Trodde du kanske, liksom undertecknad, att Franska Trion spelade glatt svängig fransk jazz för en bred publik? Då trodde du tämligen fel. Längre från attributen ’glad’ eller ’bred’ kan man nästan inte komma.
Inte från benämningen ’fransk’ heller för den delen. Trion beskriver själva sin koppling till Frankrike som ”obefintlig.” Namnet uppkom slumpmässigt när bandet avkrävdes ett namn av arrangören inför sin allra första spelning.
Till trogna fans förtjusning lockade i söndags musiker-arrangören Patrik Kolar det experimentella kult-bandet till Eskilstuna för dess första publika konsert här sedan bildandet i Göteborg 2002. Förra året gjorde bandet ett kortare inofficiellt framträdande på ’Folk och Kultur’.
Sin kultstatus har bandet successivt byggt upp med sin alldeles unika, eklektiska mix av musikstilar inom genrerna rock, blues och jazz samt även ett och annat inslag av punk. Frontmannen Matti Ollikainens texter har beskrivits med antonymerna ”personliga” och ”allmängiltiga” och är vad som vunnit bandet allra mest uppmärksamhet och uppskattning.
******
Medan publiken flämtande svalkar sig med improviserade solfjädrar kör Franska Trion i princip rakt igenom den drygt 90-minuter och 17 låtar långa spelningen i den vackra men mycket varma festvåningen på Fristadshuset i Rademachersmedjorna.
Med en dyster, på gränsen till arg, uppsyn intar frontmannen Matti Ollikainen scenen tillsammans med kontrabasisten Viktor Turegård och trummisen Anton Jonsson. Han tar de inledande tonerna med en släpig röst drypandes av missnöje med tillvaron.
Ganska snabbt inser man lyckligtvis att detta förakt inte avspeglar artistens egen känsla inför spelningen, utan mer kan liknas vid hur en skådespelare med komplett inlevelse gestaltar sin roll – i det här fallet berättaren i låttexterna.
Denne berättarfigurs inställning och motivation kan representeras av följande rader från låten ’Blasé’ som spelades som åttonde låt efter förfrågan från publiken:
”Jag hamnade i finkan för ett brott som jag inte begått
Men det gjorde inte nåt, jag har vart dum, jag minns
Och jag förtjänade det
Jag blev inte ens sned
…
O sen så mötte jag den bleka dödens dotter på sin brinnande häst
Hon sa att jag var bjuden som en hedersgäst
På ett stort kalas för andar och knyt
Men jag svarade slött
Kommer aldrig dit …”
Ollikainens osvikliga sinne för det teatrala framträder som tydligast i texten till ’Du och jag och ditt mörker’. Låten består av en dialog vari berättaren förtvivlat söker förmå den tilltalade att vända om från avgrundens rand. Om hen lyckas eller ej förblir en öppen fråga. Den tilltalade framstår som närmast triumferande övertygande i sin bottenlösa pessimism. Ibland är ju en omvändning möjlig, men inte alltid.
”– En gång var jag ung
Det var glädje och fest
Och jag var den som lyste allra mest
– Men jag säger du, för mig så lyser du nu
Och till och med ditt mörker det lyser för mig nu
Nu sitter vi här
Du sitter nära mig
Om allting slås i spillror
Sitter jag här i spillrorna med dig …”
Sitt låga grundläge till trots lyckas berättaren ändå förmedla ett fullt spektrum av helt andra stämningar och känslor. Inom de framförda låttexterna ryms såväl nattsvart humor som varm människosyn, fatalitet som intensiv hoppfullhet.
I låten ’Harry Belafonte’, till exempel, vänds vemod mot ett fridfullt hopp genom raderna:
”Jag är där jag är och jag står där jag står
Allting är gåvor även mina sår
Jag har fattat att vägen till att bli fri
Är varken sprit eller filosofi
Ha bara tålamod och våga vänta
Så kommer du snart till en öppen glänta”
Kvällens publikfavorit är utan tvekan den rockiga ’Solen Skiner’ som levereras i full ’jam-mode’ med grymma solon på både piano och trummor. Humorn i låten ’Hommage à Reinhold Svensson’ går ingalunda Eskilstunapubliken förbi, med sin refräng ”Ge spriten en chans”.
Förutom med sin oavbrutna energi imponerar bandet med sin otroliga improvisationsförmåga. Det finns ingen förutbestämd setlista, och vid flera tillfällen får publiken välja och vraka bland låtar från de fjorton album bandet släppt de senaste tjugo åren.
Ollikainens röst är oftast effektfullt teatralisk, men i ballader som ’När du är på botten’ avslöjar han en ren och vacker sångröst där bakom.
Utöver effekterna av den exceptionellt varma och kvava julidagen var lokalen inte optimal vad gäller akustiken. Särskilt för de lugnare och texttätare låtarna hade man kunnat önska en bättre kvalité och balans på ljudet. Som det var var det svårt att uppfatta all text, och pianot dränktes stundvis av framför allt trummorna.
Söndagens spelning var den sista för bandets nuvarande turné, men man utlovar fler spelningar senare i år. Något att hålla ett öga på för den som vill ha en upplevelse utöver det vanliga.
På scenen
- Matti Ollikainen, Sång, piano
- Viktor Turegård, Kontrabas
- Anton Jonsson, Trummor
Spelade låtar
- Tingeling
- Gatan nedanför mitt fönster
- Med kärlek i alla fall
- Empty Space
- Nalle har ett stort blått hus
- Solen skiner
- 1998
- Blasé
- Harry Belafonte
- Du och jag och ditt mörker
- Hommage á Reinhold Svensson (Ge spriten en chans)
- När du är på botten
- En dålig dag är också bra
- Tillbaka i grått
- In i din famn
Extranummer:
- Som ett spjut genom dagarna
- Sagan blev sann
Lästips: