Kari Parman:
När en 22-årig svensk kvinna grips på internationellt vatten för att försöka leverera humanitär hjälp till en svältande befolkning, borde upprördheten rikta sig mot dem som grep henne, inte mot henne själv.
Men i Sverige sker det omvända. Greta Thunberg hånas, misstänkliggörs och förlöjligas, medan den stat som med militärt våld stoppar fartyg på internationellt vatten fortsätter att beskrivas som ”demokratins försvarare”.
Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av den moraliska förvirring som just nu råder.
Greta Thunberg befann sig inte i någon “krigszon”, som vissa påstår, utan på internationellt vatten. Att israeliska styrkor bordar ett fartyg som för medicinsk hjälp till Gaza är inte en säkerhetsåtgärd. Det är ett folkrättsbrott. En kränkning av både sjörätten och den internationella humanitära rätten.
Att svenska debattörer, många av dem möjligen i andra sammanhang förnuftiga människor, nu ställer sig på angriparens sida och raljerar över den som försöker lindra lidandet är både sorgligt och skrämmande.
En svensk dubbelmoral
Samma röster som kräver att Greta Thunberg ska “ta ansvar” applåderar i nästa andetag en ockupationsmakt som under snart ett år bombat civila mål, förstört sjukhus och skapat massvält. Samma medier som brukar tala varmt om mänskliga rättigheter förminskar nu brotten till ”svåra avvägningar”.
Det är en dubbelmoral av nästan groteska proportioner.
Att en ung kvinna med samvete framstår som ett större hot mot den offentliga ordningen än en armé som bryter mot FN-resolutioner säger något om var vi befinner oss som nation.
Det är som om vissa hellre försvarar makten än sanningen – bara för att det känns tryggare så.
Den manliga besattheten av att hata Greta
Och så finns den där särskilda, märkliga kategorin av svenska män, ofta medelålders, ofta med profilbilder tagna bakom ratten på en bil, män som till synes aldrig kan låta bli att attackera Greta Thunberg.
De flockas på sociala medier varje gång hennes namn nämns, som om hennes existens i sig vore ett personligt hot mot deras självbild. Det är fascinerande och samtidigt djupt avslöjande. En hel generation män som vuxit upp med kvinnor som vågar säga ifrån, men som fortfarande inte står ut med tanken på att en ung kvinna har både mod, moral och inflytande.
Och visst, det finns en och annan kvinna också som gärna spyr sin bitterhet över Greta. Ofta med samma reflexmässiga förakt som männen men där finns också ett drag av avund, en irritation över att någon så ung kan tala med auktoritet där de själva slutade tro på förändring för länge sedan.
Greta Thunberg fungerar som en spegel. Hon visar dem något de inte står ut med att se – deras egen likgiltighet.
Greta är ingen “PR-aktivist”
Hennes kritiker avfärdar henne som “PR-sökande”, som om mod bara räknas när det sker under uniform. Men Thunbergs handling är i själva verket en fortsättning på samma moraliska konsekvens som gjort henne världsberömd, att vägra acceptera cynism som normaltillstånd.
Hon riskerar sitt eget anseende, sin trygghet och i viss mån sin säkerhet för att påminna världen om att människor just nu dör av svält och bomber.
Det är knappast PR. Det är civilkurage.
Svensk tystnad och medlöperi
Det verkligt oroande är inte Greta Thunbergs ordval, utan hur många till synes normala svenskar nu gjort sig till ofrivilliga talesmän för en ockupationsmakt. Hur snabbt folkrätten blivit något man kan bortförklara, bara gärningsmannen råkar vara en västlig allierad.
Sverige, som en gång var känt för att stå upp för internationell rätt, förvandlas i realtid till ett land som hellre vänder bort blicken än riskerar dålig stämning i NATO-matsalen.
Det är pinsamt. Det är fegt. Och det är farligt.
Historien kommer att döma
En dag kommer historien att skriva sin dom. Den kommer inte att handla om en klimataktivist som seglade för långt. Den kommer att handla om de som teg när folkrätten bröts i direktsändning, om de som hånade humanism och kallade medkänsla för extremism.
Greta Thunberg gör det som varje människa med samvete borde ha gjort: hon försöker hjälpa.
Om det provocerar några – så säger det mer om dem än om henne.
Kari Parman
