Artikeln har tidigare (27/10) varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Alex Fuentes:
”Kaiser Trump” ställde sitt stöd under villkoret att Milei måste vinna valet, ett hot som tolkades som utpressning och ändå tycks ha hjälpt honom. Men priset är högt: den argentinska centralbanken står nu under USA:s direkta inflytande, och landets ekonomiska politik bestäms i praktiken i Washington.
Trots att de stora medierna försökte tysta ner dem lyckades också vänsterfronten försvara sina tre mandat i kongressen och växte till tredje största kraft i Buenos Aires-provinsen och i huvudstaden.
Efter Argentinas mellanårsval, och tvärtemot vad alla opinionsundersökningar förutspådde, står högern starkare, men utan stabilitet. Samtidigt växer delvis vänstern som opposition. Den 26 oktober kallades 35,9 miljoner argentinare till valurnorna för att välja halva kongressens deputeradekammare och en tredjedel av senaten.
Valet betraktades som ett avgörande test för den högerextreme presidenten Javier Milei, vars stöd hade rasat efter en rad korruptionsskandaler, den galopperande inflationen och växande socialt missnöje.
Inför valet hade Milei redan lidit ett tungt nederlag i provinsen Buenos Aires den 7 september, där den peronistiska koalitionen Fuerza Patria, ledd av guvernören Axel Kicillof, fått nästan 47 procent mot Mileis 34. Oppositionen talade då om högerprojektets reträtt.
Men bara sju veckor senare inträffar det oväntade: Mileis parti La Libertad Avanza(Friheten går framåt) vinner mellanårsvalet med drygt 40 procent av rösterna mot Fuerza Patrias 34,8.
Bakom den sena vändningen låg löftet om en massiv injektion av dollar från Donald Trump. Mileis regering, som stod på randen till finansiellt sammanbrott, räddades bokstavligen av ett ”Trump-rescue package”.
USA:s påtryckningar om fortsatt nyliberal åtstramning och lydnad inför IMF spelade samtidigt på argentinska väljares rädsla för total ekonomisk kollaps. ”Kaiser Trump” ställde sitt stöd under villkoret att Milei måste vinna valet, ett hot som tolkades som utpressning och ändå tycks ha hjälpt honom.
Men priset är högt: den argentinska centralbanken står nu under USA:s direkta inflytande, och landets ekonomiska politik bestäms i praktiken i Washington.
Peronismen, historiskt Argentinas starkaste oppositionskraft, visade åter sin organisatoriska förmåga, men också sin defensiva linje. Rörelsen är djupt splittrad och saknar tydlig ledning efter Cristina Fernández de Kirchners fall från makten.
I stället för att mobilisera till motstånd mot Mileis åtstramningspolitik valde Fuerza Patria en linje av passivitet och moderering. Den försökte lugna kapitalet i stället för att konfrontera högern och straffades i valurnorna. Som flera vänsterkommentatorer i Argentina påpekade: ”Av rädsla för att radikalisera sig glömde peronismen valet 2025 och började redan kampanja inför 2027.”
Medan peronismen stod passiv har vänstern – Frente de Izquierda y de Trabajadores (FIT) – fortsatt att vara den enda kraft som konsekvent står på arbetarnas och de fattigas sida. Trots att de stora medierna försökte tysta ner dem lyckades vänsterfronten försvara sina tre mandat i kongressen och växte till tredje största kraft i Buenos Aires-provinsen och i huvudstaden.
Kända ledare som Myriam Bregman, Nicolás del Caño och Romina del Plá betonade efter valet att vänsterns uppgift nu är att organisera motståndet: ”Vänstern finns till för att störa, för att bryta barriärer, för att kämpa – inte bara för en framtida socialistisk samhällsordning, utan redan i dag för kvinnorna, för arbetarna och för de arbetande kvinnorna.”
FIT:s kampanj byggde på krav som “förkortad arbetsdag, en lön som täcker familjens behov och en suverän vägran att betala skulden till IMF så att pengarna kan gå till arbetarna, inte till spekulanterna.”
I ett läge där nästan alla partier teg om Israels attacker mot Gaza var det också vänstern som lyfte Palestina-solidariteten. FIT deltog i massdemonstrationer till stöd för den globala solidaritetsflottiljen Sumud och krävde frigivning av de internationella aktivister som kidnappades av Israel. “Palestiniernas kamp är de förtrycktas kamp över hela världen”, sade Nicolás del Caño i samband med ett valmöte.
I staden Rosario, där Javier Milei avslutade sin valkampanj, dånade genom högtalarna orden: “Jag är lejonet, besten röt…”.
Milei brukar kalla sig själv för “lejonet”, men vänsterfrontens parlamentsledamot Myriam Bregman kallar honom för “Trumps kelsjuka kattunge”. I detta val uppmanade kejsarens “kelsjuka kattunge” till att “stoppa kommunismen”.
Kattungens seger innebär att högern behåller initiativet i kongressen, men inte att dess kris är löst. I landet råder djup misstro, en ekonomi i recession och växande folkliga protester. Massrörelser för utbildning och hälsa har redan tvingat regeringen till reträtter.
Vänstern har därför fått ett nytt politiskt utrymme, inte som enbart en protestkraft, utan som den enda rörelse som vägrar samarbeta med högern. Den står inför utmaningen att förvandla sitt inflytande i parlamentet till organisering på gator, arbetsplatser och universitet. “Högern faller inte av sig själv”, sa Bregman i ett tal. ”Den måste störtas av ett folk i rörelse.” Valet den 26 oktober visade att Argentinas kris är långt ifrån över, men också att kampen för ett annat samhälle lever.
Alex Fuentes
