Vattnets livskraft och föränderlighet tolkas i dans, lindans, ljud- och textilkonst i scenkonstverket ’Flöden’, som hade premiär på Lokomotivet i lördags. Verket tar sig med dessa medel an ”klimatförändringarnas komplexitet”, enligt dess skapare ’Mer Dans åt Folket’.
På scenen står två oerhört skickliga dansare: Amanda Billberg och Klara Mossberg. Duon framför inte en berättelse om elementet vatten – de är vattnet. De visar inga känslor men förmedlar otvetydiga sensationer som av att vara kuvad eller fängslad. De är samtidigt oändligt formbara och fullkomligt kompromisslösa i sin målmedvetenhet.
Föreställningen öppnar med att etablera var i tiden vi befinner oss. Det vill säga överallt och ingenstans. För ur vattnets perspektiv finns inget ’före’ och ’efter’.
Med slappa armar stegar dansarna framåt och bakåt i oregelbundna och osynkroniserade mönster. Havets vågor dånar över högtalarna. Till sist tvingas åskådaren överge sitt naturliga sökande efter mönster och harmoni för en slags fridfull maktlöshet inför det ogripbara.
Det icke-lineära och gränslösa tidsperspektivet förkroppsligas av den mytiska urkon Audhumbla. Hennes klövavtryck och de fyra floder som rinner från hennes spenar är återkommande motiv i produktionens textilkonst.
Även i fråga om rum framkallas en känsla av oändlighet. Scenografin består av en svart kub, tom sånär som på en stålvajer spänd i lina över scenen. Denna är uppdelad i en raksträcka och en del som brant lutar ner mot golvet. Hjärtstoppande uppträdanden på båda utförs av Klara Mossberg, som är en av Sveriges främsta cirkusartister.
I stället för av musik ackompanjeras dansen av ljud som liksom vatten ständigt skiftar mellan lekfullt, rogivande, dramatiskt, och hotfullt. Detta kräver också en annan slags uppmärksamhet av publiken, och är ingen tillfällighet. Produktionen kallar detta för ”långsamt lyssnande, ett sätt att skapa hållbarhet genom eftertanke.”
Föreställningens kärna utgörs onekligen av koreografin och dansarnas enastående prestation, i samspel med de andra konstformerna. Svårighetsgraden av både dansen och lindansen är imponerande i sig. Än mer häpnadsväckande är hur tydligt man lyckas förmedla även flyktiga begrepp.
På ett oerhört övertygande sätt lyckas dansarna, t ex, gestalta hängande vattendroppar och hur dessa i slow motion och in i det sista stretar emot tyngdkraftens lag. Förutom förmågan att vrida sig i och ur omöjliga ställningar kräver koreografins stundvis hyperlångsamma rörelser en nästintill total kroppskontroll.
I den sista scenen förändras allt. Istappsliknande ljus stavar flyttar fokuset uppåt, mot ett målat textilskynke, och även dansarnas uppmärksamhet och rörelser strävar mot ljuset. Ett slut som kan tolkas som både hotfullt och hoppingivande.
******
Medverkande:
Koreografi: Amanda Billberg, Jannine Rivel och Klara Mossberg
Dans: Amanda Billberg och Klara Mossberg
Lindans: Klara Mossberg
Regi/dramaturgi: Amanda Billberg och Jannine Rivel
Scenografi och kostym: Carina Marklund
Musik: Tomas Björkdal
Ljus: Niklas Kyhlström
Foto: Runa Sivertsen
Producent: Mer Dans åt Folket
******
Anna Eriksson
Lästips:
urkon Audhumbla – Wikipedia
