Den argentinsk-kubanske socialistiske revolutionären och internationalisten Ernesto Che Guevara mördades i byn La Higuera i Bolivia 9 oktober 1967. Mordet ägde rum på order av den US-amerikanske CIA-tjänstemannen Félix Rodríguez, en exilkubansk högerextremist.
Sedan dess har över hela världen i början av oktober varje år detta mord uppmärksammats i form minnesarrangemang och hyllningar till den mördade revolutionären och till de socialistiska ideal som han kämpade för att förverkliga.
Också i Sverige har på många platser under alla år sådana minnesarrangemang ägt rum. Inte minst så i Västerås. Bakom arrangemangen har i främsta rummet latinamerikaner stått; politiska flyktingar undan USA-uppbackade högerdiktaturer.
I år hade i Västerås den sedan länge med ABF samarbetande Latinamerikanska Kulturföreningen planerat ett arrangemang, som skulle gå av stapeln idag, fredag 10 oktober. Fem musikgrupper/musikanter skulle medverka: Willka Kuti (Bolivia), Victor Ascencio (Colombia), Jonas Filling (Sverige), San Simon (blandad latinamerikansk grupp) och Isabache (Chile). Dessutom skulle enligt planen även den kubanska ambassadören medverka, med ett tal. Mat (kyckling, bönor, ris och sallad) och dryck skulle serveras av engagerade västeråsare.
Men så blir det inte. Trots att affischer och kallelser till arrangemanget, som skulle äga rum i ABF:s lokal, redan spridits. Om arrangemanget hade Latinamerikanska Kulturföreningen haft positiva diskussioner med ABF:s ansvarige för etniska föreningar, Alan Hasan. Den senare, som ombesörjde upptryckning av affischerna hade inte haft några invändningar. Men lördagen 5 oktober ringde han upp kulturföreningens representant Jorge Flores Avilés. En komplikation hade enligt Hasan uppstått.
Vid en träff tisdagen 7 oktober mellan Flores, Hasan och och ytterligare en anställd på ABF i Västerås fick Flores veta att det nu fanns ett beslut om att förvägra Latinamerikanska Kulturföreningen att ha ett arrangemang som “hyllar Che Guevara” i ABF:s lokal. ABF, som formellt skulle vara medarrangör kunde inte heller acceptera att organisationens logga fanns med på en affisch med Che. Hasan betonade att beslutet kom någonstans uppifrån.
När ABF:s plötsliga beslut blev känt kontaktade flera ledsna och upprörda latinamerikaner från Västerås oss på eFOLKET. Vi tog då kontakt med Jorge Flores Avilés för att få närmare information. Denne gav oss telefonnumren till de två ABF-anställda som lämnat honom beskedet. Ingen av de två var beredd att diskutera frågan, utan hänvisade till “chefen”.
“Chefen” visade sig vara Eva-Marie Rasmusson, med befattningen studieombudsman.
Rasmusson berättade för eFOLKET att det var hon som i egenskap av chef fattat beslutet. Det handlade enligt henne inte om något beslut taget av ABF-förbundet centralt. Hon hade, hävdade hon, tagit beslutet helt själv, i egenskap av “chef” för Västerås-avdelningen.
På frågan om varför hon fattat ett sådant beslut svarade hon att “vad gäller Che har myntet två sidor” och att det enligt henne var så att ABF på grund av myntets ena sida inte kunde medverka till arrangemanget och därmed förknippas med en “hyllning till Che”.
Det Rasmusson hänvisade till var att Che skulle ha “fängslat homosexuella och avrättat människor“.
På eFOLKET fråga var i Guevaras skrifter eller i biografier över honom homosexuella eller homosexualitet överhuvudtaget berörts svarade Rasmusson att hon “just nu inte har det i huvudet”.
Huruvida hon, då hon fattade sitt beslut för några dagar sedan, haft något “i huvudet” rörande fakta om Che och homosexuella nämnde hon inget om.
Fakta är att det under de år på 60-talet då Che var verksam på Kuba fortfarande fanns utbredda fördomar mot homosexuella. Detta var ett beklagligt arv, grundat i de attityder som under århundraden odlats och underblåsts av den katolska kyrkan.
Faktum är också att homosexuella på Kuba på 60-talet behandlades illa och kopplades ihop med asociala beteenden och kriminalitet. Under en period fanns också ett “omskolningsläger” för homosexuella. Men ingenstans finns uppgifter om att Che Guevara skulle haft något med detta att göra.
Varifrån har då ABF:s “Che-expert” sin, om än inte alltid “i huvudet” närvarande, “kunskap” om Che’s förhållningssätt till homosexuella?
Svaret står förstås att finna i förekomsten av den massiva propaganda mot det kubanska revolutionen som inflytelserika krafter i snart ett halvsekel producerat och spridit. Här finner vi givetvis US-amerikanska institutioner och exilkubanska högerorganisationer, och även deras ekon i Sverige. Utmärkt sig särskilt bland de svenska politiska partierna har KD och Liberalerna gjort, men naturligtvis har även M och nu också SD bidragit.
Den US-amerikanska anti-kubanska propagandan och, inte minst, den exil-kubanska och latinamerikanska högerns propaganda har alltid varit fullständigt hämningslös. Och är så fortfarande. Lögner och uppdiktade historier är centrala ingredienser i denna propaganda.
I Sverige är de flesta medvetna om att politiska budskap kan var vinklade och att faktaurvalet som presenteras kan vara skevt. Men många är ändå inte beredda på att det som presenteras som information kan handla om rena fabrikationer och utstuderade lögner. Inte när “informationen” kommer västerifrån i alla fall. Därför finns det en risk att människor i Sverige låter sig duperas och dukar under för den desinformationsvälling som vräks över oss. Vilket leder till naiva ställningstagandet av slaget “så är det väl, det har jag läst eller hört någonstans, fast jag nu inte riktigt har detaljerna i huvudet”.
Under senare år har desinformationen gällande Kuba medvetet inriktats på det som många uppfattar som det kubanska samhällsbyggets mest utmärkande positiva landvinningar: skolan, jämlikheten, sjukvården, det internationell solidariska biståndet, kampen mot rasism och, faktiskt, homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter.
Eftersom propagandan använder sig av lögnen som vapen så är det för desinformatörerna inga problem förknippade med att ge sig på även den kubanska revolutionens starkaste sidor. Från desinformatörernas sida ses detta tvärtom som extra smart och offensivt.
När det gäller till exempel homosexuellas och transpersoners situation ser vi hur det i desinformationskampanjen rakt upp och ner även nu hävdas att det idag råder ett omfattande förtryck. Detta hävdas trots att det i Latinamerika inte finns något land där det gjorts mer för att rensa ut unkna och diskriminerande attityder. På Kuba är Pride-tågen massmanifestationer och i en folkomröstning 2022 röstade det kubanska folket för att godkänna samkönade äktenskap. Att man tog det till en folkomröstning berodde på att högerkrafterna i Miami och konservativa religiösa strömningar på Kuba bedrev en aktiv motpropaganda.
För ett antal år sedan diskuterades de homosexuellas situation på Kuba i samband med ett mycket välbesökt möte på ABF i Stockholm. Inledare var Mariela Castro Espin, dotter till Raúl Castro och Vilma Espín. Båda föräldrarna kämpade tillsammans med Che i Fidel Castros 26-julirörelse.
Mariela Castro representerade den kubanska institutionen CENESEX, verksamhetsmässigt motsvarande ungefär svenska RFSU.
Bland de många närvarande fanns också en liten grupp revolutionsfientliga högerkubaner. Dessa hade till mötet tagit med sig en i Stockholm bosatt homosexuell kuban, och uppenbarligen givit honom en instruktion om att så snart det blev fritt att ställa frågor attackera Mariela Castro.
Den homosexuelle kubanen inledde med att kräva den kubanska regeringen på en ursäkt för det diskriminerande sätt som homosexuella behandlades på under 60-talet.
Därefter utspann sig ett samtal mellan Mariela Castro och frågeställaren; ett samtal som fascinerat följdes av de många närvarande i salen. Castro började med att säga att det finns väldigt många regeringar som har anledning att be om ursäkt för hur homosexuella har behandlats. Hon fortsatte med att understryka att det nu på Kuba inte är regeringens inställning som är problemet, utan kvardröjande fördomar och intoleranta attityder ute i samhället. Och hon kom bland annat in på ett utbildningsprogram som CENESEX bedrev inom poliskåren.
Mariela Castro nämnde också med ett leende att både hennes farbror Fidel och hennes pappa Raúl gjort sig av med alla fördomar mot homosexuella som de eventuellt tidigare burit på.
Dialogen slutade med att den homosexuelle kubanen önskade Mariela Castro lycka till med hennes fortsatta arbete. Vilket föranledde den ledande högerkubanen att omedelbart i vredesmod lämna mötessalen.
Tänk om den beslutsfattande ABF-chefen Rasmusson varit genuint intresserad av homosexuellas situation på Kuba, och av hur situationen förändrats. Hon kunde då till exempel ha bestämt sig för att själv deltaga på det planerade arrangemanget och ställt frågor till den kubanska ambassadören. Men det föll henne aldrig in. Istället valde hon att förolämpa den arrangerande kulturföreningen och, utifrån ett påstående vars faktagrund hon inte kunde redogöra för, omintetgöra det planerade arrangemanget.
Feg anpasslighet och rädsla var vad som dikterade hennes beslut. Rädsla för attacker från den skrupelfria socialismhatande högern. Så ser det ut i Sverige nu.
Che och avrättningarna
Den självutnämnda “Che-experten” Rasmussons svepande påstående att “Che Guevara avrättat människor” handlar med största säkerhet om de avrättningar som genomfördes strax efter det revolutionära maktövertagandet 1959. Dessa avrättningar har ständigt anförts av reaktionära politiker i USA, den exilkubanska högern och även av Kuba-ätarna i Sverige som ett exempel på hur den påstått grymma revolutionen mördare demokratins och frihetens försvarare. Rasmusson har tydligen snappat upp något om detta och, utan att riktigt veta någonting om hur det verkligen förhöll sig, så har hon tillagt det i sitt “beslutsunderlag”.
Så här förhöll det sig i verkligheten: Under de två år som föregick revolutionens seger utlöste den USA-understödda Batista-diktaturen en blodig våldsvåg mot dem som sympatiserade med den revolutionära rörelsen. Mängder av mot regimen oppositionella fängslades och torterades. Antalet mördade anses allmänt ha uppgått till omkring 20 000. Det var också den siffra som J.F. Kennedy uppgav i valrörelsen 1960. Kennedy krävde i sin valkampanj hårda tag mot Fidel Castro och den enligt Kennedy farliga nya revolutionära regeringen på Kuba. Men samtidigt ville han distansera sig från Batista-diktaturens anhängare.
Det som hände efter revolutionens seger var att människor runt om på Kuba började göra upp med torterarna och mördarna. En våg av utomrättsliga avrättningar svepte över Kuba. Den revolutionära regeringen såg som sin uppgift att omedelbart sätta stopp för detta. Utomrättsliga avrättningar bannlystes och den som fick uppdraget att se till att misstänkta för övergrepp, tortyr och mord istället fängslades och åtalades var Che Guevara.
De rättsliga processerna mot Batista-brottslingarna pågick fram till 12 juni 1959. Därefter övergick Che till att leda institutet för jordreform.
Hur många dömdes då till döden och avrättades? Kubanerna själva har uppgivit omkring 600. Andra källor talar om mellan 400 och 700.
Alla seriösa granskare har instämt med vad kubanerna har hävdat: De som dömdes till döden och avrättades var endast de som gjort sig skyldiga till mord eller grov tortyr.
Det fanns på Kuba 1959 en oerhört stark folkligt opinion, inte minst från anhöriga till drabbade, som krävde hård bestraffning av Batistas förövare av förtryck, mord och övergrepp. Men domstolarna höll en strikt linje. Inga godtyckliga domar ska ha avkunnats, och endast mördare och förövare av grov tortyr dömdes till döden.
I USA inleddes omedelbart en kampanj från högerpolitiskt håll som hävdade att antalet avrättade var många fler och dessutom att de avrättade var demokratiska frihetsanhängare. Denna propagandistiska desinformation sprids fortfarande idag av exilkubanska högerkretsar och torgförs även av svenska Kuba-ätare på högerkanten. Det är väl med största sannolikhet så verklighetsförvrängningen nått ABF-chefen i Västerås.
Här kan skjutas in att även i USA fanns 1959 de som polemiserade mot desinformationskampanjen. En av dem var den liberale journalisten på New York Times och Kuba-kännaren Herbert Lionel Matthews.
I sin Castro-biografi skriver Matthews att han “känner inte till något fall då oskyldiga avrättades”. (sid 141 i den svenska utgåvan, PAN/ Norstedts 1970)
Han tillägger att de snabbt genomförda specialrättegångarna gav upphov till upprördhet i USA men understryker att en överväldigande majoritet av det kubanska folket stödde rättegångarna, och även avrättningarna. För kubanerna handlade det inte om juridiska formaliteter utan om moral och rättvisa. Stöd fick rättegångarna och avrättningarna också från den då sittande liberale presidenten Manuel Urrutia Lleó, en hög jurist och Batista-motståndare från Santiago de Cuba (Matthew, sid 141).
Ingen seriös bedömare som granskat och skrivit om avrättningarna av mördare och torterare 1959 har pekat ut Che Guevara som i någon mening centralt ansvarig eller pådrivande. Tvärtom var det ju så att han tilldelades ett ansvar för att se till att de utomrättsliga avrättningarna stoppades.
Men detta bekymrar uppenbarligen inte Rasmusson. Hon räds attacker från höger, och då får illvilliga skrönor duga som “beslutsunderlag”. Relationen till latinamerikanska socialister i Västerås väljer hon gladeligen att offra.
Vad gäller dödsstraff är det naturligtvis något som alltid är oacceptabelt för principiella motståndare till den strafformen. Och även här har en utveckling i positiv riktning ägt rum på Kuba. Dödsstraffet är idag i praktiken avskaffat på Kuba. Senast dödsdomar verkställdes var 2003. Detta var redan då ovanligt.
*******
Till eFOLKET har Rasmusson sagt att hon helt själv fattade beslutet att omintetgöra det planerade Che arrangemanget. Och att hon fattade det mot bakgrund av en inom hennes organisation förefintlig önskan om skärpt praxis. ABF skall aldrig, enligt Rasmusson, kunna förknippas med något som strider mot “ABF:s demokratiska värdegrund”.
Det hon säger är att medlemmarna i den latinamerikanska kulturföreningen inte står för demokratiska värderingar!
Denna förolämpning mot människor som i många fall flytt från förtryckande USA-uppbackade diktaturer och som i Sverige år efter år i oktober anordnat Che-möten som ett uttryck för samhörigheten kring demokratiska ideal. Som uttryck för att drömmen om jämlikhet, internationell solidaritet och rättvisa inte får dö. Som manifestationer för nödvändigheten av de latinamerikanska folkliga krafternas sammanhållning mot den mäktige grannens imperialism och exploatering.
Denna årligt återkommande sammankomst har Rasmusson självsvåldigt beslutat sig för att i år omintetgöra. Och hon gör det genom att hänvisa till skrönor framställda av USA-imperialismens propagandaapparat och systematiskt förmedlade av aggressiva och skrupelfria högerkrafter.
Detta övergrepp har ägt rum mot bakgrund av ett alltmer otäckt ideologiskt klimat i Sverige.
Vi har sett nuvarande utrikesministern Maria Malmer Stenergard på en presskonferens jubla (ja, bokstavligen jubla) då hon förkunnade att under den senaste mätperioden hade utvandringen överstigit invandringen.
Vi har nyligen sett statsminister Kristersson jublande berätta att antalet asylsökande inte sedan 1985 varit så lågt nu.
Vi hör hur förslag om att undergräva asylrätten eller helt avskaffa den skamlöst torgförs, och hur politiker gnuggar händerna inför utsikten att nu skicka ut syrier.
Vi har dagligen hört politiker mässa om ”svenska värderingar” och hur de när segregation diskuterats aldrig missar att att skjuta in något om att ”göra rätt för sig”. Insinuerande att detta att “göra rätt för sig” är något av “utlänningarnas” sämsta gren.
Dag ut och dag in får Sveriges utlandsfödda höra att landets stora, allt överskuggande problem, är “migrationen”. Mellan skål och vägg “utlänningarna”.
ABF-chefen Eva-Marie Rasmusson har genom sitt agerande kört över en “utlänningsförening” utan att ens bry sig om att träffa någon representant för denna förening. Hon bevärdigade latinamerikanerna inte någon form av direkt kommunikation.
Hon körde också över den ansvarige för verksamheten med “utlänningsföreningar”. Alan Hasan hade i samtal med med Jorge Flores uttryck sin uppskattning över både Che Guevara och det planerade Che-mötet. Han fick bakläxa av Rasmusson, som tvingade honom att meddela Latinamerikanska Kulturföreningen det beslut som hon enväldigt och hastigt och lustigt kommit fram till.
Till eFOLKET säger Fredrik Pettersson, verksamhets- och kommunikationschef på ABF förbundscentral i Stockholm, att han aldrig stött på något som handlat om Che-mötena skulle vara problematiska. Uppenbarligen en icke-fråga på förbundscentralen. Fredrik Pettersson ville dock inte recensera Rasmussons beslut. Istället framhöll att ABF är en federation och att avdelningarna tar sina egna beslut.
Detta borde rimligtvis bli ett problem när ABF-avdelningar runt om i landet under många år medverkat till Che-möten och när en chef i en avdelning plötsligt hävdar att Che-mötena “strider mot ABF:s värdegrund”.
Dessutom är det beslut som tagits i Västerås ett beslut som tagits enväldigt av en enda person. Inte av avdelningsstyrelsen eller ett medlemsmöte. Beslutsprocessen uppvisar alltså inte minsta spår demokrati. Rasmussen har dessutom utan vidare kört över den som förberett samarrangemanget med Latinamerikanska Kulturföreningen.
Hon har helt enkelt betett sig på ett sätt som förefaller svårförenligt med en “demokratisk värdegrund”. Och med rimliga kompetenskrav, elementär anständighet och hyfs.
