Kari Parman:
När Turkiet nu klipper alla band med Israel och stänger både plånbok och luftrum reser sig en fråga som västvärlden hittills gjort allt för att undvika: vad händer om Israel “upptäcker” att Turkiet hyser gentemot Israel fientliga “terrorister” på sitt territorium? Om Israel “finner” att Turkiet utgör ett “hot mot Israels säkerhet”? Om konflikten eskalerar militärt? Om Israel faktiskt väljer att sätta in bombflyg och missiler mot turkiskt territorium?
På pappret är svaret enkelt. Nato-fördragets berömda Artikel 5 är glasklar: ett väpnat angrepp mot en medlemsstat är ett angrepp mot alla. Om Israel anfaller Turkiet ska alltså resten av alliansen – från USA och Storbritannien till Island och Lettland – agera militärt för att försvara Ankara. Men den som tror att världens mäktigaste militärallians fungerar som ett mekaniskt klockverk har inte förstått hur politiken bakom kulisserna ser ut.
Historien är full av exempel på när Nato valt att inte följa sina egna principer till punkt och pricka. När Turkiet och Grekland stod på randen av krig om Cypern på 1970-talet valde Nato att blunda. Det förklarades vara ett “bilateralt problem” – trots att båda länderna var medlemmar i alliansen. Ingen armé skickades för att försvara den ena mot den andra. Samma logik skulle med stor sannolikhet upprepas i dag: så länge Nato kan undvika att Artikel 5 blir skarp verklighet, så gör man det.
Skillnaden är att motparten nu heter Israel. Washingtons mest skyddade stat. Beväpnad till tänderna med amerikansk krigsteknologi, försedd med ekonomiskt bistånd, diplomatiskt beskydd i FN och en särställning som ingen annan stat i Mellanöstern kan drömma om. Att tro att Vita huset skulle offra sin relation till Israel för att försvara Turkiet är naivt.
USA skulle i praktiken göra allt för att blockera en Artikel 5-process. Man skulle kalla situationen ”komplicerad” och hänvisa till ”ömsesidiga provokationer”. Resultatet blir att Nato står inför sitt största trovärdighetsproblem sedan kalla kriget: om alliansens garantier gäller selektivt, vad är de då värda? Om vissa medlemmar – som Turkiet – kan lämnas i sticket för att stormakterna tycker det är mer bekvämt, då faller hela idén om kollektivt försvar.
Konsekvensen riskerar att bli en djup splittring inom Europa. Spanien, Irland och kanske Frankrike skulle vilja markera mot Israel. Tyskland, Nederländerna och stora delar av Östeuropa skulle hålla sig i Washingtons kölvatten och försvara Israel. I en sådan situation är Nato inte längre en allians – utan ett lapptäcke av motstridiga lojaliteter.
Det paradoxala är att det krävs Erdoğan för att blottlägga hyckleriet. Turkiet är ingen demokratisk förebild. Tvärtom är landet djupt problematiskt när det gäller mänskliga rättigheter, pressfrihet och regional maktpolitik. Men i frågan om Israel gör Ankara det som EU och USA inte vågat: bryter banden, inför sanktioner, kallar folkmordet i Gaza för just folkmord.
Det är anmärkningsvärt. För samtidigt som Israel har kunnat ödelägga Gaza inför hela världens ögon, har Europas regeringar reducerat sin respons till ordval. “Djup oro”, “Starkt bekymmer” och “Uppmaningar till återhållsamhet.” Det är den diplomatiska motsvarigheten till att viska i ett stormoväder.
Men när Ryssland invaderade Ukraina fanns inga sådana tveksamheter. Då kom sanktioner på dagar. Då kom enighet, vapen, pengar och ett politiskt maskineri som gick på högvarv. Folkrätten var helig – men bara där. När samma folkrätt trampas ner i Gaza blir det tyst.
Det är detta Turkiets agerande avslöjar. Inte för att Turkiets ledare är “goda” eller “konsekventa”, utan för att de vågar göra det som EU och USA inte vill: sätta ord bakom handling.
Ett israeliskt–turkiskt krig vore en mardröm. Inte bara för människorna i regionen, utan för Nato självt. För det skulle blotta att världens största militärallians inte längre kan hålla ihop. Och då är frågan: vad är Nato egentligen värt, om dess principer bara gäller när det passar stormakterna?
Kari Parman
