Under lång tid var jag övertygad om att Europa måste bli mer självständigt – både ekonomiskt och militärt. Vi borde stå på egna ben, inte luta oss mot stormakter med egna intressen. Men den senaste tidens utveckling har fått mig att ompröva delar av den övertygelsen. Inte för att jag tror mindre på europeisk självständighet – tvärtom. Men jag har insett att det som påstås vara ett gemensamt europeiskt försvar snarare blivit ett bekvämt sätt att låta Europa finansiera USA:s globala strategi.
Det handlar inte längre om att försvara Berlin, Paris eller Stockholm. Det handlar om att Europa, lojalt och nästan lydigt, rustar upp – med amerikanska vapen, amerikansk gas, amerikansk ledning – och amerikanska villkor. Vi håller inte bara upp dörren åt USA:s stormaktspolitik – vi betalar för dess framfart.
Nato marknadsförs som en försvarsallians. Men det är länge sedan dess uppdrag begränsades till att skydda medlemsländerna mot angrepp. Krigen i Afghanistan och Libyen visade med all tydlighet att Nato numera är en global aktör – ofta med USA som initiativtagare, Europa som logistisk bas och europeiska soldater som verkställare.
Det är också uppenbart att artikel 5 – den berömda kollektiva försvarsklausulen – blivit ett verktyg för att driva på upprustning, snarare än en garant för fred. Efter Rysslands invasion av Ukraina har trycket på Natoländerna att öka sina försvarsutgifter upp till fem procent av BNP blivit nästan maniskt. Men den militära självständighet som borde följa av större budgetar uteblir. I stället ökar vårt beroende av amerikanska system, teknologi och logistik.
Vi rustar alltså upp – men inte för att bli självständiga. Utan för att bli kompatibla och beroende av USA.
Europas självutplåning i fyra akter: Gas, vapen, tullar, underkastelse
Det finns fyra områden där Europas underordning blir särskilt tydlig – energin, vapnen, handeln och den politiska ryggraden.
För det första: Energin. Efter att ha vänt ryggen åt rysk gas, vilket i sig var förståeligt, valde många europeiska länder att ersätta beroendet med amerikansk LNG – flytande naturgas utvunnen genom fracking, fraktad över Atlanten. Den är dyr, smutsig och långt ifrån hållbar. Men politiskt rätt.
Resultatet? Europas konsumenter betalar dyrt för att hålla värmen medan amerikanska energibolag gör rekordvinster. I stället för att ta steget mot verklig energisjälvständighet gjorde vi oss frivilligt beroende av ett annat imperium.
För det andra: Vapnen. När Europas försvarsbudgetar sväller köps det amerikanskt i rasande fart. Patriot-system, F-35, HIMARS, Black Hawk-helikoptrar – listan över miljardaffärer som gynnar den amerikanska vapenindustrin är lika lång som den är pinsam.
Trots att flera EU-länder har världsledande försvarsindustrier – Frankrike, Sverige, Tyskland – fortsätter vi köpa amerikanskt. Resultatet? Vi gör oss själva beroende av ett land som aldrig skulle acceptera motsvarande beroende åt andra hållet.
För det tredje: Tullarna. Medan vi i Europa talar om ”frihandel” och ”transatlantiskt partnerskap” bedriver USA i praktiken en aggressiv handelspolitik riktad rakt mot europeisk industri. Nu har USA infört nya tullar på 15 procent mot europeiska varor, och i vissa fall ännu högre – bland annat mot läkemedel och medicinteknik, där europeiska företag länge varit starka.
Det är ett direkt slag mot vår exportsektor. Men hur svarar EU? Med tystnad. Ingen motåtgärd. Inga spegeltullar. Inget krav på förhandling eller rättvisa villkor. I stället viker vi oss – igen. Vi lägger oss på knä inför en handelspolitik som skulle få oss själva att ropa ”protektionism!” om det kom från Kina eller Brasilien.
För det fjärde: den politiska ryggraden. När DCA-avtalet – som ger amerikansk militär tillgång till 17 svenska baser – klubbades igenom, skedde det med en förbluffande tystnad. I realiteten innebär avtalet att USA får operativ kontroll över delar av vårt territorium, utan att ens behöva samråda med svenska myndigheter i händelse av kris. Är det försvar? Eller är det en form av frivillig militär ockupation?
Ett beroende som passar Washington – men krossar Europa
För USA är detta perfekt. Europa betalar, rustar och lyder – samtidigt som amerikanska bolag får full tillgång till nya marknader och amerikansk militär får förstärkt närvaro på europeisk mark. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se hur väl detta tjänar amerikanska intressen.
Och vi? Vi applåderar medan våra regeringar köper in vapen vi inte behöver, bygger infrastruktur åt trupper vi inte kontrollerar, köper gas vi inte har råd med – och nu också tiger medan våra företag tullbeläggs. På bekostnad av vår egen industri, vår energisäkerhet och vår politiska handlingsfrihet.
Det är inte strategiskt – det är ryggradslöst. Det är inte partnerskap – det är underkastelse.
Dags att resa sig
Det är hög tid att Europa återtar kontrollen över sin säkerhets-, energi- och handelspolitik. Det innebär inte att vi ska vända USA ryggen. Men det innebär att vi slutar vara en viljelös plånbok och lydig verktygslåda åt en stormakt som alltid sätter sina egna intressen först.
Om vi verkligen menar allvar med begrepp som ”strategisk autonomi”, ”suveränitet” och ”klimatansvar”, då måste vi också våga ta konsekvenserna. Det kräver mod att stå upp mot ett beroende man själv har byggt upp. Men alternativet – att fortsätta krypa – är oändligt mycket värre.
Kari Parman
