Valley Ghanem:
I måndagskväll deltog jag i ett befriande och samtidigt djupt avslöjande samtal med Ilan Pappé, en globalt välkänd statsvetare och författare, vars arbete om Israel och Palestina konsekvent har utmanat den koloniala och sionistiska historieskrivningen som västvärlden klamrar sig fast vid.
Min ursprungliga tanke var, som så ofta, att spela in några korta snuttar av de mest centrala uttalandena. Men när kvällen var över hade jag betydligt färre gigabyte kvar på min telefon än när jag kom dit. Allt han sa var viktigt. Inte för att det var nytt, utan för att det fortfarande är förbjudet att lyssna på sanningen.
Om jag ändå måste välja ut något att dela vidare, så var det hans explicita bekräftelse av en obekväm sanning: att vi palestinier inte hörsammas. Att våra vittnesmål inte räknas. Att det krävs att han – en vit man, jude och israel – säger det vi har sagt tusentals gånger, innan det ens betraktas som möjligt. Först då tas det på allvar och ses som legitimt.
När han uttalade detta, i den annars knäpptysta och fullsatta salen, kunde jag inte hålla mig. Jag avbröt med ett högt “thank you” och skämde ut mitt sällskap.
Det är omöjligt för en statslös, svältfödd palestinier att förbli behärskad när sanningen uttalas offentligt, samtidigt som tystandet av hennes röst erkänns.
Det är kroppens reflexmässiga svar på en livstid av förnekelse.
Nakba-överlevarna har berättat allt. De har dokumenterat, vittnat, sörjt och överlevt. Deras berättelser har varit konsekventa, detaljerade och obrutna. Ändå krävdes det att en person i en djupt privilegierad position bekräftade deras ord för att de överhuvudtaget skulle få resonans. Och även Pappé marginaliseras naturligtvis och stämplas som förrädare, extremist och som ett hot mot den vita, koloniala ordning som Israel utgör en central del av.
Denna logik upprepas Nakba efter Nakba. Det är inte historia. Det är samtid.
Decennier senare ser det exakt likadant ut. Sverige lider inte brist på palestinier som i realtid kan vittna om vad som händer med deras släktingar mitt under brinnande folkmord. Många av oss sitter dagligen i livesamtal med Gaza, med Västbanken, med flyktingläger; medan våra släktträd tunnas ut.
Ändå ges vi inte plattformarna.
Våra röster avfärdas som för emotionella, för partiska, för politiska, för “antisemitiska”. Med andra ord: för sanna.
Kön ringlade lång igår utanför Palaestra Odeum som passande nog betyder “plats för kamp” på grekiska. De flesta fick besviket vända i dörren. Endast en bråkdel av de intresserade fick plats i den stora universitetssalen. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur många hade köat för att lyssna på oss palestinier?
På dem som lever detta, som bär det i sina kroppar, som inte behöver tolka folkmordet akademiskt eftersom de inte kan separeras från det?
Med detta sagt var jag genuint tacksam för Pappés bekräftelse. Inte som en auktoritet som ger oss rätt; utan som ett avslöjande av hur makt fungerar.
Kvällens viktigaste inslag var dock moderator Hanin Shakrah. Genom hennes närvaro som palestinier (och givetvis hennes skarpa och samtidigt omsorgsfulla moderering av samtalet) kände jag mig mer hörd än vad jag vanligtvis gör i dessa rum.
Pappés budskap om vägen framåt då?
Att vårt motstånd är positivt men alldeles för långsamt och måste intensifieras. Pappés uppmaning till rörelsen löd “We have to double and tripple our efforts” eftersom vår nuvarande takt inte står i proportion till den snabba förstörelsen av samhällen, liv och framtid som pågår.
På gatans språk: Eskalera! Eskalera!
Valley Ghanem
Videosekvens från föreläsningen:
