När Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe och Mathias Bengtsson i Göteborgs-Posten, den 27 januari 2026, hävdar att ”bara genom att erkänna att antisionismen är antisemitisk kan vi bekämpa judehatet”, är det inte en seriös kamp mot antisemitism vi bevittnar. Det är ett politiskt projekt som syftar till att göra sionismen oantastlig och därmed skydda staten Israels övergrepp från legitim, nödvändig kritik.
Att bekämpa antisemitism är en ovillkorlig skyldighet. Förintelsen får aldrig relativiseras, förnekas eller instrumentaliseras. Just därför är det djupt ohederligt att använda minnet av Förintelsens offer som skyddsväst för en ideologi och en stat som i dag begår systematiska brott mot folkrätten.
Sionism är inte judendom. Sionism är en politisk, nationalistisk ideologi. Att kritisera den, eller att ifrågasätta staten Israels nuvarande existensform och praktik, är inte antisemitism. Det är politisk kritik, fullt legitim i en demokrati. När debattörerna gör gällande motsatsen ägnar de sig åt ett medvetet sammanblandande av judar, Israel och sionism. Ironiskt nog är det exakt den kollektivisering som antisemitismen själv vilar på. Många judar, både i Israel och i diasporan, är uttalade antisionister och/eller är kritiska till Israels politik. Enligt KD:s logik gör detta dem till misstänkta bärare av judehat. Det är inte klarspråk. Det är intellektuell utpressning.
Samtidigt är det slående vad som helt saknas i deras artikel: den palestinska verkligheten. Tusentals palestinska barn och vuxna hålls fängslade i israeliska militära läger, ofta utan åtal, rättegång eller tidsgräns. Frihetsberövandena är i många fall godtyckliga. Vittnesmål och internationella rapporter beskriver systematiska övergrepp, tortyr, sexuellt våld, psykisk och fysisk misshandel. Dessa är handlingar som enligt internationell rätt utgör både krigsbrott och brott mot mänskligheten. Att påpeka dessa övergrepp är inte antisemitism. Att försöka tysta kritiken genom att stämpla den som antisemitisk är däremot ett allvarligt angrepp på mänskliga rättigheter och folkrätten.
Vilka värderingar som faktiskt företräds avslöjas än tydligare när samma personer som nu vill göra sionismen oantastlig också argumenterar för att Sverige ska skaffa kärnvapen. Det säger något om vilken människosyn och vilken säkerhetspolitisk logik som genomsyrar resonemangen: en världsbild där militär dominans, avskräckning och hot ersätter folkrätt, diplomati och mänsklig säkerhet. När kärnvapen framställs som ett legitimt politiskt verktyg blir det också tydligare varför tortyr, godtyckliga fängslanden och kollektiv bestraffning kan relativiseras, de passar in i samma brutala maktlogik.
Särskilt anmärkningsvärt är påståendet att antisemitismen i dagens Sverige i huvudsak är ”importerad från Mellanöstern och Nordafrika”. Det är en grov kollektiv skuldbeläggning av människor med arabisk och muslimsk bakgrund – rasism, helt enkelt. Antisemitismen är inte importerad. Förintelsen var inget Mellanösternprojekt. Den var europeisk. Att peka ut migration som huvudförklaring samtidigt som man relativiserar eller förtiger statligt sanktionerat våld och kolonial politik är inte klarspråk. Det är politisk opportunism.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA)-definitionen används här inte som analysram utan som slagträ. När kritik av en stats existensform likställs med rasism urholkas både yttrandefriheten och själva begreppet antisemitism. Vi har rätt, och skyldighet, att kritiskt granska alla stater. Ingen ska undantas från folkrättslig och moralisk prövning.
Antisemitism bekämpas genom konsekvent antirasism och genom att skydda judar som minoritet, inte genom krav på lojalitet med en stat som begår övergrepp. Det är fullt möjligt att samtidigt bekämpa antisemitism med full kraft, försvara palestiniers mänskliga rättigheter och kritisera sionismen som politisk ideologi. Den som förnekar detta är inte ute efter klarhet, utan efter tystnad.
Och tystnad inför fängslade barn, tortyr och ockupation är aldrig neutral. Den är ett ställningstagande.
Kari Parman,
Oberoende debattör
