Kari Parman:
Det finns ett avgörande ögonblick i varje stats liv där något förskjuts i grunden. Det sker när makten slutar se sina egna medborgare som bärare av rättigheter och i stället börjar betrakta dem som ett hot.
När människor på gatorna inte längre uppfattas som politiska subjekt utan som fiender. I det ögonblicket byter staten språk: från dialog till dominans, från politik till säkerhetsdoktrin, från medborgarskap till misstänkliggörande. Det är då demokratins yta börjar spricka, oavsett om staten kallar sig republik, teokrati eller världsledande demokrati.
Iran är ett tydligt exempel på vad som händer när denna förskjutning blir permanent. Där betraktas protester inte som legitima uttryck för folkligt missnöje, utan som existentiella angrepp på staten själv. Demonstranter ses inte som medborgare utan som förrädare, agenter, fiender. Resultatet är välkänt: revolutionsgardet och Basijmilisen sätts in mot civila, skarp ammunition används, människor fängslas, torteras och dödas. Internet stängs ned för att bryta banden mellan människor. Staten försvarar sig mot sitt eget folk.
Detta placerar Iran i samma kategori som andra auktoritära system där militären inte primärt är till för nationellt försvar utan för intern disciplinering. Historien är full av exempel. Militärjuntor i Latinamerika, dagens Ryssland och Belarus, där opposition konsekvent definieras som ett inre hot. När protester möts med soldater har makten redan övergett idén om medborgaren som något annat än en potentiell fiende.
Det är lätt och korrekt att fördöma detta.
Men jämförelsen blir obekväm när samma grundläggande tankefigur dyker upp även i demokratier som säger sig stå för motsatsen. År 2025 försökte Donald Trump federalisera National Guard och placera militär i amerikanska storstäder som Los Angeles, Portland och Chicago för att möta civila protester. Tusentals nationalgardister sattes in. Även marinkårssoldater befann sig på plats för att stödja federala myndigheter. Gator som normalt tillhör medborgarna fylldes av uniformer, vapen och militärfordon. Staten markerade, inte mot ett yttre hot, utan mot sin egen befolkning.
Skillnaden mellan Iran och USA är uppenbar i formell mening. USA är ingen teokrati. Där finns fria medier, oberoende domstolar och ett civilsamhälle som fortfarande kan slå tillbaka.
Men skillnaden ligger inte i att den ena staten saknar reflexen att slå till när makten känner sig hotad och den andra besitter den, utan i hur långt systemet tillåter denna reflex att löpa innan den möter motstånd.
I auktoritära system finns inga bromsar alls. I demokratier finns de – men de testas, tänjs och kringgås när makten upplever sig trängd. Det är samma logik som gör att USA inte bara militariserar konflikter på hemmaplan, utan också gång på gång använder militär makt utomlands när stater avviker från den accepterade ordningen.
Rapporter om nattliga flygangrepp och bombningar i Venezuela, oavsett hur de motiveras, passar in i detta mönster. Våld används för att disciplinera, korrigera och markera gränser. Det är uttryck för en stat som inte i första hand svarar politiskt på motstånd, utan strategiskt och militärt, både mot andra folk och, när spärrarna försvagas, mot sitt eget.
I USA kläs detta i ord som “ordning”, “säkerhet” och “skydd av federala byggnader”. Men bakom retoriken finns samma grundantagande som i alla repressiva system, att stora grupper av demonstrerande medborgare inte längre är politiska aktörer, utan ett säkerhetsproblem. Det är exakt den logik diktaturer använder för att rättfärdiga våld, bara uttryckt med bättre pressmeddelanden.
Det var denna logik Olof Palme pekade på när han under Vietnamkriget bröt med diplomatisk artighet och kallade USA:s krigföring för ett verk av ”satans mördare”. Uttalandet var inte en retorisk olycka, utan en moralisk diagnos. Palme såg vad som händer när en stat, övertygad om sin egen rättfärdighet, avhumaniserar dem som står i vägen för dess intressen, vare sig det sker i Sydostasien, Latinamerika eller på hemmaplan.
Det är mot denna bakgrund naivt, eller cyniskt, att tro att amerikansk militär närvaro i andra länder enbart handlar om skydd. sådant som DCA-avtalet säljs in som försäkringar mot yttre hot. Men historien visar att USA placerar militär där inflytande behöver säkras och politisk riktning hållas på plats. Militär närvaro fungerar som ett budskap till värdlandet. Avvikelse från den “rätta vägen” får konsekvenser.
US-amerikansk militär är inte neutral. Den är ett maktmedel. Den finns inte bara där för att möta en yttre fiende, utan för att påminna de egna och de allierade om vem som sätter ramarna. Den dag ett land börjar gå i en annan riktning, politiskt, ekonomiskt eller säkerhetspolitiskt, finns infrastrukturen redan på plats.
Det är ingen slump att USA har lagar som Posse Comitatus Act, avsedda att förhindra att militär används mot den egna befolkningen. De finns för att historien lärt att när staten börjar betrakta sina medborgare som ett säkerhetsproblem, då är nästa steg aldrig långt borta. Att en domstol slog fast att Trump-administrationens agerande stred mot lagen visar att spärrarna ännu finns. Men det visar också hur lätt de kan pressas.
I Iran är denna utveckling fullbordad. Där är medborgaren sedan länge reducerad till ett potentiellt hot. I USA 2025 såg vi en glimt av hur en demokrati börjar röra sig i samma riktning, omstritt och juridiskt tillbakavisat, men ändå genomfört. Skillnaden är inte moralisk oskuld, utan institutionell bromsförmåga.
Problemet är att varje gång militär sätts in mot civila protester, varje gång soldater ersätter politiska svar, flyttas gränsen. Det som i dag beskrivs som ett undantag blir i morgon ett alternativ. Det är så demokratier urholkas och diktaturer byggs, inte genom ett plötsligt sammanbrott, utan genom steg som alltid försvaras som nödvändiga.
Iran visar slutpunkten. USA visar hur vägen dit kan börja. Och vi som frivilligt öppnar våra länder för amerikansk militär närvaro bör sluta låtsas att detta bara handlar om skydd. Militär finns där makt behöver säkras, inte där medborgare behöver lyssnas på. När staten, oavsett flagga, börjar behandla sina egna medborgare som fiender är det inte längre en fråga om säkerhet. Det är en fråga om vilket samhälle vi håller på att förlora.
Kari Parman
Oberoende debattör
