Kubas arbetsminister Marta Elena Feitó Cabrera har i hast fått lämna sin post och till och med tvingats be det kubanska folket om ursäkt. Vad har hänt? Marta Cabrera har i den kubanska nationalförsamlingen deklarerat att det inte finns några verkliga tiggare på Kuba, och att personer som står vid stoppljus och erbjuder sej att tvätta bilarnas vindrutor är lata människor som vill leva ett lättsamt liv och spenderar sina skattefria inkomster på alkohol.
Bakgrunden är att Kuba just nu genomgår en djup kris som resulterat i att man nu kan se människor leta genom sopor och tigga på gatorna. Grundorsaken är den ekonomiska blockad som Kuba i decennier fått leva med sedan 1962. En blockad dirigerad av USA:s regering som infördes närmast omedelbart efter att Fidel Castros rörelse 1959 störtat en blodig USA-stödd militär högerdiktatur.
Fidel Castros revolutionära regering genomförde en rad sociala reformer och nationaliserade storbolagen, även de USA-ägda. USA-imperialismen kunde inte acceptera den nya vänsterregimen. Det kunde inte heller den kubanska överklassen och stora delar av den välbeställda medelklassen. Många kubaner som inte kunde stå ut med den nya politiken för jämlikhet, sjukvård och utbildning för alla lämnade ön. Många bosatte sej i Miami som sedan dess varit ett centrum för exilkubanska högern.
Castros Kuba kunde länge parera USA:s blockadpolitik genom att knyta ekonomiska band till Sovjet-blocket. Det kubanska sockret fick bli den ekonomiska grunden för detta. När Sovjet-blocket vid 90-talets inledning kollapsade försvann denna möjlighet. Kubas utrikeshandel, både exporten och importen, rasade med 85 procent. 90-talet blev en mycket svår period men man lyckades sakta vända ekonomin uppåt igen. Turismen blev en viktig räddning. När så covid-epidemin slog till blev denna ett hårt slag.
Samtidigt har USA skärpt blockaden.
Under president Obamas andra presidentperiod hade läget förbättrats. Delar av blockaden hade börjat skalas bort, och Obama inledde en dialog med den kubanska regeringen.
Men Trump skärpte blockaden radikalt under sin första president period, och Biden gjorde därefter inget för att lätta på den. Och nu skärper Trump blockaden ytterligare, liksom de politiska attackerna. Målen för den US-amerikanska regimen signaleras i klartext. Det är till att börja med att fullständigt krossa den kubanska turistindustrin. Och på sikt att helt krossa kubanernas strävan att bygga ett jämlikt samhälle på socialistisk grundval.
Kuba har de senaste decennierna på grund av blockaden och den ekonomiska utfrysningen den lett till pressats till att genomföra en rad förändringar i ekonomin. Planekonomin har modifierats genom så kallade marknadsreformer. USA:s målsättning är naturligtvis att driva på dessa förändringar, ända till ett återupprättande av en USA-dominerad kapitalism på Kuba. Situationen som rådde före 1959 ska återinföras.
Situationen är idag mycket allvarlig. Företeelser förknippade med fattigdom och utsatthet, som varit och är vanliga i andra länder i Tredje världen och även på andra håll, inte minst i USA, har återuppstått på Kuba. Tiggare har i praktiken inte setts till på Kuba sedan revolutionen 1959. Nu är det annorlunda.
Verklig nöd för många människor har uppstått på Kuba, ett land som tidigare trots blockad och begränsade resurser hade lyckats att garantera befolkningen en grundläggande levnadsstandard.
Framförallt har ju det revolutionära Kubas utbildning och sjukvård väckt beundran världen över. Liksom Kubas bistånd till andra länder, speciellt i katastrofsituationer men också det långsiktiga biståndet.
Sjukvården och utbildningen gavs högsta prioritet under de svåra åren på 1990-talet, och det samma gäller nu. Det stora problemet är idag, liksom på 90-talet, en skriande brist vad gäller basala konsumtionsvaror. Liksom energiförsörjningen, där problemet manifesterat sig i återkommande elavbrott.
Men arbetsministerns förnekande av den nöd som idag tvingar fram tiggeri och ibland desperation inom befolkningen visar på att också en annan kris uppenbarligen nu är för handen: Nämligen att det förhåller sig så att det bland de politiska makthavarna finns personer som lever långt ifrån folkets vardagsproblem och som blundar för nöden.
Marta Cabrera har fått en storm av kritik emot sej. Även Kubas president Miguel Díaz-Canel har nu kritiserat beteenden hos ledare som visar på att man tror sej vara förmer och att man tappat kontakt med de realiteter som folket lever med.
På X har Díaz-Canel vidare skrivit:
Frånvaron av känslor när man behandlar människors svårigheter är högst anmärkningsvärd. Revolutionen får inte lämna någon i sticket, det är vårt motto och vårt ansvar.”
Marta Cabreras har begärt att få lämna sin post, vilket har accepterats av regeringen och Kommunistpartiet.
Peter Widén
