Att sparka neråt, är det en ny svensk kärnvärdering? I så fall måste jag ha missat det pm:et. Det kanske står i utbildningsmaterialet för nya svenskar som jag inte ännu hunnit studera. Som en kollektiv tillgång och värderingsyttring talar det svenska biståndet för alla skattebetalare i Sverige.
Vad vårt bistånd säger efter Tidöregeringens radikala reformer bidrar till en föga smickrande bild av oss som nation. En bild av ett fegt och ängsligt litet land som inte vågar stöta sig med dem som är större och starkare, men som levererar helhjärtat när det gäller att just sparka neråt. Ett land vars överkörbarhet de stora maktspelarna snabbt nosar sig till och utnyttjar.
Det var strax före jul som vår regering meddelade stora nedskärningar av biståndet samt omprioriteringar av medel till förmån för Ukraina och Tidöpartiernas andra politiska prioriteringar. Tajmingen beskrevs av många som cynisk. Den var även feg, i vissheten om att färre skulle bemöda sig under julhelgen med någon djupare kritik. Innehållet i den ”historiska” omläggningen är ändå det som dryper allra mest av cynism, feghet och egenintresse. (se lästips)
Biståndets centrala mål att ”bidra till förbättrade levnadsvillkor för människor i fattigdom och förtryck” stöddes 2025 av 74% av befolkningen. Internationellt har Sverige åtagit sig genom Agenda 2030 att satsa först och mest på de mest utsatta människorna och länderna.
Dessa mål och utsatta människor överges nu i rasande takt varhelst regeringen inte ser något politiskt eller kommersiellt intresse. Med vilket mandat styrs då våra biståndsmedel om till strategiska investeringar i närområdet, mutor till priviligierade afrikanska ledare och motverkande av migration?
Den avsmak med vilken biståndsminskningarna togs emot på ledarsidor av olika kulörer tyder även den på att en ganska liten minoritet av svenskar delar Tidöpartiernas inställning. För resten av oss är den gris som nu hoppat ur säcken inte alls den vi trodde oss ha köpt för våra skattekronor.
Troligtvis utav rädsla för opinionen har regeringen sett till att de två extra miljarderna som tilldelades Ukraina i december inte kommer inte att kännas av oss skattebetalare. Detta i och med att pengarna styrs om från fattiga länder inom den biståndsbudget som vi redan betalar in. På så sätt slipper man att ’sälja’ oss den rekordstora civila satsningen till Ukraina.
En femtedel (ca 10 miljarder) av svenskt bistånd kommer från 2026 att gå till ett enda, europeiskt, land som inte möter de flesta kriterier för ett utvecklingsland. Enligt biståndsministern ska de två nya miljarderna gå till Ukrainas statsbudget eftersom ”Ukrainas egna skatteintäkter måste gå till försvaret.” Det låter mer som att frigöra resurser till landets krigsinsats. Alltså en säkerhetspolitisk investering mer än utvecklingsstöd.
Frågan här är inte i vilken utsträckning stora säkerhetspolitiska investeringar är befogade. En fråga som regeringen är skyldig oss ett svar på är: borde man inte besluta och redovisa den typen av investeringar demokratiskt i stället för att omdirigera skattemedel avsedda för global fattigdomsbekämpning?
Följande frågor kan också vara tänkvärda för alla som bidrar med sina skattekronor till svenskt bistånd:
Ska Moderaternas rädsla för att bli irrelevanta och iver att blidka xenofobiska väljares ilska få styra hur vi som nation förmedlar våra värderingar?
Vill vi ge vetorätt till en minoritet som tycker att det är bra att använda allmänna biståndsmedel till mutor i hopp om att bli av med några oönskade gäster? Och oviktigt att göra rätt för sig som medlem i världssamfundet och bidra till minskat lidande och en säkrare värld, inte bara till regeringens pitch om ett säkrare närområde?
Anna Eriksson
