Kari Parman:
Det sägs nu “bubbla av missnöje” inom Socialdemokraterna. Inte öppet, inte högljutt – utan försiktigt, viskande, bakom stängda dörrar. Partiledningen uppfattas som för högerinriktad, men eftersom opinionssiffrorna ser starka ut vågar få säga det rakt ut. Ingen vill störa segertåget. Ingen vill vara den som “sabbade valet”.
Det där är inte politisk strategi. Det är politisk feghet.
För det är just den här rädslan som håller på att göra Socialdemokraterna irrelevanta för dem som en gång bar partiet framåt: arbetare, låginkomsttagare, offentliganställda, människor som levt ett helt yrkesliv i industrin, vården, skolan, handeln, och som nu förväntas vara tacksamma för smulor när arbetslivet är slut.
Att opinionssiffrorna just nu är hyggliga är inget bevis på att kursen är rätt. Det är ett bevis på att alternativet uppfattas som ännu sämre. Det är inte samma sak som förtroende. Det är inte samma sak som hopp.
Socialdemokratin har under lång tid försökt vinna val genom att signalera “ansvar”, “ordning” och “mitten”. I praktiken har det ofta betytt att man anpassat sig till en medelklass vars politiska naivitet är monumental. En medelklass som gärna talar om välfärd – men som ryggar tillbaka så fort det innebär högre skatt, starkare facklig makt eller konflikt med privata intressen. En medelklass som tror att marknadslösningar går att tämja med värdegrundsdokument, samtidigt som skolor, vård och omsorg plockas isär bit för bit.
Det är denna naivitet som monterar ner den svenska välfärden. Och det är detta fjäsk uppåt som Socialdemokraterna måste ge fan i.
Arbetarvänlig politik är inte ett nostalgiskt minne från folkhemmets barndom. Det är ett akut behov här och nu. Det handlar om att våga ta strid för trygga anställningar i stället för gigifiering. Om att återupprätta a-kassan och sjukförsäkringen så att de faktiskt går att leva på. Om att sätta stopp för vinster i välfärden – inte genom tekniska justeringar, utan genom politisk vilja. Om att stärka facken, inte be dem hålla låg profil för att inte störa “samhällsfriden”.
Och det handlar, helt avgörande, om pensionerna.
Allmänna pensioner ska vara anständiga. Punkt. Ett helt arbetsliv ska leda till en pension som går att leva på, inte ett liv i oro, fattigdom och beroende av bostadstillägg och tillfälliga stödsystem. Det är ett systemfel när människor som arbetat i 40–45 år ändå tvingas räkna kronor i matbutiken. Det är ett politiskt svek när pensionärer ställs mot varandra, “jobbat eller inte”, istället för att systemet garanterar trygghet för alla.
Pensionssystemet är inte en naturlag. Det är ett politiskt konstruerat system och kan förändras politiskt. Avgifterna kan höjas, bromsen kan skrotas, skatteorättvisor mellan arbete och pension kan avskaffas fullt ut. Allt annat är undanflykter.
Och ja – det kräver att någon betalar. Men det är exakt vad solidaritet betyder.
Det handlar också om att våga säga att alla intressen inte är lika mycket värda. Att arbete ska löna sig mer än ägande. Att välfärd och pensioner ska gå före skattesänkningar. Att samhällsbygge kräver omfördelning, inte bara tillväxtretorik.
Det verkligt farliga för Socialdemokraterna är inte att kritiken mot ledningen bubblar. Det farliga är att den inte får koka. Att den hålls tillbaka av taktiska hänsyn och personfixering. För om partiet ännu en gång vinner val på ett program som inte levererar materiell förbättring för vanligt folk, i arbetslivet och efter arbetslivet, då kommer besvikelsen bli desto större.
Om Magdalena Andersson sitter kvar eller tvingas bort efter ett eventuellt valnederlag är i sammanhanget sekundärt. Frågan är större än så. Det handlar om huruvida Socialdemokraterna vill vara ett arbetarparti i praktiken, eller ett förvaltningsparti som hoppas att ingen ska märka skillnaden.
Nu är det dags att sluta vara rädd för sin egen skugga.
Sluta viska.
Sluta “triangulera”.
Sluta fjäska för en medelklass som ändå aldrig kommer bli nöjd.
Börja i stället tala klarspråk. Ta konflikt. För en politik som faktiskt förändrar människors liv, från första anställningsdag till sista pensionsutbetalning.
Det är inte bara möjligt.
Det är nödvändigt.
Kari Parman
Oberoende debattör
