Enligt ett PM som nyhetsbyrån AP tagit del av har Donald Trump nu givit instruktioner om skärpt aggression mot grannlandet Kuba.
Sedan den USA-understödda militärdiktatorn Fulgencio Batista 1 januari 1959 störtades av Fidel Castros vänsterrörelse har regeringar i Vita Huset genom åren ihärdigt och på olika sätt försökt krossa det socialistiska samhällsbygget på Kuba.
1961 genomfördes ett CIA-lett invasionsförsök, med deltagande av omkring 1 500 kubaner med högersympatier. Försöket strandade, bokstavligen. Invasionsstyrkan, som gick i land vid Grisbukten på Kubas sydkust slogs tillbaka på endast 72 timmar.
Därefter organiserade och understödde CIA exilkubanska högerextremister som under många år genomförde ett stort antal sabotage- och terrordåd på Kuba. Miami blev en bas för dessa högerextremister.
Ett mycket uppmärksammat terrordåd var sprängningen 1976 av ett kubanskt passagerarflygplan över havet utanför Barbados. Alla 73 ombordvarande omkom.
1962 upprättade USA en ekonomisk blockad mot Kuba. Den består fortfarande. Den har i olika omgångar skärpts. Vissa ganska betydande lättnader genomfördes under Barack Obamas presidentperiod. Dessa lättnader upphävdes under Donald Trumps första period, och när Joe Biden tog över gjordes inget för att återinföra lättnader. Dock upphävde Biden genom ett av sina sista beslut den absurda stämplingen av Kuba som “sponsor av terrorism”.
I ett av sina första presidentdirektiv återinförde Donald Trump i år Kuba på listan över “terrorsponsorer”.
De nu gällande sanktionerna har lett till att den ekonomiska situationen för Kuba är mycket allvarlig. USA har i praktiken, och sedan länge, gjort sina sanktionsbeslut extraterritoriella på så sätt att företag och banker runt om i världen hotas med hårda repressalier om de handlar med Kuba på sätt som USA inte tolererar, eller hanterar dollartransaktioner som har med Kubas handel att göra. Detta har lett till enorma problem för den kubanska ekonomin.
Under en lång rad av år har frågan om USA:s blockad mot Kuba varje år behandlats i FN:s generalförsamling. Numera är det så att en bedövande majoritet av medlemsstaterna vid generalförsamlingens omröstning kräver att USA ska upphöra med blockaden. Den enda staten som konsekvent stött USA i omröstningarna är Israel. Att frågan inte förts till säkerhetsrådet, där bindande beslut kan tas, beror på att USA där som permanent medlem och med sin vetorätt naturligtvis skulle stoppa majoritetens krav.
Värt att notera är att Trump i sitt PM om Kuba-politiken särskilt nämner att han motsätter sig FN-majoritetens krav, och att ett mål bör vara att totalt strypa den kubanska turismnäringen. Detta kan tyda på att planer finns på att till exempel rikta stenhårda sanktioner mot flygbolag som trafikerar Kuba, och mot andra företag, organisationer eller personer som på något sätt har med turistresor till Kuba att göra. Det kan också tyda på planer på att rikta sanktioner mot stater som inte till hundra procent vill dansa efter Vita Husets pipa.
Uppenbart är att Donald Trump vill gå till historien som “den US-amerikanska presidenten som krossade kommunismens fäste på det västra halvklotet”. Därför var det ingen överraskning när han utsåg den mot det socialistiska Kuba djupt hatiske Marco Rubio till utrikesministerposten.
De i USA verksamma högerextrema, resursstarka och inflytelserika exilkubanska kretsarna har aldrig upphört med att förorda en US-amerikansk militär aktion mot Kuba, och det finns ingen som helst anledning att anta att en sådan aktion skulle vara ett uteslutet alternativ för Trump-administrationen.
