Pär Salander:
Det är public services’ uppgift att förmedla oberoende, trovärdig och opartisk journalistik, ”att ge en så bred, mångsidig och nyanserad bild som möjligt” och att “varje ämne skall behandlas så allsidigt som möjligt”. Ofta lever nog public service upp till dessa viktiga målsättningar, men när det kommer till Rysslands krig i Ukraina så fallerar man helt. Här finns ingen allsidighet. Allt kokar ner till Putins expansionism som tycks finnas i ett politiskt vakuum.
Inte minst får vi höra försvarsminister Pål Jonsson, med bakgrund från Nato-högskola och som kommunikatör för krigsindustrin, återkommande predika om vikten av mer vapen till Ukraina och ökad upprustning och för att möta ”det ryska hotet”.
Militära “experter” kompletterar detta helt dominerande perspektiv som kan sammanfattas med Natos tidigare generalsekreterare Stoltenbergs uttryck “Vapen är vägen till fred”. Rysslands framställs per definition som expansionistiskt. Punkt slut.
Public service skapar på så sätt en förenklad och polariserad världsbild och krattar därmed manegen för att medborgarna utan diskussion finner sig i Nato-medlemskap och DCA-avtal samt i en historisk upprustning trots att Natos militärbudget redan idag är mer än 10 gånger Rysslands.
Ifrågasättande av denna världsbild lyser med sin frånvaro. Om Ukraina faller så måste vi ju vara beredda på att Putin drar västerut och då kan vi stå på tur och vi vill ju inte att våra barn skall måsta “lära sig ryska i skolan”, för att citera finansminister Elisabeth Svantesson. Vi är tillbaka till kalla krigets ”om ryssen kommer”.
Jag tror inte att vår värld är betjänt av denna polarisering där den Andre ikläds Ondskan och vi själva i väst Godheten. Historien lär oss att detta gärna blir ett självspelande piano av tunnelseende och därmed accentuerad konflikt. Det finns skäl att påminna oss om alla “säkra observationer” av “ryska” ubåtar på 80-talet som, med undantag för en sannolikt felnavigerad U-137, visade sig vara väderbojar, sillstim och ubåtar från väst.
Eller sprängningen av Nord Stream 2 där militära- eller Östeuropa-“experter” inledningsvis pekade på Ryssland som sannolik aktör. Ingen i TV-studion ställde den rimliga frågan varför Ryssland skulle spränga sönder sin egen lukrativa gasledning i stället för att bara trycka på “Off”-knappen om man så önskade. Om något ett pinsamt tecken på public service’s avsaknad av “oberoende”. Vi vet i dag att det var Ukraina, med USAs stöd, som låg bakom. Denna betydligt mer rimliga tanke fanns dock inte tillgänglig i public service’s värld.
Nu hör vi om cyberangrepp där, utan klar bevisföring, “mycket talar för att det är Ryssland som ligger bakom” och än mer aktuellt är drönaröverflygningar där också “mycket talar för att det är Ryssland som ligger bakom”. Det är möjligt och uppenbart tycks vara att ryskt flyg har kränkt flera västländers luftrum. Ryssland hävdar i sin tur att väst återkommande kränker ryskt luftrum. Knappast otrolig, men det får vi ju i så fall inte veta.
Vår värld är, inte minst nu i tider av krig, betjänt av just ett medialt “oberoende”. Det inbegriper att vi försöker se utanför vårt eget perspektiv till den Andres bevekelsegrunder för sitt agerande. Det betyder naturligtvis inte att vi behöver omfatta agerandet men det kan ge möjligheter till förståelse via en bredare och mer nyanserad bild av inblandade parters bevekelsegrunder.
Detta ligger ju helt i linje med public service’s uppgift. Men som nämnts, “en bred, mångsidig och nyanserad bild” av kriget i Ukraina ser vi inte. Public service bidrar därför till den ökande polarisering som vi minst av allt är betjänta av. Polarisering är kopplat till konflikt, medan lyssnandet på den Andres bevekelsegrunder möjliggör förhandlingar som kan öppna för hantering av konflikten. Så är det oss människor emellan, men också maktblock emellan.
Nästan pinsamt att skriva raderna ovan, då de ju är så självklara. Ingen kan väl invända. De är ju dessutom helt i samklang med public service’s uppgift kring ”allsidighet”. Men, som redan nämnts, problemet är att public service i det här fallet inte lever som man lär.
Nedan några politiska sammanhang som helt utelämnas men som är centrala för att förstå kriget och som kan ge uppslag till en mindre polariserad och mer oberoende, trovärdig och opartisk bild av Rysslands agerande i kriget i Ukraina, dvs en bild mer i samklang med public service’s ambition.
Public service använder genomgående, närmast som ett tvångsmässigt mantra, uttrycket ”fullskalig invasion” för Rysslands krig. Uttrycket ger en inramning som förmedlar att Rysslands målsättning är att ta över hela Ukraina. Men enligt västlig militärteori skulle en ”fullskalig invasion”, i ordets egentliga mening, kräva en bred front med i runda tal 10 ggr så många soldater (1).
Även om bomber har drabbat Kiev, så är det uppenbart att invasionen gäller de sydöstra delarna av Ukraina i Donbass-regionen. Att använda uttrycket ”fullskalig” ger därför knappast en nyanserad och oberoende bild av skeendet. Putin talade initialt om en ”militär specialoperation” och frågan är om det då inte var en mer adekvat beskrivning av invasionens karaktär.
Den mest centrala frågan vad gäller brist på “allsidighet” är nog att man överhuvudtaget inte belyser betydelsen av Natos vandring mot Rysslands gränser. En forskningsrapport från universitetet i Newcastle visar också på att dominerande media i de centrala Nato-länderna även de tiger om detta (2).
Samtidigt visar rapporten, via historiska dokument och uttalanden från forskare och flera centrala politiker/diplomater från både väst och öst, att just Nato-expansionen, är det stora säkerhetspolitiska debaclet. Vid förhandlingarna kring Tysklands återförening 1989-90 försäkrade Natos dåvarande generalsekreterare Manfred Wörner att: ”det faktum att vi inte tänker placera Nato-trupp utanför Förbundsrepublikens gränser ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier”. Men trots Putins protester så började Nato strax sin vandring mot Rysslands gränser (3).
Rysslands krig i Ukraina är ett otvetydigt brott mot internationell rätt men, som forskningsrapporten förmedlar, ändock mer reaktion på Natos expansion, än primär aktion. En närmast självklar fråga som därför borde ha rests inför försvarsministern och de militära ”experterna” i studion är just forskarnas påstående att Natos expansion är det centrala sammanhanget för kriget.
Men public service har i stället begränsat samtalen i stort till storleken på västs vapenstöd och läget på slagfältet, dvs vad som händer vid fronten. Rysslands regim är en plutokratisk borgerlig autokrati som begår övergrepp på bred front, även folkrättsliga, men det gör förvisso inte USA/Nato till den oskuldsfulla Godheten. Trovärdig journalistik förutsätter att man kan tänka två tankar samtidigt.
Ett annat sammanhang som undviks är den centrala etniska och språkliga frågan. Public service ger bilden av Ukraina som ett enat folk, men som Maidan-händelserna 2014 i Kiev är ett uttryck för så finns ett spänningsfält mellan västra Ukraina som lutar mot Europa och östra som lutar mot Ryssland. I en undersökning från Kiev International Institute of Sociology 2013 framkom att landet var jämnt delat; hälften av befolkningen förespråkade ett närmare samarbete med Europa, den andra hälften med Ryssland (4).
De senare fanns fr.a. i Donbass-regionen i sydöst, dvs dagens krigsskådeplats, där i runda tal var tredje invånare är etnisk ryss och ryska är det klart dominerande språket.
Vi får veta att Maidan-upproret i Kiev började som en folklig mobilisering mot den ’rysslandstillvända’ Janukovytj-regimens korruption och maktmissbruk och för ’europeiska värderingar’ men inte att det snart kantrade till ett extremhögernationalistiskt projekt som inte ville veta av Ukrainas historiska, språkliga och etniska komplexitet och som därför polariserade Ukraina. I den regering som bildades, under USAs överinseende, underrepresenterades de sydöstra regionerna i relation till det senaste valet till parlamentet samtidigt som representanter för den ultranationalistiska rörelsen fick flera av de tyngre ministerposterna. Kommunistpartiet och flera andra partier förbjöds, det ryska språket trängdes undan, ryskspråkiga tv-kanaler stängdes ner samtidigt som statliga högre tjänstemän som ställt sig kritiska till den högernationalistiska politiken avskedades (5).
Krafter kom således till makten efter Maidan som inte sökte ena landet utan som i stället verkade för ett rent ”ukrainskt Ukraina”, dvs etnisk/språklig homogenitet. Regeringstrupper tillsammans med västukrainska ultranationalistiska miliser som Azov-bataljonen gick in i Donbass för att kväva demonstrationer och motståndsgrupper som tagit till vapen. Enligt UNHCR kom närmare 300.000 personer att fly till andra delar av landet men över 800.000 till Ryssland (6).
Inget i public service om detta centrala sammanhang för Rysslands agerande. Inte heller något om att Donbass-regionens ledning vädjade till Putin att de skulle få bli en del av Ryssland, men Putin hänvisade i stället till Minsk2-avtalet 2015, som skulle ge regionen viss autonomi inom Ukraina och att befolkningens konstitutionella rättigheter, som det ryska språket, skulle garanteras (5). Avtalet togs också av FNs säkerhetsråd vilket innebär att det är bindande, men Ukraina implementerade inte avtalet.
Mycket talar för att Zelenskij hade den ambitionen, men handlingsutrymmet begränsades av de högernationalistiska gruppernas motstånd, men dessvärre också av centrala Nato-länders ointresse av att verka för Donbass-regionens rättigheter enligt Minsk2. Man var mer intresserade av att få med Ukrainas regering på tåget Västerut.
Det var således inte Ryssland som tände på polariseringen i Ukraina efter Maidan, utan det var ultrahögerns nationalism som inte erkände landets heterogenitet. Inget om detta i media. Perspektivet begränsar sig i stället till att Ryssland gick in i Donbass. Det antyds i media att redan då började Rysslands expansionistiska Ukraina-krig. Men, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) som var på plats bekräftar inte att rysk trupp gått in i Ukraina, däremot finns rapporter om ryska frivilliga ”rådgivare” och vapenunderstöd till rebellerna i Donbass (7).
Public service’s “allsidighet” missar också helt att USA ekonomiskt som politiskt aktivt deltog på Maidan-upprorets sida för en anti-rysk regering och Nato-länder, som redan tidigare övat med ukrainsk militär, började också utbilda dessa bl.a. vid en militärhögskola som fr.a. befolkades av högernationalister. Legosoldater från amerikanska Blackwater (numera Academi) men också frivilliga från europeisk ultrahöger ställde in sig i ledet. USA/Nato har sedan fördjupat det militära samarbetet med Ukraina inte minst genom återkommande stora militärövningar på land men också i Svarta Havet (5).
Hur utelämnandet av detta sammanhang med västs inblandning korresponderar med public service’s ambition ”att ge en så bred, mångsidig och nyanserad bild som möjligt” är även det mer än svårbegripligt. Man kan stilla undra hur public service hade rapporterat om Ryssland hade agerat politiskt som militärt på liknande sätt i USAs närområde. Det hade i alla fall knappast varit tyst.
Stephan Bandera, tidigare ledare för den ultranationalistiska organisationen Svoboda, har av CIA beskrivits som en ”notorisk ukrainsk fascist”. Han var en central gestalt i Ukraina under andra världskriget som samarbetade med nazi-Tyskland, och var medansvarig till massmord på polacker, judar och ryssar i sin jakt på den rena rasen. Han har varit utnämnd till ”Ukrainas hjälte” och det blev vidare 2015 straffbart i Ukraina att tala illa om nazi-kollaboratörer från andra världskriget. Hundratals gator, platser och monument har fått deras namn, bl.a. just Stephan Bandera. USA började för övrigt samarbeta med honom och tyska nazistledare efter nazismens fall i Tyskland (8). FN:s Generalförsamling röstade 2020 om en resolution som i kraftfulla ordalag fördömde hyllningar av nazism och nynazism i alla dess former. Endast två länder röstade emot: USA och Ukraina.
Om media, inklusive public service, överhuvudtaget nämner något om ultranationalism/fascism i Ukraina, så raljerar man över att Putin talar om ”nazisterna” i Ukraina. Som att han bara hittar på. Men dessvärre så finns det således viss substans i hans påstående. Inte att Zelenskij och hans regering kan betecknas som nazister, men utvecklingen i Ukraina, fr.a. under och efter Maidan, bär tydliga spår av ultranationalistiska/fascistiska rörelsers påverkan på den politiska utvecklingen. Zelenskij, som själv blivit mordhotad från det hållet, befordrade senare den som utsatte honom för mordhotet (Dmitri Yarosh) till rådgivare åt den ukrainska försvarsmaktens överbefälhavare (5). Det är överhuvudtaget mycket som talar för att ultranationalismen i västra Ukraina är en kraft i det ukrainska samhället som Zelenskij inte kommer förbi.
Inget om detta i media. Vi hör inget om konflikter i landet. Undvikandet av att lyfta fram de ultranationalistiska/fascistiska rörelsernas roll för Zelenskijs och Rysslands agerande korresponderar knappast med public service’s uppgift att ”att ge en så bred, mångsidig och nyanserad bild som möjligt”.
Sammanfattningsvis: Public service förmedlar en bild där ett homogena västinriktat Ukraina invaderas av Ryssland som exklusivt drivs av Putins expansionism. Inte ett ord om Natos löftesbrott och expansion mot Rysslands gränser. Inte ett ord om Natos, men fr.a. USAs aktiva inblandning i den ukrainska inrikespolitiken genom att understödja den anti-ryska opinionen före, under och efter Maidan. Inte ett ord om den ultranationalistiska/fascistiska rörelsens polarisering av det ukrainska samhället som fick Donbass-regionen att vända sig till Ryssland för stöd. Allt detta bildar det centrala sammanhanget för Rysslands invasion. Inget om det i public service.
Public service begränsar sig till Rysslands “expansionism” som förståelsemodell. Det är helt i samklang med försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport Allvarstid där man okritiskt ställer sig bakom USAs unipolära världsordning, där problemen exklusivt stavas Ryssland och Kina. Man kan undra om medias beröringsskräck kring att även USA/Nato har ett ansvar för det ”försämrade säkerhetspolitiska läget” skulle ha varit lika påtaglig om Sverige stått utanför Nato/DCA. Jag tvivlar.
Problemet med enögda föreställningar där man undviker förståelse av ett sammanhang, och reducerar skeenden till ond/god-dikotomi, är att man fastnar i upprustning, mer vapen och därmed mer av krigets helvete. Dörren behöver i stället öppnas till Hans Blix’s begrepp “strategisk empati”, dvs ömsesidig respekt, förtroendeskapande åtgärder och förhandlingar för en mindre polariserad och därmed säkrare värld. Europa behöver ett omtag i relation till Ryssland, med mer dialog. Vi finns ju på samma kontinent och inte på olika sidor av Atlanten. Med det vidare perspektivet så skulle också public service med trovärdighet kunna leva upp till sin uttalade ambition ”att ge en så bred, mångsidig och nyanserad bild som möjligt”. Det är vår värld betydligt mer betjänt av.
Pär Salander
Umeå
Referenser:
- Budyansky S. A Proven Formula for How Many Troops We Need. Washington Post, 9 maj 2004.
- Zollman F. A war foretold: How Western mainstream news media omitted NATO eastward expansion as a contributing factor to Russia’s 2022 invasion of the Ukraine.
Media War & Conflict, 1-20:2023 - Salander P. Media undviker NATO-expansionen österut som central för kriget i Ukraina. Parabol, 3:2025
- Poll: Ucrainian public split over EU, Customs Union options. Kyij Post,16 nov, 2013.
- Diesen G. The Ucrainian war & the Eurasian world order. Clarity Press, s. 193-213, 2024.
- Ucraine conflict: UN says million people have fled. BBC, 2 sept 2014.
- Baud J. Operation Z. En analys av Ukrainakriget och dess orsaker. Karneval Förlag, s. 73-76, 2022.
- Burds J. The Early Cold War in Soviet West Ucraine, 1944-1948. The Carl Beck Papers in Russian and East European Studies, no 1505 (2001).
