Kari Parman:
När EU fryst ryska tillgångar och beslutat att använda avkastningen till Ukrainas återuppbyggnad har detta presenterats som ett försvar av folkrätten. Resonemanget är enkelt: den som genom krig och ockupation orsakar förstörelse ska också bära det ekonomiska ansvaret. För arbetarrörelsen är detta ingen främmande tanke, det är samma idé om ansvar och rättvisa som alltid legat till grund för internationell solidaritet.
Men just därför blir EU:s hållning i frågan om Israel och Palestina så avslöjande.
Under årtionden har Israel, i strid med internationell rätt, upprätthållit en militär ockupation av palestinska områden. Resultatet är ett samhälle där fördrivning, blockad och systematiskt våld krossat möjligheten till ett normalt liv. Gaza har reducerats till ruiner, inte genom naturkatastrofer utan genom politiska beslut. Ändå möts denna verklighet av europeisk tystnad eller tomma maningar till ”återhållsamhet”.
Det är inte första gången i historien som västvärlden försöker förklara bort ett förtryck därför att förövaren är en allierad.
Under många år försvarades apartheidregimen i Sydafrika med argument om säkerhet, stabilitet och strategiska intressen. Sanktioner sades vara kontraproduktiva, drabba “vanligt folk” och försvåra “dialog”.
Det var först när den internationella solidariteten – inte minst från fackföreningar, solidaritetsrörelser och vänsterkrafter – tvingade fram ekonomiska och politiska sanktioner som apartheidregimen började falla. Historien gav inte rätt åt dem som ville vänta. Den gav rätt åt dem som krävde handling.
Liknande resonemang användes när USA stöttade militärdiktaturen i Chile efter kuppen 1973. Även då fanns starka ekonomiska intressen i bakgrunden. Även då talades det om ”komplexa konflikter” och behovet av pragmatism. Men för arbetarrörelsen var saken klar: ett brutalt förtryck kunde inte ursäktas av geopolitik. Solidariteten med Chiles folk blev ett hedersmärke för den internationella vänstern.
Och under Vietnamkriget tog det åratal innan sanktioner, bojkotter och folkligt motstånd i väst tvingade fram en kursändring. Under tiden fortsatte bombningarna, massakrerna och förstörelsen, allt medan man i Europa och USA talade om nödvändiga uppoffringar och strategisk balans.
Historien visar ett mönster: när makt och profit ställs mot mänskliga rättigheter väljer etablissemanget nästan alltid det förra. Det är därför internationell solidaritet aldrig kan vara bekväm eller selektiv.
När EU i dag inför riktade sanktioner mot ryska politiker, oligarker och företagsledare erkänner man i praktiken detta historiska arv. Man erkänner att det inte räcker med fördömanden, utan att ekonomiska maktstrukturer måste brytas för att politiska förändringar ska bli möjliga.
Samma logik måste nu tillämpas på Israel.
Ledande israeliska politiker som driver ockupation och annektering bör möta personliga sanktioner, precis som Putins närmaste krets. Företagsledare inom försvarsindustrin och säkerhetssektorn, som gör vinster på krig och ockupation, bör inte skyddas av europeiska investeringar och handelsavtal. Israeliska tillgångar inom EU bör frysas och användas till att återuppbygga palestinsk infrastruktur, inte som hämnd, utan som ansvarstagande.
Att avstå från detta är inte neutralitet. Det är att ställa sig på förtryckets sida genom passivitet.
För arbetarrörelsen borde lärdomarna vara självklara. Det var inte dialogen i sig som fällde apartheid. Det var inte försiktigheten som stoppade militärdiktaturerna i Latinamerika. Det var inte tyst diplomati som avslutade Vietnamkriget. Det var ekonomiskt tryck, folklig mobilisering och en konsekvent vägran att acceptera dubbelmoral.
Om EU menar allvar med folkrätten kan Israel inte längre behandlas som ett undantag. Antingen gäller reglerna även för allierade – eller så gäller de inte alls.
Att frysa israeliska tillgångar, införa riktade sanktioner mot ansvariga politiker och företagsledare och använda resurserna till att återuppbygga Palestina vore ett första steg mot en utrikespolitik som inte bara talar om rättvisa, utan faktiskt utövar den.
Historien kommer att döma även denna gång. Frågan är om EU och den europeiska arbetarrörelsen vill stå på rätt sida nu, inte i efterhand.
Kari Parman,
oberoende debattör
