Mikael Bertilsson:
När Norge nu går till val finns det viktiga lärdomar för Sverige. Det handlar inte om exakta siffror, utan om politiska mönster som känns igen på båda sidor gränsen: de traditionella högerpartierna pressas tillbaka när högerpopulistiska partier växer och tar mer plats.
I Norge har Høyre under lång tid varit det ledande högerpartiet. Men nu utmanas partiet så att säga inifrån, när Fremskrittspartiet har stärkt sin ställning och dess ledare Sylvi Listhaug allt mer ses som den självklara kraften på högerkanten. Resultatet är en splittrad höger som tappar trovärdighet inför väljarna, medan de rödgröna framstår som samlade och stabila.
Samma sak ser vi i Sverige. Sverigedemokraterna har vuxit sig större än Moderaterna och Jimmie Åkesson har öppet sagt att han vill bli statsminister. Därmed blir frågan densamma som i Norge: vem leder egentligen högern? När den bilden blir oklar uppstår en legitimitetskris som försvagar hela sidan.
För att samarbeten ska fungera krävs balans. Ett stort parti behöver kunna hålla ihop samarbetet men samtidigt stå fast vid sina egna idéer. Om det inte lyckas riskerar det större partiet att tappa sin identitet och framstå som svagt. Det är just detta som håller på att ske med Moderaterna i Tidösamarbetet.
Vi ser redan sprickor. Kristdemokraterna markerar avstånd i utrikesfrågor. Liberalerna dras med interna motsättningar. Och Sverigedemokraterna pressar Moderaterna i fråga efter fråga, från kriminalpolitik till kultur. Resultatet blir att SD framstår som den drivande kraften, medan Moderaterna förknippas med ansvaret för en regering som ständigt skakar.
Utvecklingen i Norge visar vart det kan leda. När de etablerade högerpartierna låter sig domineras av mer radikala krafter hamnar de till slut i skuggan, och väljarna söker stabilitet någon annanstans.
För Moderaterna finns därför ett svårt vägval. Antingen fortsätter partiet på den nuvarande linjen och hoppas att väljarna accepterar samarbetet. Eller så markerar man en tydligare självständighet och återtar initiativet. Det senare kan skapa kortsiktiga problem men är sannolikt nödvändigt om partiet vill överleva som egen kraft.
För Ulf Kristersson handlar det ytterst om hans politiska framtid. Om han fortsätter prioritera regeringsmakten framför partiets långsiktiga styrka riskerar han att gå samma väg som Erna Solberg. Då blir inte bara statsministerposten svår att behålla – även rollen som partiledare kan snabbt komma i fara.
Det är en utveckling som borde oroa Kristersson mer än vad den verkar göra.
Mikael Bertilsson,
socialdemokrat
