eFOLKET besökte i lördags den sista av sex föreställningar av Eskilstuna Moderna Operans uppsättning av Amour Fou på Skensta Theater. Titeln översätts till ’galen kärlek’ på svenska, och medan ’kärlek’ är ett återkommande tema får man nog säga att adjektivet ’galen’ är det bästa ordet för att beskriva showens innehåll.
Den som förväntat sig klassisk opera har lika fel som den som förväntat sig att de medverkande barnen ska bidra med endast glada miner och någon gullig dans i bakgrunden. Regissören Andrea Hagman har verkligen tagit ut svängarna i skapandet av denna ”opera varieté med barnsliga inslag”.
Det är visserligen ’riktig opera’ i den mån som klassiska arior framförs (om än ofta med omskriven text) av en ensemble av fyra mycket skickliga professionella operaartister. Det kan inte ha varit självklart att hitta fyra så fullbordade operasångare som samtidigt besitter en sådan talang för komedi och är så samspelta och beredda att bjuda på sig själva. I dessa fyra har produktionen dock träffat mitt i prick.
Barn i central roll
Men det är med två minderåriga tjejer (Krym Wande, 13, och Märta Karlsson, 10) som guide och tolk som publiken lotsas mellan de många olika ämnen föreställningen tar upp.
Gång på gång måste barnen återkalla de vuxnas uppmärksamhet på det som föreställningen egentligen ska handla om – kärlek. Det de vuxna levererar är snarare förvrängda uppfattningar om kärlek, sex och romantik.
Kärlek
Som till exempel Mimi och Rodolfos dråpligt klumpiga försök att få till romantiken. De lyckas snarare bevisa motsatsen – hur fullkomligt oromantiskt och otillfredsställande dejtinglivet kan te sig. Mot alla odds segrar hoppet dock till sist och Mimi går med på att ge Rodolfo en andra chans.
Detta är föreställningens centrala plotlinje och den löper över flera nummer. Den komiska effekten av att sammanställa dramatisk operasång med mondäna repliker fungerar mycket bra, men handlingen blir aningen långdragen.
Svaren barnen får nöja sig med är att allt inte är svart-och-vitt och att den perfekta ytan vuxna försöker måla upp bara är just en fasad. Själva drar de slutsatsen att vuxna i själva verket är rädda för kärleken, och därför ”flamsar bort” den. ”Erkänn i stället eran rädsla, för när den styr gör ni så många knäppa grejer”, uppmanar de.
Sex
I två sketcher försöker en mamma och en pappa var för sig förklara säkert sex för sin tonårsdotter. De lyckas röra till det såpass med liknelser och eufemismer att dottern blir orolig över föräldrarnas mentala hälsa och funderar på om hon borde ringa BRIS.
Det är inte heller roligt när föräldrarna blir för frispråkiga och konkreta i sin iver att beskriva alla olika sexuella preferenser som vuxna kan ha. Till slut måste dottern avbryta dem och protestera att ”jag vill inte byta blöjor eller låna ut mina skor.” ”Det viktigaste är att man bryr sig om varandra och att få älska någon som älskar mig” får hon förklara.
Kommunikation och konfliktlösning
Att babbla på i oändlighet utan att säga någonting väsentligt, och till varje pris undvika att behöva agera. Det är en av vuxnas dåliga vanor som avslöjas i form av ett nummer där politiker av olika färger överröstar varandra i ett evigt upprepande av sina soundbites. Detta i en synnerligen lyckad adaptation av ’Papapa’ ur Mozarts ’Die Zauberflöte’, eller ’Trollfjöjten’. En kommunikation baserad på sanningen – att prata i stället för att slåss – är det alternativ barnen förespråkar.
Opera parodi
Förutom samhällssatir bjuder ensemblen även på lite parodi på den operavärld de själva representerar. Till skillnad från i en ’klassisk’ operauppsättning är det inte sopranen (la ’prima donna’) som är den här föreställningens största diva utan pianisten. Efter att ensamt och plikttroget haft ackompanjerat de inledande numren får han psykbryt och avbryter konferenciererna för att protestera att hans pianosolon inte står utskrivna i programmet. För att blidka hans hätska temperament väljer eFOLKET att här återge styckena i fråga: Czardas av Vittorio Monti och Final ur Abeggvariationerna av Robert Schumann.
Ett av de starkaste numren är inte strängt taget baserat på en opera utan på en musikal. Med hela ensemblen på scenen och till den välkända melodin ’America’ från ’West Side Story’ får huvudpersonen Donald Trump sällskap av Marilyn Monroe, Frihetsgudinnan och Captain America och uppmuntras av en hejarklack som jublar till allt han säger.
Som för att ta sig samman från all ”flamsande” och återställa en viss dignitet till operan som konstform avslutar sångarna och barnen med ett rörande allvarsamt framförande av den ikoniska arian ’Diecimila anni’ ur ’Turandot’.
Rosinas solo (’Una voce poco fa’ ur ’Il barbiere di Siviglia’) förefaller aningen repetitivt och för handlingen överflödigt – oaktat hur tekniskt krävande och imponerande dess framförande av mezzosopranen Klara Solén.
Men med undantag för detta och den ovan nämnda överfokuseringen på Mimi och Rodolfos missöden har regissören och manusskrivaren Andrea Hagman lyckats fenomenalt med urvalet och anpassningen av repertoaren. Hon har därtill skapat ett unikt format som känns högst relevant och tillgängligt för en modern (och en ung) publik med eller utan tidigare erfarenhet av opera.
En myt kan man dock inte, med den bästa viljan i världen, motbevisa. Opera-kompositörer bär verkligen på ett innerligt hat mot sopraner. Om hon inte gått en tragisk död till mötes före sista ridån har sopranen så gott som alltid åtminstone förlorat sina sinnens fulla bruk!
Anna Eriksson
******
Medverkande:
Solister
Helena Hedman (sopran), Markus Pettersson (tenor), Klara Solén (mezzosopran), Mattias Nilsson (baryton)
Konferencierer
Märta Karlsson, Krym Wande
Piano
Henrik Löwenmark/ Ludvig Nilsson
Dansare
Märta Karlsson, Krym Wande, Alva Lohman, Noomi Molenda, Odette Luhanko
Regissör
Andrea Hagman
Koreograf
Hanna Luhanko Ehrlund
Mask och kostym
Emelie Kroon
Scenografi
Leif Axdorph och Christer Hagman
Ljusproduktion
Dizzy Duck Productions
Ljustekniker
Gunnar Goblirsch, Christer Hagman, Carl-Johan Torssell
******
I år är det sjunde året Eskilstuna Moderna Operan sätter upp föreställningar i den ombyggda ladan som är Skensta Theater, långt från de etablerade operascenerna. ”Eskilstuna är en fin musikstad med alla sina orkestrar, körer, pop- och rockartister och nu är också operan en del av kulturutbudet” säger Pär Eriksson, ordförande för Moderna Operan.
Koreograf och samordnare för barnens medverkan är Hanna Luhanko Ehrlund från Eskilstuna Dansakademi. Detta är Eskilstunas äldsta dans- och aristskola och en fortsättning på Chalier Rivel Jr’s Dansskola med mer än 40 års verksamhet i Eskilstuna (startad 1979).
Lästips:
Medverkande barn får mersmak för opera efter uppsättning av ’Amour Fou’ i Eskilstuna – eFOLKET, 11 augusti 2025
