Det talas gärna om demokrati. Om frihet. Om “värden”. Men orden förlorar sin mening när de kommer ur munnen på dem som gång på gång krossat just dessa värden – med bomber, sanktioner och statskupper. För demokratin är ingenting värd när den väljer fel sorts ledare. Och folkets vilja är bara helig så länge den inte hotar det amerikanska kapitalets intressen.
Historien om Operation Condor – det systematiska, USA-stödda samarbetet mellan Sydamerikas högerdiktaturer under 1970- och 80-talen – är inte en parentes i historien. Den är en manual. En handbok i hur man krossar rörelser som vågar tala om rättvisa, jämlikhet och självständighet.
Och trots att Condor formellt upplöstes för fyrtio år sedan, flyger dess skugga fortfarande över världen. Den har bara bytt uniform. I dag heter den sanktioner, drönarkrig, regimskiften, “humanitära interventioner” och ekonomiska blockader.
Men logiken är densamma: där folk reser sig, där flyger Condor.
Från Santiago till Caracas – kapitalets flygvapen
Operation Condor föddes 1975 i Santiago de Chile. Då hade general Augusto Pinochet redan, med CIA:s välsignelse, störtat den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende.
Allende hade inte gjort sig skyldig till några brott mot mänskligheten, han hade bara begått ett brott mot marknaden – han hade försökt ge folket kontroll över landets koppargruvor, sin egen ekonomi och sin framtid.
För det dömdes han till döden. Den 11 september 1973 föll demokratin i Chile under bomber köpta för amerikanska dollar.
Condor var inte bara ett chilenskt projekt. Det var ett samordnat nätverk av Latinamerikas militärregimer – Argentina, Uruguay, Paraguay, Bolivia och Brasilien – med uppgift att jaga och utrota vänstern, fackliga ledare, studenter och oppositionella över nationsgränserna. Tusentals “försvann”.
De flesta av dem torterades. Många kastades ut från helikoptrar över havet. Deras enda brott var att de trodde på demokrati med social rättvisa.
De som gav ordern satt inte alltid i Buenos Aires eller Santiago.
De satt i Washington.
Kalla kriget som affärsmodell
USA:s utrikespolitik under 1900-talet förkläddes till ideologisk kamp: kapitalism mot kommunism, frihet mot diktatur. I själva verket handlade det om kapital mot folkstyre.
Där ett land försökte kontrollera sina naturresurser, bygga välfärd, eller ge fackföreningar makt, såg USA ett hot – inte mot friheten, utan mot investeringsklimatet.
Guatemala 1954
Den demokratiskt valde presidenten Jacobo Árbenz ville genomföra en jordreform. Problemet var att de markområden han ville förstatliga tillhörde det amerikanska bananföretaget United Fruit Company – dagens Chiquita. CIA svarade med Operation PBSUCCESS: en statskupp. Árbenz störtades, en militärregim installerades, och landet kastades in i årtionden av blodigt förtryck.
Detta blev modellen för Condor: politisk självständighet betraktades som ett hot, och varje försök till jämlikhet bemöttes med kulor, fängelse eller ekonomisk strypning.
Argentina – terrorn som nationalekonomi
När juntan tog makten i Argentina 1976 fick den snabbt stöd från USA. General Jorge Videla talade om att “rädda nationen från subversiv infiltration”, men hans egentliga projekt var ekonomiskt: att privatisera, avreglera och öppna landet för utländska investeringar.
Tiotusentals människor kidnappades, fängslades och mördades. Men börsen gillade det.
Amerikanska företag gjorde åter entré, skulderna sköt i höjden, och IMF klappade i händerna.
Terrorn var inte en olycka. Den var en affärsstrategi.
När den argentinska diktaturen till slut föll, lämnade den efter sig inte bara massgravar utan också en ekonomisk modell – nyliberalismen med stövlar.
Det var den modell som spreds till resten av världen på 1980-talet, under Reagan och Thatcher, som “frihetens ekonomi”. I verkligheten byggde den på rädsla, tortyr och lydnad.
Venezuela – demokratins straffzon
Snabbspola fram till 2000-talet.
När Venezuela under Hugo Chávez började tala om “bolivariansk revolution” var det inte kommunism han syftade på. Han talade om självbestämmande, om att oljan skulle tillhöra folket, inte ExxonMobil.
Men den typen av demokrati tolereras inte när den står på egna ben.
2002 försökte delar av militären, med stöd från affärseliter och indirekt uppmuntran från Washington, genomföra en statskupp. Chávez kidnappades, parlamentet upplöstes – men folket reste sig, massorna omringade presidentpalatset, och kuppen misslyckades.
Sedan dess har USA försökt med andra metoder: sanktioner, handelsblockader, stöd till självutnämnda “övergångspresidenter”.
Resultatet: en söndertrasad ekonomi, brist på mediciner, och ett folk tvingat på flykt.
Det är samma logik som under Condor, bara i ny kostym. Den ekonomiska krigföringen ersätter bomberna, men syftet är detsamma: att straffa de olydiga.
Israel och Palestina – lydstatens perfekta form
I Mellanöstern har USA inte behövt skapa sin egen Condor – Israel har tagit rollen.
Sedan 1948 har landet fungerat som västvärldens militära förlängda arm i regionen. Medan andra regimer fallit, har Israel hållits under beskydd – trots ockupation, bosättningar, murar och systematisk förnedring av ett helt folk.
Förklaringen är enkel: Israel är den trogna allierade som skyddar västvärldens geopolitiska och ekonomiska intressen – vapenhandel, teknologi, strategisk kontroll över Mellanöstern.
När Gaza bombas till ruiner talas det om “självförsvar”. När Palestina ber om erkännande, kallas det “provokation”.
Dubbelmoralen är total.
Världens mäktigaste stat finansierar världens mest högteknologiska ockupation, och kallar det “stabilitet”.
Det är en upprepning av samma logik som i Latinamerika: den lydiga får vapen, den olydiga får bomber.
Sverige – tystnaden som politik
Och var står Sverige i allt detta?
Det land som en gång talade om solidaritet och alliansfrihet, som stod upp för ANC, Chile och Vietnam, är nu tyst när Gaza brinner.
Vi undertecknar DCA-avtalet, som ger USA rätt att stationera trupper och vapen på svensk mark – inklusive kärnvapen.
Vi applåderar vårt NATO-medlemskap, och kallar det “trygghet”.
Men trygghet för vem?
Det är ingen slump att Sverige samtidigt fördubblar sin vapenexport till auktoritära regimer och tiger när civila mördas i Rafah.
Vi har gått från att vara ett land som försökte tala om neutralitet, fred och FN, till att bli ännu en lydstat i imperiets nätverk.
Vi deltar inte i kriget – men vi ger det logistik, tystnad och moralisk legitimitet.
Det är också en sorts Condor, men med slips och powerpoint.
Kapitalets karta – folkens fiende
Om man lägger ett genomskinligt raster över världskartan, där varje punkt representerar amerikanska intressen – olja, kobolt, litium, gas, infrastruktur, dataflöden – ser man att konflikterna följer mönstret.
Där kapitalet vill in, där uppstår “oroligheter”.
Där folk vill ta kontroll över resurser, där uppstår “hot mot demokratin”.
Och där högerregimer erbjuder marknaden obegränsad tillgång, där uppstår “stabilitet”.
USA:s utrikespolitik kan sammanfattas i tre ord: Profit before people.
Det är en cynisk logik som gömmer sig bakom ord som “säkerhet”, “ansvar” och “humanitärt ingripande”.
Men det handlar alltid om samma sak – att försvara rätten för några få att äga det som tillhör alla.
Den svenska paradoxen
Samtidigt talar våra politiker om “värdegrund”.
De sitter i TV och förklarar att Sverige står för “demokrati och mänskliga rättigheter”.
Men när USA förbjuder export till Venezuela, eller vägrar fördöma bombningar av civila i Gaza, då tiger samma röster.
Och när en svensk riksdagsledamot vågar påminna om folkrätten, då kallas det “odemokratiskt”.
Det är den nya lydnadens språk.
Sveriges socialdemokrati – som en gång hyllade Allende och Palme – sitter nu i EU och röstar för sanktioner mot Venezuela, medan man undviker att rösta för rättvisa för Palestina.
Det är inte bara en moralisk kollaps, det är ett svek mot vår egen historia.
Operation Condor 2.0 – i realtid
Vi behöver inte leta i arkiven för att hitta bevis på att Condor lever.
Den syns i CIA:s nätverk av “extraordinary renditions” – hemliga flygningar där människor kidnappas och torteras i allierade länder.
Den syns i de väststödda militärjuntorna i Sahel, i kuppförsöken i Bolivia, i de amerikanska baserna som växer som svampar i Östeuropa.
Och den syns i informationskrigen, där varje folk som vägrar lyda kallas “desinformation” eller “propaganda”.
Operation Condor var bara början på ett globalt system där demokrati inte mäts i röster utan i marknadsöppenhet.
Den som öppnar sin ekonomi för Wall Street får vara “fri”.
Den som vill bygga sin egen väg, sin egen välfärd, sin egen röst – den får sanktioner, skuld och isolering.
Det handlar inte om USA – det handlar om oss
För det är för enkelt att peka finger mot Washington.
USA är inte bara en stat – det är ett system, en modell, en ideologi. Och vi, Europa och Sverige, är en del av den.
När våra pensionsfonder investerar i krigsindustrin, när våra banker tjänar på sanktioner, när våra medier återger den amerikanska versionen utan att blinka – då är vi medskyldiga.
Vi har internaliserat Condor.
Vi tror på myten om den “goda västvärlden”, och blundar när dess bomber faller över skolor och sjukhus.
Vår tids motstånd – att se, tala och vägra
Det finns ingen enkel väg ut ur detta, men det finns en början: att tala klarspråk.
Att säga att USA inte försvarar demokratin – det försvarar kapitalismen.
Att säga att Sverige inte är neutralt – det är underordnat.
Att säga att tystnad inför folkmord inte är “balans”, det är medlöperi.
Vi måste återuppbygga ett språk för solidaritet.
Inte den tomma retorikens solidaritet, utan den som betyder något: att stå på folkens sida mot makten, oavsett om makten talar spanska, engelska eller svenska.
Att minnas att de tusentals som “försvann” under Condor inte dog för ideologi, utan för rättvisa.
Att förstå att Gaza, Caracas och Santiago är delar av samma berättelse.
Demokratin som måste uppfinnas på nytt
Det är lätt att tro att demokratin är en given form – ett val vart fjärde år, en flagga, en hymn.
Men den måste uppfinnas på nytt, varje gång makten försöker ta den ifrån oss.
Demokrati är inte att lyda, utan att välja själv.
Inte att upprepa imperiets ord, utan att tala med egen röst.
Om Sverige ska vara något mer än en bas i NATO:s logistiksystem, om vi vill vara mer än en stämma i kören av lydiga allierade, då måste vi våga ställa frågan som Allende ställde innan bomberna föll över Monedapalatset:
“Är det värt att leva i en värld där de som har mest bestämmer över dem som har minst?”
Det är den frågan som Operation Condor ville tysta.
Och det är den frågan vi måste väcka till liv igen – i varje land, i varje rörelse, i varje tidning som fortfarande tror att ord kan betyda något.
Vi måste dra ur sladden till imperiet
Det är inte längre möjligt att gömma sig bakom “neutralitet”. Sverige är en kugge i maskinen.
Men det betyder också att vi har makten att dra ur sladden.
Att säga nej till baser, nej till bombplan, nej till vapenexport.
Att säga ja till diplomati, ja till fred, ja till ett självständigt Sverige som vågar tala om solidaritet utan att först fråga vad Washington tycker.
För om vi inte gör det, om vi fortsätter att kalla lydnad för säkerhet och underkastelse för moral – då är vi inte längre ett land som står för demokrati.
Då är vi bara ännu ett fäste i ett globalt system där folkens vilja väger lättare än börsens index.
Och då lever Operation Condor – inte i Latinamerika, utan i oss.
Kari Parman
