”I Sverige är alla röster lika värda enligt principen om allmän och lika rösträtt, vilket är en grundläggande del av det demokratiska valsystemet. Denna princip innebär att varje myndig medborgares röst har samma värde, och ingen röst är mer värd än en annan”, Citatet är från Google AI-översikt.
Jag litar inte på AI-översikt men i det här fallet ger man en riktig beskrivning hur ett demokratiskt valsystem ser ut – i princip.
Men hur ser det ut i praktiken? Nu talas det nästan dagligen om Liberalerna, men även andra partier, som ligger under, eller farligt nära, den 4-procentiga spärr som innebär att ett parti måste få minst 4 procent av rösterna för att komma in i riksdagen.
Röstar man på ett parti som inte klarar spärren så är den rösten ”bortkastad”. Hur kan en röst vara ”bortkastad” om vi har ett system där varje röst sägs ha lika värde?
Det talas också om taktikröstning ”kamrat 4 procent”. Att man röstar på ett annat parti än det man tycker är bäst för att hjälpa det in i riksdagen. Och på så sätt gynna den ”ena sidan” i den blockpolitik vi nu sägs ha. Att t.ex. moderater taktikröstar på L för att säkra seger för Tidöregeringen.
Tidigare när MP låg nära spärren, var det socialdemokrater som stödröstade på MP för att det gynnade ”vänsterblocket”
Och före det var det socialdemokrater som stödröstade på dåvarande VPK (nu V) för att på så sätt få en socialdemokratiskt styrd regering. Därav namnet ”kamrat 4 procent”. Att man använde VPK som dörrmatta för en S-regering.
Men i dagsläget ser det ut som att det främst är L som ska bli den ”dörrmatta” som ska rädda Tidöregeringen.
Det var 1968 som man införde spärren på 4 procent för att komma in i riksdagen. Argumentet var att man ville förhindra ”kaos” om det kommer in en massa småpartier som ställer till oreda.
Illasinnade spekulerade i att det fanns en baktanke – att spärra ut VPK från riksdagen. Men så lumpna kunde väl ändå inte de ”demokratiska” partierna vara?
Och nu har vi en oreda i regeringsfrågan trots denna 4-procentspärr. Och som sagt, procentspärrar sätter principen ”en man en röst” ur spel. Och detta oberoende av var man lägger spärren. En del (demokratiska) länder har lägre spärr, andra högre.
Att spärren leder till ”taktikröstning” innebär också att man får en skev bild av valresultatet. Hur många röstade på L av övertygelse, och hur många röstade på L av valtaktiska skäl?
Det går också att kringgå denna procentspärr. Det gjordes 1985 då C och KDS (nu KD) ingick en ”valteknisk samverkan” som innebar att KDS kom in i riksdagen bakvägen med hjälp av C. Det var ett sätt att se till att en röst på KDS inte var ”bortkastad”. (se lästips)
Det underliga är att man i dagens debatt inte hör några röster om denna procentspärr som är en snubbeltråd för de svagaste löparna i startfältet. Lite osportslig kan man tycka.
I en riksdagsmotion från Lars Werner (VPK) togs frågan upp 1986 om att slopa denna odemokratiska procentspärr.
Även några socialliberaler, jag trodde såna var utdöda för numera hör man bara marknadsliberaler, har i en insändare krävt; ”Slopande av 4-procentspärren vid val till riksdagen”. (se lästips)
Vi har andra (demokratiska) länder där man inte har valsystemet ”en man en röst”. Till exempel Storbritannien där man har majoritetssystem med enmansvalkretsar som innebär att ”vinnaren tar allt”
Samma är det vid presidentval i USA, där det parti som får flest röster i en delstat får alla delstatens mandat. Det är ett system som ibland leder till att den som får flest röster sammanlagt inte blir president. ”Vinnaren tar allt” i varje delstat.
Så var det när Donald Trump blev vald första gången. Motståndaren Hillary Clinton fick flest röster, ändå vann Trump
Som avslutning en liten berättelse om hur det var på den gamla goda tiden då ”medborgarrätt hette pengar”. Det är i boken Ett satans år, hungeråret 1867 i Norrland, skriven av Olle Häger; Carl Torell och Hans Villius. Jag citerar ur boken:
”I kommunala val var det verkligen så att medborgarrätt hette pengar. Ju rikare man var desto fler röstar hade man. Mer komplicerat än så var det inte. Så här såg det ut i Timrå kommun i Medelpad år 1871:
”Folkmängd: 2 036
Röstberättigade: 412, med sammanlagt 43 838 röster.
Av dessa hade en enda person 25 000 röster
Det var John Ekström, direktör för Wifsta varf, som förfogade över dessa röster. Det innebar att han med sitt bolag praktiskt taget enväldigt kunde styra Timrå. Hans enda röst vägde upp alla andra”
Men det var inte bara i kommunala val. Även vid riksdagsval hade vi ett system då antalet röster man hade, om man var röstberättigad, beräknades efter inkomst och förmögenhet. Som exempel:
”1866. Tvåkammarriksdagen kom till. Den som tjänade 800 kronor per år, hade förmögenhet eller ägde jordbruksfastighet till ett värde fick rösta vid andrakammarvalet. Rösträtten till första kammaren var graderad efter inkomst” (se lästips)
Kvinnlig rösträtt fick vi i Sverige så sent som 1921. Det var 1919 riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt. Och vid riksdagsvalet 1921 var första gången kvinnor fick rösta.
Om man vill kan man också trixa på andra sätt för att urholka att varje röst är lika mycket värd. Till exempel genom att minska antalet platser, i riksdag, regioner och kommuner. Ju färre platser desto svårare rent matematiskt för små partier att komma in.
Jag kan ta som exempel här i Eskilstuna där vissa nämnder har så få ledamöter att flera partier spärras ut. T.ex. Gymnasienämnden som bara har 9 ordinarie ledamöter. I praktiken innebär det att tre fullmäktigepartier står utan representation i den nämnden.
Det innebär inte bara att väljare står utan representation, utan också att små partier stängs ute från viktig information om vad som händer och sker inom nämnderna.
Men som jag nämnde tidigare – varför har vi ingen debatt om att röster blir ”bortkastade” i ett valsystem där varje röst sägs ha lika värde?
Rolf Waltersson
Lästips:
