Jan Wiklund:
Ju mer vi närmar oss slutspelet i Ukraina desto mer desperata blir utspelen om hur man ska ”stödja Ukraina” gentemot de ryska arméerna. Även från den s.k. vänster som berömmer sig av arvet från första världskrigets fredsrörelser.
Först kanske det är bäst att göra klart för sig vad ”stödja Ukraina” egentligen betyder. Betyder det att driva ukrainarna att fortsätta slåss tills den sista av dom är död? Zelensky vann valet 2019 med 70 procent av rösterna för att han lovade fred med Ryssland och lika rättigheter för både ukrainsk- och rysktalande ukrainare. Men så fort han var installerad talade Nato om för honom att om han gjorde verklighet av sina löften skulle dom se till att Ukrainas ekonomi gick åt helvete. Och eftersom han var en politisk frifräsare utan politisk bas att stödja sig på föll han genast till föga.
Men den ukrainska fredsopinionen är fortfarande stark, trots allt, med 69% stöd för en snabb fred. Mer än fem miljoner har flytt och myndigheterna tvingas kidnappa folk på gatan för att få folk till sina arméer. Och ju längre kriget håller på desto mer slutkört blir Ukraina och desto starkare kort får följaktligen Ryssland inför kommande fredsslut.
***
Problemet i Ukraina är att såväl Natoländerna som Ryssland vägrar se sin egen roll i upptrappningen, som Minda Holm skriver i sin uppsats Mutual lack of introspection från 2019. Båda parter tycks lida av såväl historiskt betingad paranoia som moralism av värsta sort.
För Rysslands del beroende på en destruktiv invasion västerifrån varje århundrade, och på den olycksaliga inblandingen från västmakterna i det ryska inbördeskriget 1918. Den senare i syfte att hålla den tyska Östarmén kvar i Ryssland istället för att sättas in på västfronten i vilket fall Tyskland antagligen hade vunnit första världskriget. Det stärkte den ryska uppfattningen att ”dom vill åt oss”, trots att det alltså inte var syftet. När USA/UK/Frankrike väl hade vunnit på västfronten packade de ihop och åkte hem, även från Ryssland.
För Natoländernas del beroende på att när Sovjetarméerna hade etablerat sig i Centraleuropa efter andra världskriget höll de sig kvar där. De som skulle bli Natoländer tolkade detta som att Sovjetunionen var i färd med att lägga under sig hela världen, något den inte hade resurser till även om den hade velat. När Nato väl hade fått reda på hur små Sovjets resurser i verkligheten var måste uppgifterna hemligstämplas för att inte västmyndigheterna skulle framstå som idioter som hade byggt upp en gigantisk militärapparat för att möta ett obefintligt hot.
Det fanns från början av 60-talet och särskilt i slutet av 80-talet en tendens till att inse idiotin i det hela, både från Sovjet och från Natoländerna, men denna insikt tog snabbt slut sedan Sovjetimperiet väl fallit. Dåvarande ryska utrikesministern Andrei Kozyrev skriver i sina memoarer om att varje gång han var villig att förhandla om något med Västmakterna tog dessa det som ett tecken på rysk svaghet och höjde sina krav. De agerade ungefär som Frankrike gentemot Tyskland efter första världskrigets slut: Bäst att krossa dom så dom inte kan ställa till med problem för oss i framtiden.
Nå, parternas vägran att se sin egen roll i den nu pågående upptrappningen leder förstås till att man inte kan se något eget sätt att bidra till en nedtrappning. Allt är ju ”den andras” fel. Och att ”den andra” beter sig som den gör måste bara bero på att den är ”Ond”, på ett närmast religiöst vis. Eller rasistiskt, om man säger så.
Och ju längre parterna vandrar på den vägen desto mer ökar risken för världskrig genom misstag.
***
TRE GRUNDFAKTA:
För det första: Ingen kan säga att Natoländerna gör det lättare för ryssarna att komma över sin nedärvda paranoia. USA har möblerat sin politiska apparat med neokonservativa som hävdar att USA är så mäktigt att det inte behöver följa några lagar, och också visar detta i praktiken i t.ex. Irak och Afghanistan. De tycks visserligen vara på väg ut, men i gengäld har man fått en megalomanisk president som betraktar avtal som luft. EU har en utrikeskommissionär som av allt att döma med de övrigas gillande säger att hennes mål är att krossa Ryssland och dela upp det i småstater. Ledande Nato-politiker som Macron och Merkel skryter över hur dom skrev på ett avtal med Ryssland (Minsk II) som en ren fejk som dom aldrig tänkte hålla. Natoländerna lovar glatt att anslå 5 procent av sin BNP till militär, dubbelt så mycket som under kalla kriget, fast militärstrategerna har bedömt att detta skulle räcka nu också. Vad ska dom då ha resten till? Till angrepp, till att invadera Ryssland en gång till? Förmodligen fortsätter Ryssland sitt eländiga krig för att det inte törs annat.
För det andra: Det är osannolikt att Ryssland, som har haft att göra i snart fyra år med att besegra Ukraina skulle kasta sig över Europa bara för att det är så kul att slåss. Ukraina är dock sett till folkmängd bara en fjärdedel så stort som Ryssland, och borde teoretiskt sett bara vara en munsbit, medan Europa är, sett till militärutgifter och folkmängd cirka tre och en halv respektive fem gånger större än Ryssland.
Det enda scenario för något sådant jag kan se är att ryssarna tänker: Fan, bättre att slå till nu, innan dom har rustat upp ännu mer, för då kommer dom säkert att ha ihjäl oss allihop. För likaväl som Nato läser av aggressivt språk från rysk sida så läser dom av det från Natoländerna, och drar antagligen samma befängda slutsatser.
För det tredje: Även inom den s.k. systemkritiska vänstern finns en tendens att tillskriva Ryssland särskilt aggressiva avsikter beroende på att det inte är demokratiskt. Denna liberala förklaring av varför krig uppstår håller inte, menar Dale Copeland i sin undersökning av alla stormaktskrig sen 1790.
Stormaktskrig startas, enligt den undersökningen, av den stormakt som uppfattar sig ligga under i den rent ekonomiska konkurrensen, särskilt inför framtiden. Detta gäller t.ex. de båda världskrigen som enligt Copeland berodde på att Tyskland (och Japan) var utestängda från de brittiska och franska imperiernas råvarukällor och försökte bygga upp egna imperier som kompensation. Och om någon ligger under i nutidens konkurrens så är det Natoländerna som har tappat fantastiskt mycket mark till Kina under de senaste tjugo åren och och kan förvänta sig tappa ännu mer. Det är alltså dom som har motiv för våld. Ryssland klarar sig bra genom att vända sig öster- och söderut, när det väl har hindrat Nato från att etablera missilbaser i Ukraina. Det är åt det hållet den ekonomiska dynamiken finns idag.
Att ”stödja” Ukraina mot ryska arméer torde vara för sent, åtminstone från Natoländernas sida. Vad de hittills har erbjudit – från de gängse pådyvlade IMF-villkoren om privatiseringar och nedskärningar vid självständigheten, över erbjudandet om associationsavtal med EU på villkor att man bröt alla avtal med Ryssland, och fram till vägran att acceptera det fredsavtal på billiga villkor med Ryssland i april 2022 som Ukraina självt hade föreslagit – har varit björntjänster och det är inte troligt att de kan något annat. De har redan visat att de är opålitliga och inte kommer att hålla eventuella avtal. Sådana kan därför inte ingås.
Innan de kan bli en seriös part i det globala överenskommelsesystemet måste de städa på hemmaplan. Peta undan krigshetsande och avtalsbrytande politiker. Skära ner militäråtagandena till en nivå som räcker för rent invasionsförsvar och skrota paragrafer i Natos strategidokument som talar om hur man ska slå till med våld globalt för att skydda inte närmare specificerade ”intressen”. Stärka FN som den enda legitima makten över mellanstatligt våld. Med mera som inte jag har detaljkunskap nog att räkna upp.
***
Vi, dvs folkrörelser i Natoländerna, kan inte påverka det ryska agerandet omedelbart och direkt så värst mycket, men vi kan påverka Natoländernas.
Vi kan, som 50-60-talens fredsrörelse, bidra till att insikten om upptrappningens idioti blir mer etablerad än den tyvärr är idag. Och blir den det i Väst blir den det också i Öst, att döma av erfarenheterna från då, eftersom folkliga rörelsers styrka tenderar att näras av varandras. Vilket kan leda till att hatspråket trappas ner, och därmed också krigsriskerna – och kostnaderna för gemene man.
Vad vi absolut bör undvika är att opportunistiskt yla med i krigskören. Inte minst för att vi då ställer upp som kanonmat för det sämsta europeisk/amerikanska maktetablissemang som har funnits på ett par hundra år. Och det vinner vi inget på. Vi vill ju avskeda det, inte sant, för att frigöra vårt eget samhälle och vår egen ekonomi från nyliberalismens och plutokratins vansinne? Inte göra oss medskyldiga till dess felbedömningar och inkompetenta handläggande och falla samtidigt med dom!
Jan Wiklund
