Anders Fraurud:
President Trump har pressat fram ett sorts ”fredsavtal”. Han har, sägs det, gjort det genom att ”pressa parterna”. Men pressen har sett mycket olika ut.
Trump har sagt att han är den mest pro-israeliska presidenten i USA:s historia. Han har godkänt Israels annektering av det palestinska Jerusalem och de syriska Golanhöjderna. Han är ledare för det land som ger det mesta militära och ekonomiska stödet till Israel. Ett stöd som blivit alltmer avgörande för denna stat, ju mer isolerad den blivit i världen.
Israel har varit och är USA:s bandhund i Västasien. Men en bandhund som ibland agerat för självständigt. För USA och Trump har Israel därmed också blivit ett problem. Framförallt i förhållande till de reaktionära regimerna i arabstaterna. Regimer som USA också har goda förbindelser med. Alltså har Trump-regimen satt någon sorts press på Netanhyaus regim. Exakt hur den utövats eller formulerats tror jag inte att någon vet.
I förhållande till palestinska Hamas har pressen däremot varit mycket tydlig från Trumps sida. Han har hotat med något som han på sitt karaktäristiska sätt kallar “ett helvete utan like”.
Reaktioner på avtalet
På TV har vi kunnat se bilder på människor både i Gaza och i Israel som jublar över avtalet, eller kanske snarare över sina förhoppningar om avtalet.
OM en vapenvila träder i kraft är det naturligtvis en enorm lättnad för människorna i Gaza. Att bara för en stund få slippa bomberna och dödandet, att kanske få tillgång till mat, att kunna röra sig fritt i området även om ett återvändande oftast innebär att komma till ett totalförstört hem, DET är naturligtvis värt att fira.
Några som däremot inte firar är världens vapenfabrikanter. Tidningen Privata Affärer skriver:
De stora europeiska försvarsbolagens aktier backade på bred front efter att Israel och Hamas både gått med på ett första steg i Donald Trumps fredsplan. Bland annat föll den svenska försvarskoncernen Saab med 2 procent. Ute i Europa var Rheinmetall ned 1,6 procent, Leonardo drygt 1 procent medan Kongsberg föll över 5 procent.”
Det säger också något om hur sjuk vår värld är.
Bland de olika politiska ledare runt om i världen som antingen öppet stött Israel eller på olika sätt undvikit att göra något avgörande för att stoppa folkmordet hörs en försiktig optimism om avtalet. Sveriges utrikesminister uttrycker till exempel en sådan försiktig optimism.
Och Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist undrar varför vi som demonstrerat för Palestina och mot Folkmordet inte jublar nu. Han skriver att “Hamas-flaggor varit en vanlig syn i Palestina-rörelsens demonstrationståg” och tror att det är “en förklaring till frånvaron av glädjescener på svenska gator över att det krig som aktivisterna kallar för folkmord, nu äntligen ser ut att kunna närma sig ett slut.”
Kronqvist har dubbelt fel. Hamas-flaggor har inte varit “en vanlig syn i Palestina-rörelsens demonstrationståg”.
Och visserligen kan avtalet ses som en total kapitulation för Hamas, men tveksamheten i att jubla över detta avtal behöver inte alls handla om några sympatier för Hamas.
Än så länge vet vi inte hur det kommer gå. Naturligtvis önskar jag alla människor i Gaza en stunds andrum oavsett hur lång den stunden blir. Över det kan jag känna glädje. Men någon varaktig fred kan det inte bli utan rättvisa för palestinierna och att de uppnår samma frihet som de judiska medborgarna i Israel. Och avtalet är inte ett avtal som pekar mot att förtrycket mot det palestinska folket kommer att upphöra.
Tankar om avtalet
Redan det faktum att “fredsplanen” utformats av Trumpregimen som militärt, ekonomiskt och politiskt står på Israels sida gör ju att det är svårt att känna optimism.
Avtalet består av tjugo punkter så som vi kunnat se det i medier. Den första punkten säger att: ”Gaza ska vara en avradikaliserad terrorfri zon som inte utgör ett hot mot sina grannar”.
Eftersom både Israel och USA klassar allt motstånd mot ockupationen som terror – ett motstånd som de har rätt till enligt FN – så innebär det att Israel kommer kunna fortsätta med sina militära insatser när de bedömer att någon utför ”terror”/motstånd.
Punkt 3 i avtalet säger att: “Israeliska styrkor drar sig tillbaka till en överenskommen linje inför en frigivning av gisslan”.
Och i samma punkt: “Stridslinjerna kommer att förbli frysta tills villkoren är uppfyllda för ett fullständigt tillbakadragande”.
Det innebär att det inte finns någon tidsplan för tillbakadragande av den israeliska armén. Och ”villkoren” som ska uppfyllas för tillbakadragandet kommer knappast bestämmas av några palestinier. ”Internationella säkerhetsstyrkor” ska enligt punkt 16 efterhand ta över från Israels armé och ”En säkerhetszon kommer att finnas kvar tills Gaza är ordentligt säkert från terrorhot”.
Gaza ska, enligt punkt nio, styras av “en teknokratisk och opolitisk kommitté”. I den sägs det att palestinier ska ingå (oklart vilka eller hur) tillsammans med “internationella experter” och den ska övervakas av ett ”fredsråd som leds av president Donald Trump och där även Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair ingår”.
“Demokratiunderskottet” i denna kommitté och dess “fredsråd” tycks rätt uppenbart med tanke på utvecklingen vad gäller demokrati i USA under Trump. Och att tillsätta Tony Blair som tillsammans med George W Bush ljög om massförstörelsevapen och startade Irakkriget 2003 är en ren provokation.
Punkt 19 säger att: ”När Gazas återuppbyggnad framskrider och Palestinska myndighetens reformprogram genomförts, kan förutsättningarna vara på plats för en trovärdig väg till palestinskt självbestämmande och en egen stat, vilket erkänns som det palestinska folkets strävan”.
Det palestinska folket har alltså enligt detta avtal inte någon rätt till självbestämmande. Deras “strävan” kan bara erkännas under “förutsättningar” som bestäms av Trump och hans regim. Dessutom “klargjorde” Netanhyahu omedelbart enligt News18 “att det absolut inte fanns någon överenskommelse om att bilda en självständig stat”.
Vi kan alltså känna en sorts glädje över ett tillfälligt stopp på Israels dödande i Gaza. Och vad som händer framöver vet ingen. Men Trumps “fredsplan” är inte något som inger hopp för en långsiktig och rättvis fred.
Anders Fraurud
Artikeln har tidigare (10/10) varit publicerad på Anders Frauruds blogg PEPPRAT RÖDGRÖNT.