Efter medlemsomröstning: Hamnarbetarförbundet har skrivit på avtalet

Artikeln har tidigare (13/9) varit publicerad i nättidningen Internationalen:

*******

Lars Henriksson:

I maj röstade 89 procent av Hamnarbetarförbundets medlemmar för att gå ut i strejk sedan Sveriges Hamnar avvisat deras krav på ökat skydd åt förtroendevalda och bättre villkor för bemanningsanställda. Efter nästan fyra månader av begränsade strejker och blockader valde i veckan nästan lika många att rösta för ett avtal som var i princip detsamma som det som röstades ner i maj.

Tar man en strid vinner man inte alltid. Men fajtas man inte alls så kommer man alltid ha en sämre förhandlingsposition nästa gång, så kommenterar Erik Helgeson, Hamnarbetarförbundets vice ordförande, avtalet när jag når honom dagen efter att det undertecknats. En majoritet av Hamnarbetarförbundets styrelse hade rekommenderat en Ja-röst utan att på något sätt försköna avtalet men menade att det var nödvändigt att göra en taktisk reträtt eftersom läget var totalt låst.

– Alternativen såg ut att kräva väldigt utdragna stridsåtgärder för att få arbetsgivarna att ändra sig och då bedömde vi att det bättra av vänta och nu har en majoritet av medlemmarna sagt att de gör samma bedömning, fortsätter han.

– En del av det vi gör är ett slags pedagogiskt arbete, att visa att det går att slåss, att göra motstånd förklarar Helgeson. Vi har visat att det kostar för arbetsgivarna att inte förhandla med god vilja. Det är en investering i framtiden, både i den dagliga verksamheten och i kommande avtalsrörelser.

– Det är sällan en strid direkt leder till en seger men den kan ändå betala sig på sikt menar han och lyfter fram den långdragna konflikten 1980 då Hamn fortsatte långt efter att LO:s storkonflikt avbrutits.

– Då tömde förbundet nästan strejkkassorna i en 5-6 veckor lång lönestrejk som inte ens gav ett eget avtal. Åren efter steg hamnarbetarnas löner ändå ordentligt, något som knappast skulle skett utan strejken.

Hur ska då årets hamnstrejk utvärderas?

Det hade naturligtvis varit en stor framgång om något av kraven att stärka förtroendevaldas ställning och bemanningsanställdas rättigheter hade uppfyllts. Just därför var det inte särskilt troligt att Sveriges Hamnar skulle gå med på något sådant, troligen fick de inte ens lov att diskutera saken med Hamnarbetarförbundet för sin huvudorganisation, det genompolitiserade Svenskt Näringsliv.

I maj strejkade både Hamn och Transport var för sig för att reglera användningen av bemanningsföretag i hamnarna. I det avtal Sveriges Hamnar slöt med Transport, som nu också är Hamns, fanns en vag formulering om att “beakta” de bemanningsanställdas behov, något som inte förpliktigar till någonting men möjligen kan användas om det används i en offensiv facklig strategi.

Ett stort problem var annars att Hamnarbetarförbundet inte fick stöd av några andra fackförbund, trots att kraven på starkare ställning för förtroendevalda och bemanningsanställda är viktiga för alla och trots att hamnarbetsgivarna använt sig av strejkbrytare. Detta kommer nu inte som någon överraskning, inga andra förbund har någonsin stöttat Hamn oavsett vad det gällt. Att Transports medlemmar redan hade ett avtal och därmed arbetade under fredsplikt gjorde dessutom frågan om strejkbryteri extra komplicerad.

Om viljan hade funnits från Transports sida hade det varit möjligt att ha ett gemensamt avtal mellan arbetsgivarna och de två facken. Så hade lärarna det tidigare när det fanns två lärarfack och faktiskt har Transport det idag inom flygbranschen tillsammans med det lilla Saco-förbundet Svensk Flygteknikerförening. LO och Svenskt Näringsliv är dock rörande överens om att Hamnarbetarförbundet inte ska kunna förhandla på riktigt för sina medlemmar.

Är då strejken ett nederlag eller en investering i framtiden? Det kanske är fånigt självklart men beror på hur Hamnarbetarförbundets medlemmar och ledning agerar framöver. Hamnarbetarna befinner sig i samma trängda läge som alla andra arbetare i Sverige med chefer och företag som under lång tid vant sig vid att de kan göra lite som de vill och att de anställda bara ska jobba och lyda. Detta är inget hamnarbetarna kan ändra på själva utan kommer an på hur de och alla andra agerar på landets arbetsplatser. Om vi fortsätter backa eller börja sätta oss till motvärn i vardagen. Skillnaden för Hamns medlemmar är att de kan kontrollera sin egen organisation. Och det är ingen obetydlig sak.

En del av den “pedagogiska vinsten” med strejken är att Hamnarbetarförbundet återigen visat att en fackförening kan fungera på ett annat sätt än de stora facken i LO, TCO och SACO: Att medlemmarna kan välja att gå ut i konflikt och att beslutet att avsluta en strejk och godkänna ett avtal också ligger deras händer. Att våga visa att det finns oenigheter om bedömningar i styrelsen och bland medlemmarna är heller inte en svaghet utan ett styrkebevis. Total enighet i en organisation är för det mesta ett tecken på att den som inte håller med den högsta ledningen inte får höras.

En av mina fackliga lärofäder på Volvo sa en gång att det aldrig är någon skam att bli överkörd som fackförening men att man då man ska ha hjulspåren på framsidan, inte över ryggen. Att stå upp för sina krav är alltid bättre än att vika sig på förhand. Det betyder inte att alla strider är nödvändig att ta men att varje strid är en investering i nästa och varje gång vi ger upp utan att ens försöka stå emot tar motståndarna ett kliv framåt. Hamnarbetarförbundet har möjligen blivit överkörda och lite tilltufsade men de har framför allt stått upp än en gång.