Artikeln har tidigare (5/9) varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Beslutet kommer brutalt, utan förvarning: “Lämna inom några minuter.” I det ögonblicket håller en mamma sina barn tätt intill, en pappa försöker rädda det lilla han kan, och farfadern stirrar på dörren han vet att han kanske aldrig får se igen.
Internationalens medarbetare inne i Gaza återkommer här med en berättelse med fokus på flykten, de ständiga uppbrotten, och vad det gör med människorna.
*******
Text: Alia Al-Sayed, Foto: Asif Abu Jdayan
Det outhärdliga beslutet Att lämna sitt hem handlar aldrig bara om att flytta från en plats till en annan. Det känns som att slita själen ur kroppen. När en familj tvingas lämna, överger de år av hårt arbete, väggar som bär deras hemligheter och fotografier som berättar om födelsedagar, examen och bröllop.
Barn och mödrar… Osäkerhet och börda Barn i Gaza har aldrig upplevt en normal barndom. Varje flykt är ännu en lektion i rädsla. De håller krampaktigt i sina slitna leksaker och frågar: “När får vi komma hem igen?”—frågor utan svar. De sover på kalla golv, växer upp för snabbt och lär sig att barndom här är en sällsynt lyx. Vid deras sida bär mödrar den omöjliga bördan att överleva. Med ena handen håller de ett barn, med den andra en liten väska med papper och mat, samtidigt som de döljer sina tårar för att verka starka. Men varje flykt tömmer dem på kraft, tålamod och drömmen om ett normalt liv.
De äldre… Rötter som rycks upp För de äldre är exil en förödelse. Deras liv kretsade kring ett hem—ett träd de planterat, ett kök med en välbekant doft, ett fönster mot soluppgången. Att lämna det raderar decennier i ett svep. De går långsamt bakom familjen, bär på minnen tyngre än deras kroppar, med vissheten om att de kanske aldrig får återvända. För dem är varje flykt en liten död före den sista.
Utmattning och innebörden av ett hem Att fördrivas i Gaza sker inte bara en gång—det upprepas, från hus till skola, från skola till tält, från tält till ruiner. Varje resa försvagar kroppen, bryter själen och tömmer de sista besparingarna. Familjer som en gång var stabila tvingas nu söka efter vatten eller en plats att tvätta sig med värdighet. För ett hem här är aldrig bara väggar. Varje hörn bär ett minne: en pappas morgonkaffe, ett barns första klotter, doften av mat. När familjer rycks upp, förlorar de mer än stenar—de förlorar delar av sig själva.
Slutsats… En ändlös flykt Att fördrivas i Gaza har blivit ett sätt att leva. En resa som upprepas med djupare smärta, och lämnar ärr i varje hjärta. Ändå glimmar ett skört hopp i barnens ögon. Mödrar drömmer om morgondagen. De äldre håller fast vid minnet av ett hem som aldrig lämnat deras hjärtan, även om de själva tvingats bort från det.
Här är de andra berättelserna vi publicerat hittills från Internationalens medarbetare inne i Gaza:
I Gaza är havet inte längre en symbol för tröst eller glädje – Internationalen
Duha har tvingats flytta nio gånger – Internationalen
I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända – Internationalen
När frön planteras bland tälten… växer livet – Internationalen
Hur ska barnen i Gaza klara skolan i tältlägren? – Internationalen
Stöd Internationalen på plats inne i Gaza! – Internationalen
SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen
Trädets sista skugga – Internationalen
Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen
Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen
”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.
