I natt, svensk tid, meddelade Donald Trump på en presskonferens i Washington att USA:s krigsmakt sänkt (sprängt med en missil) en “venezuelansk knarkbåt” i södra delen av Karibiska havet. Besättningen uppgick, enligt Trump, till elva personer, och samtliga dödades. Den US-amerikanske presidenten meddelade också att båtens besättning tillhörde ett terroristgäng, kontrollerat av Venezuelas president Nicolas Maduro.
“Informationer” har också lämnats Trumps utrikesminister Marco Rubio, den latinamerikanska extremhögerns aktivistiske allierade. Uppenbart har Rubio varit den som under de senast dagarna dirigerat den US-amerikanska uppladdning med krigsfartyg i Karibiska havet. För att ge ett någorlunda initierat intryck har Rubio nu bland annat meddelat att “knarkbåten troligen var på väg till Trinidad eller något annat land i Karibien”.
Den US-amerikanska statsledningen har alltså låtit världen veta att man låtit mörda elva människor.
Svenskspråkiga YLE påpekar i en kommentar att “beslutet att sänka ett misstänkt narkotikafartyg i stället för att stoppa det och gripa besättningen är ovanligt”.
Att den US-amerikanska statsledningen väljer att berätta att man som en självklarhet dödat elva människor istället för att gripa dem är förstås ett uttryck för gränslös arrogans. Det visar att från Vita Huset förväntar man sig att allt man gör ska accepteras av omvärlden och att ingenting som Vita Huset, CIA och Pentagon företar sig ska någon våga att ifrågasätta.
I det här fallet hade USA, med sin massiva militära närvaro i de karibiska vattnen och de informationer som man påstår sig ha haft om “terroristernas knarkbåt”, alla möjligheter att gripa besättningen. Men man valde istället massakrera den.
Den, med YLE:s ord, “ovanliga” åtgärden leder naturligtvis till att vi måste ställa oss frågan: Varför?
Det finns förvisso all anledning att också ställa frågan om någon “knarkbåt” eller båt överhuvudtaget sänkts. Är videon fejk? Härrör den sig från någon tidigare händelse?
Ett fräckt falskspel vore ingen sensation. Kom ihåg hur USA:s FN-ambassadör Adlai Stevenson 1961 satt i generalförsamlingen och viftade med ett foto på ett kubanskt flygplan med kubanska flygvapnets emblem och med synliga skotthål i stjärtpartiet. Stevenson hävdade att flygplanets deserterande pilot flugit från Kuba efter att ha bombat en kubansk militär flygplats (där ett antal av det kubanska flygvapnets fåtaliga plan stod uppställda) och därefter satt kurs mot Florida. Under flykten skulle den “frihetstörstande” desertören ha angripits av Castro-plan, och därav kulhålen.
Sanningen var ett antal att flygplan – lömskt målade med det kubanska flygvapnets emblem (i sig ett krigsbrott) – lyft från en CIA-bas i Nicaragua och på Kuba attackerat ett antal kubanska flygplatser. Piloterna var kubaner med högersympatisörer som anslutit sig till den av CIA finansierade och dirigerade operationen, vilken sedan planenligt mynnade ut i invasionsförsöket i Grisbukten. En av piloterna fick efter utfört uppdrag order om att bege sig till Florida och där torgföra historien om att attackerna på Kuba utförts av frihetstörstande kubanska flygvapenpiloter. Som extra krydda såg CIA till att flygplansskrovet försågs med några kulhål.
Adlai Stevenson inte bara viftade med fotografiet på planet som landat i Florida, han hävdade också inför FN:s generalförsamling att alla påståenden om ett stundande CIA-organiserat invasionsförsök fullständigt saknade verklighetsgrund. Faktum är att Stevenson själv trodde på det hävdade. Men strax blev han varse att han förts bakom ljuset av sitt eget lands säkerhetstjänst och statsledning. Han har senare berättat att när detta gick upp för honom genomlevde han sitt politiska livs värsta stund.
Presidenten hette 1961 John F Kennedy. I dag heter presidenten Donald Trump, känd för att ljuga som en häst travar.
Lögnerna inför invasionen i Grisbukten 1961 är inte något unikt vad gäller Vita Husets taktik inför militära angrepp. Vi behöver bara tänka på det fejkade så kallade Tonkin-intermezzot som inledde terrorbombningarna av Nordvietnam och alla lögner om massförstörelsevapen och al-Qaida-kopplingar som föregick det folkrättsvidriga angreppet på Irak.
En hel del medier har idag funnit det klokast att i rapporteringen sätta citationstecken kring ordet “knarkbåt”.
Läs som bakgrund:
Trumps krigsplan och bluff om Venezuela: Kapitalistisk geopolitik och oljeintressen förklädda till “kamp mot narkotika” – eFOLKET, 1 september 2025.
Trump förbereder militärt angrepp mot Venezuela – eFOLKET, 24 augusti 2025.
Nedan en artikel som igår publicerades på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida:
********
Denna varning är producerad av Eco-Solidarity Project, ett initiativ från Alliance for Global Justice
Den US-amerikanska militära uppbyggnaden utanför Venezuelas kust fortsätter att eskalera till skrämmande proportioner. Från och med eftermiddagen den 29 augusti 2025 hade USA redan utplacerat ”tre jagare, två landningsfartyg, ett amfibiskt anfallsfartyg, en kryssare och ett kuststridsfartyg … antingen i regionen eller på väg.” Samma natt ”sågs en amerikansk styrd missilkryssare, USS Lake Erie, korsa Panamakanalen från Stilla havet till Karibien ….”
Som svar har Venezuela aktiverat sin folkmilis och skickat 15 000 soldater till gränsen till Colombia. Ett internationellt ramaskri skulle kunna bidra till att tippa balansen bort från blockader, krig och intervention och mot fred.
I en djärv solidaritetsdemonstration har Colombias president Gustavo Petro skickat 25 000 soldater till sin lands sida av gränsen och skrivit på Twitter att:
Varken Colombia eller den venezuelanska oppositionen, eller någon självrespekterande latinamerikan, bör begära eller glädjas åt en utländsk invasion av vår jord. Vi latinamerikaner och karibier löser latinamerikanernas och karibiernas problem. Med Europa eller Nordamerika eller Kina eller Afrika diskuterar vi våra gemensamma problem ansikte mot ansikte och som människor, inte som tjänare.”
Med tanke på den historiska roll som Colombia har spelat som USA:s främsta allierade i Latinamerika, med en militär som har varit underordnad Pentagon i årtionden, är Petros handlingar modiga om än riskabla. Redan har en högerorienterad kommunfullmäktigeledamot i Bogotá skrivit ett formellt brev till USA:s utrikesminister Marco Rubio och bett om en internationell utredning av Petros kopplingar till Venezuelas president Nicolás Maduro. Vita huset och republikanska kongressledamöter har antytt åtgärder för att blanda sig i Colombias rättsliga processer för att destabilisera Petro-administrationen på ett sätt som liknar dess ansträngningar i Brasilien mot president Luis Inacio “Lula” da Silva.
Hotet mot Venezuela är ett hot mot hela Latinamerika på mycket konkreta sätt, och utvecklas i realtid, minut för minut. När denna varning börjar anlända till inkorgar kan situationen ha förvärrats på oförutsedda sätt.
Den 8 augusti 2025 förklarade USA:s president Donald Trump att USA, på grundval av det misskrediterade och falska drogkriget, förbehöll sig möjligheten att delta i militära åtgärder i vilket land som helst, var som helst.
Lögnerna och hyckleriet bakom det falska drogkriget är alldeles för omfattande för att beskriva här. Men även några få höjdpunkter avslöjar lögnen. På 1980-talet, till exempel, bidrog den amerikanska regeringen till att förse svarta stadsdelar i Los Angeles med crack-kokain för att finansiera kontrarevolutionärer i Nicaragua. Kriget mot droger har varit den primära finansieringskällan för fängelseprojekt, för att sprida den amerikanska massfängelsemodellen runt om i världen. Detta inkluderar finansiering av program i saudiarabiska fängelser, trots att nationen, enligt den amerikanska regeringens eget medgivande, inte har någon märkbar roll i narkotikahandeln. Alliansen för global rättvisa har rest i Naya-regionen i Colombia där vi passerade enorma kokaplantager som varvades med militära kontrollpunkter, och där vi hörde rapporter om närvaron av amerikanska rådgivare.
Kort sagt, hela världen vet att kriget mot droger är falskt. Det är ett rättfärdigande för det amerikanska imperiets expansion och för förtryck av demokratin i USA.
Baserat på detta vet vi också mycket väl att den hotade invasionen av Venezuela för att hindra påstådd narkotikahandel är baserad på en lögn. Den amerikanska regeringen försöker inte stoppa flödet av droger. Den vill störta regeringen i en suverän nation. Om USA lyckas attackera Venezuela blir det öppningssalvan för en aggression riktad mot hela Latinamerika, en förevändning för andra invasioner och kränkningar av suveräniteten.
Över hela Latinamerika är tiden inne för folkrörelser att resa sig till försvar för Venezuela. Men hur är det i Nordamerika, hur är det i USA? Självklart måste vi erkänna vårt nationella ansvar för detta hot som sker i våra namn och med våra dollar. I takt med att militära ockupationer av Los Angeles och Washington DC pågår, med nya ockupationer planerade för Chicago, Baltimore och andra platser, hur kan vi visa solidaritet med Venezuela och Latinamerika när våra egna gator är under belägring?
Den typen av tänkande bygger ändå på en falsk dikotomi. De parallella invasionerna och hoten om invasion av amerikanska städer med svarta borgmästare och svart/bruna majoriteter sker samtidigt som USA direkt hotar och blandar sig i de suveräna angelägenheterna hos nationer i Latinamerika vars ledare trotsar president Trumps antidemokratiska påbud. Inom och utanför våra gränser kämpar vi alla för att stoppa spridningen av denna nya amerikanska fascism. Det är vad drogkriget egentligen är: ett kriminellt krig som utkämpas av den internationella fascismens tjuvar. När det internationella samfundet står upp mot fascism och amerikansk aggression utomlands, gör det oss starkare att göra detsamma här hemma.
Vi i USA måste förstå att det vi bevittnar här hemma är ett resultat av lärdomar från utlandet som nu tillämpas mot vårt eget folk. Fängelseimperialism, polis- och gränsmilitarisering, rättslig manipulation, undervisning i tortyrtekniker på platser som School of the Americas i Columbus, Georgia och Fort Huachuca i Sierra Visita, Arizona – allt detta är medel genom vilka USA har exporterat vapen, taktiker och repressionsstrategier för att undergräva folkrörelser och regeringar i andra länder. I dessa länder utvecklades repressionstaktiken vidare på sätt som inte lätt kunde ha implementerats i USA efter medborgarrättstiden … förrän nu. USA har utvecklat nya tekniker att använda mot vårt eget folk som har förts tillbaka från Latinamerikas ”testplatser”. På samma sätt måste vi i USA inte bara stå i solidaritet med våra systrar och bröder utomlands, utan vi måste lära av dem och tillämpa de många lärdomar de har att lära oss i vårt motstånd.
På samma sätt, när vi motsätter oss den militära ockupationen av våra egna amerikanska städer, måste vi utbilda om och visa kopplingarna till hoten mot Venezuela, Kuba, Nicaragua, Colombia, Brasilien, Mexiko, Bolivia – till hela Latinamerika, ja, till hela Amerika. Vi måste skapa dessa kopplingar vid våra möten, i våra publikationer, från våra talarpodier, i vår graffiti, våra zines, våra dikter och våra sånger. Vi är i detta tillsammans, och bara tillsammans kan vi vinna.
Idag försvarar vi Los Angeles. Idag försvarar vi Washington DC. Idag försvarar vi Chicago. Och idag försvarar vi Venezuela. Varför? För att det är samma kamp – en kamp för fred och en kamp mot imperiet.
James Patrick Jordan,
AFGJ, Eco-solidarity project 250830 (ZT)
