Kari Parman:
Det har blivit ett återkommande inslag i svensk samtid: människor som öppnar brev från Försäkringskassan eller A-kassan och känner hur marken gungar under fötterna. Aktivitetsstödet är plötsligt flera tusen kronor lägre. A-kasseersättningen räcker inte längre till hyran. Familjer tvingas välja mellan mat, mediciner och vinterkläder. Det är inget annat än en tragedi – och ilska är ett fullständigt rimligt svar.
Men ilskan hamnar ofta fel. Det är inte Försäkringskassans tjänstemän som hittat på de här reglerna! Det är inte handläggare eller A-kassepersonal som strukit ersättningsnivåer eller skärpt villkor. Att rikta vreden mot dem är som att skälla på brevbäraren för att han levererar en räkning man helst hade sluppit se. De är budbärare – inte beslutsfattare.
Det som nu slår hårt mot arbetslösa, sjukskrivna och människor på marginalen är inte olyckor, administrativa missöden eller “någon dum regel ingen tänkt på”. Det är politik. Avsiktlig politik.
Och det är hög tid att vi säger det rakt ut: detta är en direkt följd av att svenska folket röstade fram Tidöpartierna. De här försämringarna är inte överraskningar. De är inte “saker som råkade bli så här”. De är resultatet av en högerpolitisk vilja som fanns på pappret redan innan valet och som tydligt signalerade stramare trygghetssystem, lägre ersättningar, mer kontroll, mer misstänksamhet och mindre ekonomisk trygghet för vanligt folk.
Ändå hörs nu reaktioner som “vi trodde inte att det skulle drabba oss”. Men så fungerar nedskärningspolitik. Den drabbar alltid vanligt folk, även de som tänkt att den främst skulle träffa “någon annan”. När trygghetsgolvet sågas upp spelar det ingen roll om man sett sig själv som skötsam eller inte – alla faller när stöden monteras ned.
Därför måste ansvaret placeras där det hör hemma. Det är inte tjänstemän som sänkt ersättningarna. Det är regeringen. Och regeringen sitter där för att tillräckligt många människor gav den makten. Man kan ha röstat på Tidöpartierna av ilska, frustration eller missnöje, men demokratin fungerar inte så att man bara kan välja de delar av politiken man gillar och slippa konsekvenserna av resten. När man röstar fram en höger som vill försvaga trygghetssystemen, då får man också en höger som försvagar trygghetssystemen. Så enkelt och så brutalt är sambandet.
Det är ingen skam att vara drabbad. Det är inte de utsatta som ska bära skuld. Men vi kan inte längre låtsas som att nedskärningarna kom som en blixt från klar himmel. De har en tydlig avsändare: Tidöpartierna – och de väljare som gav dem makten. Att säga detta är inte att sparka på de redan utsatta, utan att vara ärlig om orsakerna bakom deras situation. För först när vi erkänner orsakerna kan vi bekämpa dem.
Och här finns fortfarande ett hopp. Politik kan ändras. Trygghetssystem kan byggas upp igen. Solidaritet kan organisera sig. Men det kräver en insikt om att vägen dit börjar med att människor slutar rikta sin ilska mot handläggare och myndigheter, och i stället vänder blicken mot dem som formulerade besluten – och dem som valde dem.
Så nästa gång ett nytt brev från Försäkringskassan eller A-kassan landar på hallmattan och ännu en siffra får magen att knyta sig, minns då att det inte är brevbäraren som är problemet. Det är inte myndigheten. Det är den politik som skickats ut i deras namn, signerad av regeringen och möjliggjord av dess väljare. Varsågoda! God jul från Tidöblocket!
Till alla andra: fortsätt med att göra motstånd. Det är så vi får tillbaka ett samhälle som sätter människovärde före nedskärningar och social mobbning.
Kari Parman
Oberoende debattör
