Hur uppkopplad måste man vara i dagens samhälle? Och vad händer om man i stället är avkopplad? Vi har en ständig debatt om det digitala samhället. Hur skadligt är det att vara ”uppkopplad” halva dygnet? Att folk, unga som äldre, inte kan slita sig från sina mobiler utan scrollar hela tiden.
Mobilförbud i skolan eller inte – det är frågan. Snart har det väl gått så långt att ett överdrivet mobilsurfande betraktas som ett beroende, en sjukdom. Precis som alkoholberoende, narkotikaberoende och spelberoende. Man kan kalla det TikTok-sjukan.
Det sägs att man inte klarar sig i samhället om man inte har tillgång till Internet. Eller i alla fall att livet blir betydligt krångligare om man inte äger nån smartphone eller dator. Ungefär 5 procent av Sveriges befolkning är inte ”uppkopplade”. Och det är främst äldre. Enligt PRO så är det 30-35 procent av pensionärerna över 84 år som inte har någon Internetapparat, dator eller smartphone.
Men även bland pensionärer i lägre åldrar är det många som inte hängt med i det samhälle som numera tillstor del består av nollor och ettor. Dels kan det vara av ekonomiska skäl. En smartphone och/eller en dator kostar ju ett antal tusenlappar. Pengar man kanske inte har om man är fattigpensionär. Och även om man har råd är det många som har svårt att lära sig hur en sån där smartfån fungerar.
Själv är jag pensionär som lever utan smartphone. Jag har en enkel ”pensionärstelefon” (se bild ovan). Extra stora knappar, vilket är bra när man inte längre är lika fingerfärdig som en ficktjuv. På den kan jag ringa, skicka sms, använda som väckarklocka och några andra enkla finesser, som ficklampa.
För några dagar sedan var det en äldre man som ringde Ring P1. Han berättade att han inte längre fick betala tågbiljetten med sitt betalkort. Tågbolaget hade nyligen beslutat att ta bort den möjligheten. Och han hade ingen smartphone att swisha med. Han skulle bara åka ett par stationen så tågvärden hade ”överseende” den här gången med att han inte kunde betala.
Samma limbo har jag och alla andra som inte har någon smartphone hamnat i. Numera kan måste man tydligen ha en smartphone om man vill gå på bio, teater, konsert eller liknande. Man betalar visst med nån mobilapp. Så för min del är det kört.
Jag kan inte längre gå på bio, konsert eller teater eftersom jag inte kan köpa biljett. Biljetten ska numera köpas ”på nätet”. Sedan visar man upp biljetten i sin smartphone när man kommer till biografen. Likaså att man nu på allt fler parkeringsplatser bara kan betala via en app i mobilen. Tydligen måste man ha många olika appar också eftersom det är olika p-bolag som har kontrollen över olika p-platser.
På tal om ”app”. När jag från början hörde talas om app och appar visste jag inte vad det var. Men så kom jag på att ”app” är en förkortning av ”applikation”. Men för mig handlar applikation om något som har med sömnad att göra, prydnadssöm, konstsöm och sånt. Men i datavärlden är ”app” förkortning av engelskas ord för applikation – application. Som språknörd har jag i alla fall lärt mig nått nytt.
Den här digitaliseringen har säkert sina fördelar, i alla fall för de som har apparaterna som krävs och som behärskar att använda dem. Men alla vi andra? Det har till och med gått så långa att vissa butiker skyltar med ”Vi är kontantlösa”. Så inte ens pengar duger som betalning i vissa fall
Det står ju i broschyren som delats ut till alla hushåll att vi ska ha kontanter till hand ”om krisen eller kriget kommer”. Hur gör de då i den ”kontantlösa”butiken om och när de digitala systemen slagits ut. Står de där med lång näsa?
Och vem/vilka har bestämt allt det här? Att vi nu har ett digitalt samhälle där stora grupper ställs utanför. Och vilka är det som äger dessa betalkort? Jo det är banker och andra privata företag. Ett av de största, Mastercard, ägs av ett amerikanskt företag.
Samma är det med betaltjänsten Swish ”, som ägs av ett konsortium av svenska storbanker genom bolaget Finansiell ID – Teknik BID AB. Bland bankerna kan nämnas Handelsbanken, SEB, Swedbank, Danske bank, Länsförsäkringar Bank och Skandiabanken. Även Bank-ID som man nu måste ha om man inte ska hamna helt utanför ägs av storbankerna.
Oavsett vad man tycker om den här ”utvecklingen” så är det inget som genomförs via några demokratiska beslut. Det är hela tiden ”marknaden” som styr och ställer. Man gör de här”effektiviseringarna” för att tjäna pengar. För nu är det kunderna, vi medborgare, som köper dyra smartphones för att själva göra jobbet.
Bankerna hanterar inte längre några pengar. Och bankomaterna där man kan ta ut kontanter blir allt färre, trots att myndigheterna uppmanar oss att alltid ha kontanter till hands ”när krisen eller kriget kommer”.
Det är Sveriges Riksbanken som självständigt styr över vår penningpolitik på uppdrag av riksdagen. Det är också Riksdagen som ger ut alla sedlar och mynt. Men av allt penningflöde i Sverige är det bara 1-1,5 procent som består av ”riktiga pengar” sedlar och mynt. Resten, 98-98,5 procent av ”pengarna” består av digitala nollor och ettor som snurrar runt inom (bank)systemen.
För mig som är amatör inom det här med penningpolitik förefaller det som att riksbanken blir alltmer överkörd och tandlös. Att det är marknadskrafterna som styr och ställer. Det är ju storbankerna och andra privata intressen som nu sett till att vi blivit näst intill kontantlösa och tvingats in i ett digitalt system som uppenbarligen också har sina brister.
Då känns det lite märkligt att Sveriges riksbank genom riksbankschefen Erik Thedéen nu vädjar om att slå vakt om lite kontanter också. Det borde väl vara så att det är Riksbanken, och riksdagen, som ska hålla i taktpinnen och bestämma när det gäller såna här stora förändringar av betalsystemen.
Kanske att man kunde ta det lite lugnare så att vi i den äldre generationen, som varken kan eller vill digitalisera oss, hinner dö ut helt.
Rolf Waltersson
Lästips:
Riksbankschefen: Använd kontanter av beredskapssjäl – YouTube
Riksbanken: Fler ska kunna betala med kontanter – SVT Nyheter, 14 mars 2024
