Socialdemokratin var en gång arbetarnas hopp. Det var ur fackföreningar, hyresgästföreningar och folkrörelser som partiet föddes. Det var härifrån kraften kom till åtta timmars arbetsdag, semesterlagen, sjukförsäkring, pension och en välfärd som byggde på solidaritet. Det var en tid då vanliga människors vardag faktiskt förbättrades, år för år.
Men vad ser vi idag? Ett Socialdemokratiskt parti som lämnat sina rötter, vänt ryggen åt arbetarklassen och blivit marknadens lojale förvaltare. Steg för steg har man fjärmat sig från sina egna ideal. Och kvar står vi – folket – i ett politiskt vakuum där ingen längre erbjuder en verklig hemvist för de som vill se jämlikhet, solidaritet och rättvisa.
Från folkhem till marknadens logik
Resan har varit lång men tydlig.
På 80-talet avreglerades kreditmarknaden – kapitalet fick fria tyglar.
På 90-talet monterades bostadspolitiken ner, friskolorna släpptes fria och vården öppnades för riskkapital.
På 2000-talet administrerade Socialdemokraterna själva det marknadssystem som en gång var högerns dröm.
Och konsekvenserna? Dem ser vi varje dag i Eskilstuna och på andra håll i landet:
Skolor som drivs som aktiebolag.
Hyresgäster som tvingas betala ockerhyror i ombildade lägenheter.
Sjukvården som går på knäna medan vinsterna rinner iväg.
Det är detta som händer när politiken byter sida och låter marknaden styra.
När arbetarrörelsen blev maktens förvaltare
En gång var Socialdemokratin ett redskap för arbetarnas kamp. Idag är det snarare en karriärväg för politiker och konsulter. Ord som “jämlikhet” och “solidaritet” har ersatts av “tillväxt” och “attraktivt investeringsklimat”.
Men säg mig: hur attraktivt är det för vårdbiträdet som tvingas springa dubbelt så fort?
Hur attraktivt är det för byggnadsarbetaren som ser bemanningsföretagen dumpa lönerna?
Hur attraktivt är det för läraren som ser skolkoncerner roffa åt sig skattemedel medan ungarna halkar efter?
Nej. Attraktivt är det bara för de som redan har makt och pengar.
Ett politiskt vakuum
När Socialdemokratin lämnade sitt ursprung, skapades ett tomrum. Ett politiskt vakuum. Och det vakuumet har inget annat parti lyckats fylla.
Högerpartierna vill alltid försvaga facket och sälja ut välfärden.
Miljöpartiet har aldrig haft förankring i arbetslivet.
Vänsterpartiet talar om jämlikhet, men har ännu inte blivit en bred hemvist för folket på samma sätt som Socialdemokratin en gång var.
Så här står vi nu – i ett Sverige där miljoner människor som vill ha trygghet, rättvisa och gemenskap inte ser något parti som representerar dem.
Vardagens verklighet
För oss i Sverige är det inte någon abstrakt diskussion.
Här ser vi skolorna där resurserna inte räcker.
Här möter vi vården där personalen går på knäna.
Här känner vi av otryggheten på arbetsmarknaden när fasta jobb ersätts av timanställningar.
Det är i våra kvarter, på våra arbetsplatser och i våra familjer som konsekvenserna av den politiska reträtten känns.
Dags för folket att resa sig igen
Frågan är därför enkel: ska vi acceptera detta vakuum – eller ska vi fylla det själva?
Socialdemokratins mantel, den som en gång bars av folkrörelser, ligger på marken. Om partiet inte längre vill vara folkets hemvist, då måste vi bygga något nytt. För idén om solidaritet, om jämlikhet, om att stå upp för vanligt folk – den är större än ett parti.
Det är dags att minnas varifrån arbetarrörelsen kom. Den byggdes inte i riksdagens korridorer. Den byggdes på verkstadsgolven, i föreningslokalerna, på möten där människor organiserade sig.
Det är där – hos folket – som framtiden finns.
Utan folket – ingen socialdemokrati
Socialdemokratin byggde sitt förtroende genom att vara folkets politiska hemvist. När man fjärmat sig från det, har man inte bara förlorat väljare. Man har skapat ett vakuum som hotar demokratin och välfärden.
Så låt oss tala klarspråk: politiken måste tillbaka till folket. För utan folket, ingen socialdemokrati. Och utan en stark rörelse för jämlikhet – inget framtida folkhem.
Kari Parman
