Bok: DEN HEMLIGA ALLIANSEN – PALMEMORDET OCH STAY BEHIND
Författare: Kari Poutiainen
Förlag: Karneval förlag
1995 utkom bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Inuti labyrinten. Den faktaspäckade boken på närmare 900 sidor har sedan dess av många kommit att betraktas som ett omistligt och gediget uppslagsverk om mordnatten och de första årens skeenden inom utredningen av mordet på Olof Palme.
Bröderna Poutiainen hade lagt ner ett enormt arbete på att granska inte bara spaningsledarnas och åklagarnas utredningsinsatser utan också, och inte minst, de konkreta åtgärderna från stockholmspolisens ledningscentral och SÄPO:s sida under mordnatten.
Arbetsmetoden bestod i kritiskt granskande av en ofantlig mängd dokument och en stor mängd intervjuer. Vad gäller dokumenten fick bröderna ofta envist genom överklaganden kriga för att sent omsider få tillgång till dem.
Boken väckte stor uppskattning. Bland dem som uttryckte uppskattning var även medlemmar i den statliga granskningskommissionen – som vid mitten av 90-talet nagelfor mordutredningen – och den tidigare finansministern Kjell Olof Feldt.
Vad gäller polisens och SÄPO:s insatser under mordnatten var författarnas dystra slutsats att de i flera fall hade präglats av medveten obstruktion. Bland annat påvisades att det begränsade anropslarmet från polisens lednings- och sambandscentral fördröjdes.
Bröderna Poutiainen menade bestämt att utredningens haveri och missgreppen under mordnatten inte kunde betraktas som olycksfall i arbetet. Slutsatsen var att väsentliga sanningar undertrycktes och att utredningen konsekvent styrdes bort från allt som pekade i riktning mot att mordet var organiserat och utfört av resursstarka inhemska och/eller utländska högerkrafter, drivna av en djup politisk fientlighet gentemot Olof Palme
Kari Poutiainen har nu, efter 30 år, kommit med en uppföljande bok, Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay Behind. Även denna gång handlar det om en så kallad tegelsten.
Drygt hälften av de 800 sidorna ägnas åt internationella exempel på mäktiga samhällskrafters lönnmord och våldsamma undertryckande av folkliga rörelser. Den andra hälften i boken behandlar mordet på Olof Palme.
Inledningsvis skildras det oerhört blodiga undertryckandet av arbetarrörelsen i Indonesien 1965-66 (mellan 500 000 och två miljoner massakrerades inom loppet av några månader, ingen vet säkert hur många som mördades) och den våldsamma militärkuppen i Chile 1973.
Gemensamt för genomgångarna av de tre länderna är att Poutianen belägger den centrala roll som USA har spelat; företrätt CIA, FBI, Vita Huset och USA:s ambassader och utrikesdepartement.
Fallet Italien är i boken uppdelat i två avsnitt; ett om skeendet sedan Andra världskrigets slut och inledningen av Kalla kriget, och ett om specifikt mordet på det kristdemokratiska partiets ordförande Aldo Moro, som verkade för en uppgörelse med det stora italienska kommunistpartiet PCI.
USA och de italienska högerkrafterna – storfinansen, militärens toppar, säkerhetstjänsterna och kristdemokraternas högerflygel – hade ända sedan Andra världskriget som högsta prioritet haft utestängandet och nedtryckandet av PCI.
I försvaret av klassamhället fungerade hela tiden USA regering och säkerhetstjänster som den italienska högerns mentorer. Dessutom kom högern att i det fördolda utveckla samverkan med maffian och med de nyfascistiska våldsbejakande strömningarna. Detta till den grad att några gränslinjer mellan de italienska säkerhetstjänsterna, det CIA-skapade NATO styrda Stay Behind och de fascistiska terrororganisationerna i praktiken ofta inte existerade.
Kari Poutiainens genomgång av det italienska fallet är imponerande; späckad med fakta och vilande på en stor mängd redovisade källor. För den som vill nå en förståelse av skeendet är Poutianens avsnitt om Italien en guldgruva. De av makten utlagda dimridåerna skingras och en skrämmande verklighet blottläggs.
Poutiainens syfte bakom den digra genomgången av det italienska fallet och USA:s roll i det smutsiga och våldsamma skeendet har uppenbarligen också varit att ge en grund för förståelse av det som med största sannolikhet låg bakom och resulterade i mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.
I Palme-avsnittet tar Poutiainen som utgångspunkt Olof Palmes engagemang för avspänning och säkerhet, bland annat inom ramen för den så kallade Palme-kommissionen för gemensam säkerhet. Han berör också den så kallade ubåts-frågan där Reagan-administrationen i samarbete med svenska höga militärer och politiska högerkrafter genom ett djärvt falskspel syftade till att rikta elden mot Olof Palmes strävanden. Målet var att bidra till att underminera hans avspänningspolitik.
Att Olof Palme kunde fortsätta som statsminister efter valet hösten 1985 kom som en kalldusch för både Reagan-administrationen och de svenska högerkrafterna. När det sedan blev klart att Palme i Moskva skulle möta Gorbatjov i början av april 1986, då var måttet rågat. Palmes tankar om en kärnvapenfri zon i Norden sågs som ett grundskott mot NATO. Hetsen mot honom nådde ett crescendo.
Det Reagan-administrationen också fruktade var att Gorbatjovs reformsträvanden skulle kunna leda till ett politiskt block bestående av ett demokratiserat socialistiskt Sovjetunionen i allians med starka eurokommunistiska partier i södra Europa och en i Palmes anda radikaliserad nordisk socialdemokrati. Förekomsten av en strömning inom den norska socialdemokratin som ställt sig positiv till Palmes initiativ gav upphov till djup förskräckelse i Washington.
Ett nytt begrepp lanserades av Vita Husets propagandister: faran för ”svenskifiering”. Och inte minst gällde detta även Tyskland. Stärkandet av den socialdemokratiska vänstern i Tyskland och ett närmande mellan Tyskland och ett demokratiskt socialistiskt Sovjetunionen betraktades som ett skräckscenario. “Neutralism”, avspänningssträvanden och pacifism sågs som dödliga hot mot USA:s hegemoni.
Poutiainen pekar också på den djupa konflikten mellan Palmes och USA:s regering som handlade om tredje världen. Det handlade bland annat förstås om Sydafrika, Namibia och Sveriges stöd till MPLA-regeringen i den forna portugisiska kolonin Angola. En annan viktig konfliktlinje var Nicaragua. Poutiainen redogör i ett kapitel utförligt för Palmes motstånd mot USA:s omfattande och cyniska stöd till den grymma högerterrorismen i Nicaragua och uppbackning av de blodiga diktaturerna i Centralamerika.
I den nya boken berättar Poutiainen också om sådant som inte var känt då den tidigare boken 1995 kom ut. Bland annat det som uppdagats om vilka som den kalla fredagskvällen 28 februari med walkie-talkies rörde sig kring mordplatsen.
Under mordkvällen var den hemliga säkerhetsstaten på tå. I centrala Stockholm strök en av djupt hat mot Olof Palme präglad Stay-Behind-grupp omkring. Enligt dåvarande statssekreterare Ulf Dahlsten (intervjuad av journalisten och författaren Gunnar Wall) höll den bland annat till på Tunnelgatan.
Dahlsten avvisade möjligheten att Stay-Behind-gruppens närvaro kring mordplatsen skulle ha haft något med mordet att göra, eftersom gruppen “hade en annan agenda” – enligt Dahlsten “narkotikaspaning”. Att det rörde sig om en av Stay Behinds gräsrotsgrupper (“Barbro-gruppen”) i Stockholm har i förhör intygats av den tidigare IB- och Stay-Behind agenten Donald Forsberg.
Ute på stan var också SÄPO på kvällen och natten 28 februari. I samarbete med den militära underrättelsetjänsten KSI bedrev SÄPO spaningar inom ramen för en operation som man av någon anledning döpt till Cosi fan tutte. Från SÄPO deltog den så kallade “ryssroteln”. Uppgifter om operationen är fortfarande hemligstämplade. Det som blivit känt är emellertid att kontakter fanns med CIA och att även folk från den US-amerikanska ambassadens CIA-avdelning var aktiverade under mordnatten.
Vidare pågick i Stockholm dagarna före mordet en övning med deltagande av fallskärmsjägarofficerare från Karlsborgs. Övningens förutsättning var att Sovjetunionen ockuperat Stockholm och delar av Mälardalen. Deltagarnas uppgift i övningen var att likvidera svenska “informationsbärare”.
Avsnittet om mordet på Olof Palme innehåller också uppföljningar av de konkreta märkligheter som Kari Poutiainen tillsammans med sin bror avslöjade i Inuti labyrinten. Det vill säga märkligheterna som ägde rum under mordnatten, under utredningens inledningsskede och under de följande åren, inklusive den så kallade Ebbe-Carlsson-affären och dess anknytning till CIA.
I den nya boken utvecklar Kari Poutiainen resonemangen och tillför i flera fall nya faktauppgifter. Särskilt uppseendeväckande är det som Poutiainen kallar fallet med “fantompatrullen”. Redan i Inuti labyrinten uppmärksammades ett på polisens ledningscentral registrerat och synnerligen märkligt så kallat ingripandemeddelande (IM), som var tidsregistrerat till 23.23, samma tid som fanns angivit på det IM som var baserat på inringningen från Järfälla taxi. Men allt talar för att samtalet från fantompatrullen nådde ledningscentralen innan samtalet från Järfälla Taxi kom. Sannolikt omedelbart efter skottlossningen!
Tiden (23.23) i IM:et registrerades i efterhand. Det angivna patrullnumret förbryllar. Vilken eller vilka poliser det var som meddelade sig med ledningscentralen är okänt. Radioutrustningen till den i IM:et angivna övervakningspatrullen (3625) utkvitterades aldrig under mordkvällen. Det är dessutom så att det fortfarande även är okänt vem av polisens radiooperatörer som omedelbart efter skottlossningen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan tog emot anropet från fantompatrullen!
Ingripandemeddelandet lades in av en annan radiooperatör i efterhand. Palme-utredningen har aldrig ägnat detta IM någon som helst uppmärksamhet, och de granskande kommissionerna har uppenbart inte förstått att detta IM varit värt uppmärksamhet.
Fallet är förvisso uppseendeväckande och det bär på allvarliga implikationer. Därför kommer eFOLKET att återkomma med en artikel särskilt ägnad åt vad Poutiainen funnit och i sin bok redogjort för vad gäller “den spökande fantompatrullen”.
*******
VPK-riksdagsledamoten Jörn Svensson (numera avliden) ingick i den så kallade parlamentarikerkommissionen (som var i tidsordning den andra kommissionen som granskade mordutredningen). Han lämnade arbetet i kommissionen i april 1988, i protest mot att dokument undanhölls kommissionsmedlemmar. Till Pertti och Kari Poutiainens bok skrev han några år senare en efterskrift, i vilken vi kan läsa bland annat:
Det relevanta med en bok som denna är den fasta grund den ger, då det gäller att bedöma vad som verkligen skedde, var motsägelser uppträdde, var felaktiga verklighetsbeskrivningar förekommit. Med en pålitlig grund i dessa primära hänseenden kan man börja ta säkrare steg och undviker att hänge sig åt spekulationer. I stället kan fortsatta analyser söka utvinna ny information ur de redovisade egendomligheterna och motsägelserna. Vi kan börja söka efter orsakerna bakom bristerna, underlåtenheterna, motsägelserna. Dunklet börjar skingras. Ett folk som uppenbart övergavs av sina ansvariga myndigheter och utsattes för manipulationer, kan börja hoppas att få svar på den stora fråga de burit på. Kari och Pertti Poutiainen har fört oss de första stegen framåt. Det gäller att arbeta i deras efterföljd. De som önskat och trott sig vinna på Olof Palmes död har inte längre skäl att känna sig säkra . Och det folk vars självständighet och plats i världen han försvarade kan börja på allvar bearbeta sitt trauma.”
Tre årtionden har förflutit sedan Jörn Svensson skrev dessa ord; fyra sedan skotten föll i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.
Kari Poutianen har med sin nya bok fört oss ytterligare ett steg framåt. Men kommer lönnmordet på Sveriges statsminister någonsin att uppklaras?
Själv tror inte Kari Poutiainen det. I den nya boken avslutningskapitlet skriver han:
Sverige skiljer sig inte så mycket från Italien som vi gärna vill tro. Också här finns ‘systemskälen’. Det kan inte medges att också vi har en ‘dubbelstat’: en demokratisk stat och en säkerhetsstat, som lever ett hemligt liv vid sidan om den demokratiska staten. (…) tyvärr kommer arbetet i en eventuell [ny] kommission att bli som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Den hemliga staten sätter upp ‘vägspärrar’ som det inte går att komma förbi.”
Samma mening framförde bröderna i samband med att deras Inuti labyrinten utkom för 30 år sedan. Det har nu snart gått 40 år sedan mordet. Det kan tyckas som att bröderna kommer att få rätt.
Men det är ju också så att om starka krafter står i vägen så dessa utmanas och brytas ner. Hoppet om en genuin transparent demokratisk ordning får inte överges.
I dagarna har journalisten och författaren Lars Borgnäs tagit initiativ till en mobilisering för kravet på tillsättande av en sanningskommission. Om en sådan kan komma till stånd och om den fokuserar på att med bestämdhet reda ut sådant som hitintills undertryckts kan det förhoppningsvis innebära att steg framåt kan tas.
För att nå dithän, till skapandet av en sanningskommission med en meningsfull inriktning, krävs det säkert ett kraftfullt tryck “underifrån”. Och Kari Poutiainens nya bok kan förvisso bli ett viktigt bidrag till skapandet av ett sådant tryck. Det förutsätter naturligtvis att boken får många läsare, vilket det är vår uppriktiga och starka förhoppning att den verkligen får.
