Kari Parman:
När USA:s president nu föreslår att byta namn på landets Department of Defense till det mer nakna Department of War, sker något fundamentalt. Det är inte ett enkelt kosmetiskt ingrepp i myndighetsbyråkratin, utan en retorisk och politisk jordbävning. I det moderna statssystemet är ordval aldrig neutralt. De är byggstenar i den moraliska arkitektur som legitimerar maktens handlingar.
Att tala om “försvar” har alltid varit en sköld – ett sätt att framställa även det mest aggressiva militära agerande som i grunden skyddande. När bomber faller över Bagdad, Kabul eller Belgrad har det officiellt alltid varit i frihetens och säkerhetens namn. Defense har varit det semantiska alibit som gjort våldet uthärdligt för den egna opinionen.
Att nu överge detta alibi är därför något mer än en förändring av skyltar på Pentagon. Det är ett medvetet brott med den försiktighetens retorik som tidigare präglat USA:s självbild.
Namnbytet väcker historiska associationer. Det är svårt att inte tänka på de krigsministerier som dominerade Europas politik fram till mitten av 1900-talet. Att kalla sitt departement för “krigsdepartement” var då en självklarhet, men det var också en tid då stormakternas tävlan om kolonier, territorier och resurser präglade varje politiskt beslut.
När Förenta staterna 1949 omdöpte sitt War Department till Department of Defense skedde det i en ny världsordning, där man ville framstå som demokratins och fredens beskyddare. Det var en retorisk innovation, lika mycket riktad mot de egna medborgarna som mot världen.
Att nu återvända till ett språkbruk som världen i stort har övergivit är att riva upp efterkrigstidens språkliga kontrakt. Det för tankarna till ett imperium som inte längre bryr sig om att maskera sin maktutövning.
För världen utanför USA blir namnbytet en bekräftelse på den bild som många redan hyser: att USA inte är en beskyddare av frihet, utan en arkitekt för permanent krig. Det är en semantisk seger för de röster – i Moskva, Peking, Teheran och på andra håll – som beskriver USA som en aggressiv makt som lever på att exportera konflikter.
I diplomatiska sammanhang är språkets symbolik avgörande. Ett Department of Defense kan fortfarande delta i fredsförhandlingar, hävda att det skyddar allianser, att det motverkar hot. Ett Department of War framstår däremot som en institution vars själva uppdrag är att söka strid. Den retoriska förskjutningen riskerar därmed att bli självuppfyllande.
Men den kanske mest avgörande effekten är psykologisk, riktad mot den egna befolkningen. Vad händer med samhällsklimatet när en generation amerikaner växer upp i ett land där staten inte längre säger sig “försvara” dem, utan öppet organiserar krig? Språk formar verklighet. Om du varje dag möter nyheten om ett ”krigsdepartement”, riskerar du att acceptera kriget som ett normaltillstånd, snarare än en sista utväg.
Det är en mental infrastruktur för evigt undantagstillstånd. Ett samhälle där krig är vardag, inte undantag, och där medborgarnas samtycke till våldspolitik formas redan på språklig nivå.
Demokratier har alltid varit beroende av språkets skyddande slöjor. När USA efter Vietnamkriget började tala mer om “operationer” än “krig”, eller när man efter 2001 beskrev invasioner som “counterterrorism”, var det ett sätt att rädda det demokratiska samtycket. Man döljer det brutala för att bevara illusionen av rationalitet.
Om man nu kastar masken och säger “krig” i stället för “försvar”, “krigsdepartement” i stället för “försvarsdepartement, då är det också ett tecken på att man inte längre bryr sig om att vårda denna illusion. Det är ett uttryck för maktens arrogans, men också för en demokrati i förfall: när ledningen inte längre tror sig behöva övertyga med ord, utan kan tala öppet om kriget som sitt centrala uppdrag.
Frågan vi bör ställa oss i Europa – och i resten av världen – är vad detta språkbyte signalerar om USA:s roll i det globala systemet. Är det ett utslag av ärlighet, en vilja att tala klartext om vad stormaktsrollen i praktiken innebär? Eller är det ett tecken på en farligare utveckling, där diplomati och förhandling inte längre ses som trovärdiga verktyg, utan där krigets logik blir den enda kvarvarande?
Det är lätt att avfärda språkets betydelse som symbolpolitik. Men ordens makt ska inte underskattas. När “försvar” blir “krig”, då förändras också den politiska horisonten. Då blir frågan inte längre hur vi försvarar oss, utan vilka vi ska föra krig mot. Och det är en fråga som världen knappast vill att världens mäktigaste militärmakt ställer sig öppet.
Kari Parman
