Kari Parman:
Låt oss tvinga Socialdemokraterna att välja sida
Svensk politik står inför ett vägskäl.
Socialdemokratin, som en gång bar arbetarrörelsens dröm om jämlikhet, har i dag förlorat sitt ideologiska fotfäste. I jakten på makt har partiet börjat tala mer om “balans”, “ansvar” och “ordning” än om solidaritet, frihet och rättvisa.
Frågan är därför inte längre om Socialdemokraterna kan regera. Den verkliga frågan är: vad vill de egentligen regera för?
Ett parti har inget egenvärde
Ett parti har inget egenvärde i sig.
Det finns bara så länge det för en politik som gynnar sina väljare.
Om ett parti sviker sina egna ideal, då förlorar det sitt berättigande – oavsett historia och tradition.
Socialdemokratin har länge levt på minnet av sin forna storhet. Men i praktiken har partiet, steg för steg, närmat sig den borgerliga mitten. Man har privatiserat, kompromissat och anpassat sig, tills gränsen mellan höger och vänster blivit svår att urskilja.
Den som fortfarande röstar på Socialdemokraterna av gammal vana borde ställa sig en enkel fråga:
Röstar jag på ett parti – eller på en idé?
Skillnaden mellan en socialdemokrat och en demokratisk socialist
Det är dags att tala klarspråk: det är skillnad på att vara socialdemokrat och att vara demokratisk socialist.
En socialdemokrat i dag är ofta en pragmatiker, en förvaltare av status quo. Man vill att systemet ska fungera “lite bättre”, men ifrågasätter sällan själva spelreglerna.
En demokratisk socialist utgår inte från kompromissen, utan från värderingen.
Det handlar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet – om att människan är viktigare än marknaden, och att vinsterna från vårt gemensamma arbete ska komma alla till del.
Socialdemokratin har i praktiken slutat tala om detta. Istället försöker man låta “ansvarsfull” och “regeringsduglig”. Men vad är ansvarsfullt med att låta välfärden säljas ut? Vad är dugligt i att acceptera växande klyftor och osäkra jobb?
Som demokratisk socialist gör det ont
Som demokratisk socialist, med rötterna djupt i socialdemokratin, gör det ont att se hur partiet förlorat sin själ. Jag växte upp med tron att socialdemokratin var mer än ett parti – det var en rörelse, ett löfte om att världen kunde bli bättre genom gemenskap och kamp.
Att se hur den rörelsen nu reducerats till en marknadsanpassad förvaltningsapparat är sorgligt.
När idealen byts mot opinionsmätningar, och solidariteten mot regeringsduglighet, då har något gått sönder.
Gamla partikamrater och andra antagonister försöker ibland förminska mig och mitt tyckande. De säger: “Du har lämnat partiet, du är bara bitter.”
Och ja – klart att jag är bitter.
Det borde alla vara, som insett att socialdemokratin gått vilse.
Bitterheten kommer inte ur hat, utan ur sorg. Ur kärleken till något som var större än makten – till en idé som nu sviks av dem som borde försvara den.
Vänsterpartiets roll som väckarklockan
Det är därför Vänsterpartiets roll är så avgörande.
Ett starkt Vänsterparti är inte ett hot mot arbetarrörelsen – det är dess väckarklocka.
Om Socialdemokraterna vet att deras väljare ändå “kommer hem” till slut, oavsett hur långt de vandrar högerut, finns ingen anledning att ändra kurs.
Men om de ser att väljare faktiskt lämnar – inte till högern, utan till vänstern – då måste de välja väg:
ska de fortsätta söka makt till varje pris, eller återvända till sina ideal?
Att rösta på Vänsterpartiet är alltså inte ett svek mot socialdemokratin.
Det är ett sätt att rädda den.
När Socialdemokraterna valde högern
Privatiseringarna, vinsterna i välfärden, urholkad arbetsrätt och en allt hårdare migrationspolitik – allt detta har inte kommit från Moderaterna ensamma. Socialdemokratin har aktivt deltagit i denna förskjutning.
När man hellre gör upp med Centern än med Vänsterpartiet, när man kallar vänsterpolitik för “oansvarig” men accepterar skattesänkningar för de rika – då är det tydligt var man står.
Det är inte Vänsterpartiet som har gått för långt åt vänster.
Det är Socialdemokraterna som gått för långt åt höger.
Historien upprepar sig – men den kan skrivas om
I andra länder har liknande uppgörelser skett. I Spanien har Podemos tvingat socialisterna att förhålla sig till vänstern. I Portugal har Bloco de Esquerda gjort detsamma.
Resultatet? En starkare vänster, en tydligare politik, och en socialdemokrati som åter tvingas tala om rättvisa istället för “ansvar”.
Sverige behöver samma uppvaknande.
Ett Vänsterparti som är tillräckligt starkt för att inte bara förhandla – utan förändra.
Inte i vrede utan i hopp
Valet 2026 handlar inte bara om regeringsfrågan.
Det handlar om själen i den svenska arbetarrörelsen.
Om Socialdemokraterna fortsätter sin färd högerut, då får de göra det utan att räkna med blind lojalitet.
För lojalitet som kräver tystnad är inte kamratskap – det är underkastelse.
Därför är det dags att fler vågar rösta på Vänsterpartiet.
Inte i vrede. Inte i desperation.
Utan i hopp – och med krav på en verklig vänster som står upp för jämlikhet, solidaritet och människovärde.
Socialdemokratin kan fortfarande hitta hem. Men det kräver att någon vågar tända lampan, peka på kompassen och säga: “Ni har gått vilse.”
Den uppgiften faller nu på oss.
Så låt valet 2026 bli början på något nytt.
Låt det bli året då vänstern reser sig, då vi röstar på idéer snarare än partilogotyper, och då vi åter gör politik till en fråga om människovärde – inte bara regeringsduglighet.
Ett starkt Vänsterparti är inte ett hot mot socialdemokratin.
Det är en chans för arbetarrörelsen att åter bli sig själv.
Kari Parman
