18 december 2002
Europeiska centralbanken – Wikipedia (Här kan ni läsa om centralbanken, hur den fungerar, vilken uppgift den har och hur ”fördelningsnyckeltalen” för medlemsländerna ser ut)
Europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU) – European Central bank
