Netanyahus krigskabinett har nu tagit beslutet att hela Gaza-området ska “ockuperas”. Fullständig “kontroll” är målet.
Kabinettet har lagt fram “fem principer” som grund för avslutande av kriget. Dessa är:
1) Avväpning av Hamas
2) Återbördande av alla gisslantagna – levande och döda
3) Demilitarisering av Gaza-området
4) Israelisk kontroll av säkerheten i Gaza-området.
5) Etablerandet av en civil administration i Gaza-området, med uteslutande av Hamas och av den palestinska administrationen (PA) som nu finns på Västbanken.
Den israeliska högerns och krigskabinettets beslut och plan har väckt starka reaktioner och protester världen över. Starka protester har också kommit från den politiska oppositionen i Israel. Även inom militärledningen har många ställt sig kritiska.
Kritiken mot planen tar fasta på och hävdar:
1) Hamas är i praktiken redan militärt sönderslaget
2) Återbördandet av gisslan var på väg att förverkligas under den senaste vapenvilan. Men Netanyahus regering bröt ensidigt vapenvilan och den överenskommelse som låg till grund för den när processen nått dithän att förhandlingar om ett israeliskt militärt tillbakadragande enligt överenskommelsen skulle upp på dagordningen. I detta sammanhang inleddes också den rigorösa israeliska blockaden mot all införsel av förnödenheter från seriösa biståndsaktörers sida. Den radikala utsvältningen av den palestinska befolkningen infördes, i linje med kravet från regeringens högerextrema partier.
Netanyahus “ockupationsplan” kommer inte att leda till att de kvarvarande i gisslan återbördas. Tvärtom är risken att de som fortfarande lever dukar under. Den israeliska oppositionen hävdar att Netanyahus regering hycklar. Den struntar i praktiken i de gisslantagnas öde.
3) Hamas har redan accepterat att – om ett varaktig eldupphör kommer till stånd och om Israel drar sig ur Gaza-området – överlämna regerandet i ett första steg till en “opolitisk administration”, bestående av “palestinska teknokrater”. Detta låtsas Netanyahu och hans regering inte om.
4) Internationella kritiker har också understrukit att målet måste vara upprättandet av en palestinsk stat inom ramen för en så kallad tvåstatslösning. Netanyahus högerregering och en majoritet av det israeliska parlamentets majoritet har intagit ståndpunkten att en palestinsk stat aldrig skall tillåtas komma i fråga. Internationella kritiker har på senare tid skärpt kravet på att Israel nu måste acceptera (vilket ingen israelisk regering någonsin gjort) en tvåstatslösning som grunden för en varaktig fred. Internationella domstolen i Haag (ICJ) och FN:s generalförsamling har också understrukit att Västbanken, tillsammans med Gaza-området måste ingå i en kommande palestinsk stat, och att Israel måste upplösa de illegala bosättningarna och helt lämna Västbanken. Netanyahus regering och de fascistoida israeliska bosättarligorna har tvärtom under de senaste två åren skärpt den brutala offensiven mot den palestinska befolkningen på Västbanken och Östra Jerusalem.
Netanyahu talar nu om att efter ockupationen och pacificeringen överlämna Gaza-området till någon form av “arabisk administration”. En administration som skall vara vänligt inställd till Israel och som även ska “måna om palestiniernas välfärd”.
Detta är naturligtvis vad Netanyahu och den israeliska högern i verkligheten planerar.Netanyahus och den israeliska högerns krig har från början till slut och först och främst handlat om ett krig mot det palestinska folket. Ett krig som idag förs både i Gaza-området och på Västbanken.
Så vilket är då det egentliga syftet med Netanyahus och den israeliska regeringens “ockupationsplan”?
Som första steg ska Gaza Citys närmare en miljon invånare, varav en stor del är redan från området norr om staden fördrivna internflyktingar, drivas söderut, i riktning mot al Mawasi, det överfulla enorma tältlägret för internflyktingar strax norr om Rafah-området vid gränsen till Egypten.
Netanyahus regering har redan annonserat att man på den sönderbombade staden Rafahs ruiner ämnar uppföra en “humanitär stad”. I praktiken handlar det om ett koncentrationsläger. De 600 000 fångarna ska bo i tält och bevakas av israelisk militär. De ska inte ha rätt att lämna lägret, utom om de går med på att emigrera.
Något liknande är med största säkerhet planerat för dem som ska fördrivas från Gaza-City. Även al-Mawasi kommer att bli ett regelrätt koncentrationsläger och förmodligen kommer ytterligare ett gigantiskt läger att upprättas på staden Khan Younis ruiner, norr om Rafah och strax öster om al-Mawasi.
Pratet om en tänkt arabisk administration som ska “måna om palestinierna” är förstås avsett endast för internationellt bruk. Vi kan vara förvissade om att fördrivning av palestinierna i enlighet med den så kallade Trump-planen är det som Netanyahu och hans extrema parti Likud håller fram inför den fascistoida högern i ministären.
Dessutom talar allt för att det inte är de fascistoida regeringspartierna som Israels premiärminister slår blå dunster i ögonen på.
Det finns all anledning att frukta att redan den planerade “evakueringen” av Gaza Citys svultna och utmattade invånare kommer, om den förverkligas, att skörda tusentals liv. Och även lägertillvaron, utan fungerande försörjning med mat och vatten kommer att bli ett helvete. Vilket också är avsikten. På så sätt är det tänkt skall Gaza-borna pressas till att göra “det fria valet” att acceptera emigration.
Bland Gaza-borna har det israeliska krigskabinettets beslut mötts med skräck och förtvivlan. Man inser att för patienterna i det som återstår av sjukhusen, för många gamla, svaga hungrande barn och funktionsnedsatta innebär beskedet en dödsdom. Många talar om att hellre stanna och dö i det bombardemang av staden som den israeliska regeringen planerar.
Hoppet står nu till en orkan av reaktioner internationellt. En orkan som inte inskränker sig till retorik!
Inte bara all vapenexport till den israeliska kolonialstaten måste totalt och omedelbart stoppas. All handel måste frysas. I Israel stationerade ambassadörer måste kallas hem. Allt kulturellt och vetenskapligt samarbete med Israel måste frysas.
Vidare måste straffsanktioner riktas mot stater som framhärdar i att med vapenleveranser understödja den israeliska våldsapparaten. Straffsanktioner måste också riktas mot stater som ignorerar ICC:s (Internationella brottmålsdomstolens) häktningsorder mot Netanyahu. Det senare gäller inte minst USA, som valt att attackera ICC, med straffsanktioner mot domstolens personal.
Också vad gäller ICJ (Internationella domstolen i Haag) och den domstolens begäran om att alla FN:s medlemsstater ska agera mot Israels olagliga ockupation av Västbanken och det våldsamma förtrycket mot den palestinska befolkningen där måste leda till praktiska aktioner från medlemsstaternas sida.
Stater kan, om viljan finns, agera både samfällt och om så krävs enskilt gå i spetsen.
Det är också hög tid att resursstarka folkrörelser, som den internationella fackföreningsrörelsen, nu sätter ner foten och i praktisk handling agerar mot det pågående folkmordet.
