Artikeln har tidigare (28/7) varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
I Gaza pågår folkmordet och massvälten. Även många journalister och fotografer har dödats – antalet uppges nu vara 231 – och nyhetsbyrån AFP varnade för ett par dagar sedan att även deras medarbetare är så utmattade av bristen på mat att de riskerar att duka under, och att AFP försöker få ut dem därifrån. Samma oro har uttryckts av BBC, AP och Reuters.
Men modiga palestinska journalister och fotografer finns fortfarande på plats inne i Gaza för att berätta för oss vad som pågår.
Internationalen har lyckats få kontakt med journalisten Malak Abuhamda och fotografen Mohammad Saber.
Vi börjar med att Malak berättar om sin och familjens situation.
*******
Malak Abuhamda:
Sedan attacken den 7 oktober och början på de israeliska repressalierna har mitt liv gradvis rasat samman. Jag studerade till en magisterexamen i företagsekonomi vid det islamiska universitetet i Gaza, som förstördes helt på grund av de israeliska stridsflygplanens angrepp. Jag hade arbete som konsult i Moody Palestine Inspection and Insurance Company, vars lokaler i samband med en attack mot Albadrasawi-byggnaden nära Alshifa-sjukhuset också förstördes. Jag förlorade mitt jobb.
Jag har en son som heter Adam, han är 10 år gammal. Han studerade i UNRWA:s skola för flyktingar, och förlorade både sin skola och sin skolgång. Skolbyggnaden fylldes av fördrivna människor.
Dessutom blev hela mitt område mitt i Deir El-Balah måltavla många gånger men genom Guds nåd kunde jag och min lille son Adam och min underbara familj undgå att dödas.
Jag förlorade allt. Runt omkring mig, sedan de första ekona av krig dundrade över horisonten och bombningarna blev en daglig besökare i vårt område, hade vi inget annat val än att fly.
Tyngda av smärta och förtvivlan tvingades vi lämna vårt hem och söka skydd för att söka en glimt av säkerhet i min systers hem i östra Deir al-Balah, som antas vara en så kallad “säker zon”, men som trots det också är under bombning.
Precis som alla som fortfarande lever i detta krig står vi inför otroliga mängder umbäranden som brist på vård, sjukdomar, brist på mat och mest av allt ständiga bombningar.
Den 13 oktober 2023, när den tunga våldsamma beskjutningen fortsatte och vågor av fördrivning svepte över Gazaremsan och tvingade nästan 2,2 miljoner människor att fly från sina hem, kände vi oss tvungna att återvända till vårt hus, trots den överhängande faran. Där öppnade vi våra dörrar för våra fördrivna släktingar från Gaza City.
I vårt hem tog vi emot nästan sjuttio fördrivna själar och delade med oss av vår smärta, vårt bröd och det lilla hopp som återstod. Det värsta med det hela: “Sjuttio människor dödades i evakueringskonvojer på väg söderut från Gaza, de flesta av dem kvinnor och barn.”
Vi levde under svåra förhållanden tillsammans med fördrivna släktingar som kämpade med svår brist på mat och vatten. Vi var tvungna att förlita oss på primitiva verktyg för att tända eldar för matlagning. Vi uthärdade många svårigheter, och vi fördrevs gång på gång.
En kall natt ringde de israeliska försvarsstyrkorna till min far och informerade oss om att vi var tvungna att evakuera vårt hem inom en halvtimme som förberedelse för bombningen av Yafa-moskén, som låg alldeles intill vårt hus. Vi rusade ut i natten – klockan var runt ett på natten – på flykt i den iskalla kylan, med våra sovande barn i famnen och sökte skydd hos en släkting.
En timme senare skakade en massiv explosion hela staden. Min mor satt tyst och viskade böner: ‘Åh Gud, snälla skydda vårt lilla hem.’
Men när vi kom tillbaka nästa morgon fann vi vårt hus svårt skadat. Tillsammans med de andra familjerna på flykt städade vi det och tog bort resterna av raketsplitter, bråte och trasiga delar av våra ägodelar. Vi täckte över de krossade fönstren och dörrarna med plastskynken i hopp om att de skulle skydda oss från den bittra vinterkylan.
På morgonen den 4 januari 2024, när israeliska styrkor inledde sin invasion av Al-Maghazi-lägret, blev vårt hem plötsligt en tillflyktsort för en våg av fördrivna människor – släktingar från min mors sida – som hade flytt krigets fasor utan någonting: ingen mat, inga extra kläder och inget tak över huvudet.
På ett ögonblick förvandlades vårt lilla hus till en fristad för mer än 90 människor, de flesta av dem kvinnor och barn. Vi delade med oss av allt vi hade: vår magra mat, de få kläder som fanns tillgängliga, till och med det begränsade sovutrymmet. De stannade hos oss i tre svåra dagar innan de var tvungna att fly ännu en gång, den här gången till staden Rafah för att söka skydd.
Men några stannade kvar – min moster, hennes barn, hennes dotter som blivit änka och hennes barnbarn. De bodde hos oss i nästan fem månader, under outhärdlig brist på mat och vatten och den ständiga rädslan för bombardemang. Det var tunga dagar, där solidaritet flätades samman med lidande och hopp kämpade för att överleva mitt i sorgen.
En av de första svårigheterna vi mötte vid krigsutbrottet var den digitala isoleringen. Kommunikationen med omvärlden bröts och internet blev mörkt över hela Gazaremsan efter att ockupationsstyrkorna bombat huvudlinjerna som försörjde de centrala telekommunikationsstationerna i både den norra och södra delen av remsan.
Vi befann oss omgivna av tystnad – ingen röst nådde oss och ingen kunde sändas. Vi genomlevde denna isolering fyra olika gånger, var och en präglad av överväldigande rädsla och en tystnad så tung att den tryckte mot väggarna runt omkring oss. Jag kunde inte kommunicera med våra släktingar och vänner utomlands heller. De var djupt oroliga för oss på grund av kommunikationsavbrottet. Eftersom de inte fick några nyheter hade de ingen möjlighet att veta om vi fortfarande levde eller om vi hade blivit tagna på sängen av döden.
Det som händer i Gaza kan inte längre beskrivas som en långvarig belägring eller en tillfällig humanitär kris. Det har blivit en brutal övergång från kollektiv bestraffning till en utrotningspolitik på tomma magar. Ockupationen använder inte svält som ett påtryckningsmedel, utan snarare som en del av en avsiktlig arkitektur av tyst utrotning, en systematiskt genomförd plan som syftar till att bryta ner Gaza-bornas livsanda, beröva dem deras motståndskraft och deras vilja att göra motstånd.
Den svåraste känslan jag upplever är när min son ber mig om mat och jag inte har något att ge honom. Det är ett ögonblick av hjälplöshet som sliter i min känsla av moderskap och lämnar ett ärr i min själ som aldrig bleknar.
Ofta fanns det dagar då vi absolut inte hade något att äta. Jag var tvungen att äta foder bara för att överleva. Jag hade inte sett en enda grönsak på flera månader. Ändå fanns det mitt i allt korta stunder då vi fick andas – lite hjälp, begränsat stöd här eller där, bara tillräckligt för att lätta på bördan något.
Det fanns också tillfällen då vi lyckades få tag på mjöl, men vi betalade för det med massakrer och våra nära och käras död. Det var en livlina, omänsklig, men ändå en livlina. Varje gång sa vi till oss själva att det inte kunde bli värre. Och varje gång visade det sig att vi hade fel. Det blev värre.
Nu känner jag mig för första gången helt maktlös. Jag ser min familj svälta och jag kan inte göra någonting. Det känns som att stirra in i dödens ögon, med vetskapen om att jag inte har någon sköld, ingen flyktväg.
Allt jag kan göra är att försöka hålla ut – hålla fast vid tålamodet och be att vi inte står näst på tur att falla för en förlupen kula. Vi drömmer, precis som alla andra, om en varm måltid i bekvämligheten, av ett intakt hem, omfamnande vår familj utan förlust. Det verkar som om jag, för första gången i mitt liv, börjar tappa hoppet, överväldigad av skräcken inför vad vi nu går igenom, både som individer och som ett helt samhälle.
Varje morgon ekar samma fråga över hela Gaza: kommer jag att äta idag? Och om ja, kommer maten jag ska äta ens att få mig att känna mig mätt, med tanke på den totala bristen på balanserade och näringsrika måltider och frånvaron av essentiella näringsämnen som våra kroppar behöver för energi? Vi är alla utmattade och bleka. Varje person i Gaza har gått ner mycket i vikt på grund av hungersnöden.
Varje dag går min bror till marknaden för att köpa mjöl till oss. Och varje dag kommer han tillbaka förkrossad, tyngd av priser som ingen kan bära. Ett enda kilo mjöl, som en gång kostade mindre än en halv dollar, säljs nu för över 40 dollar – och ibland till och med mer än 60 dollar.
När min mor börjar baka med det lilla mjöl vi har, samlas min brors barn runt henne, tillsammans med min egen son, med sina hungriga blickar riktade mot brödet medan de väntar på en tugga – bara något för att stilla den gnagande hungern inom dem, om så bara för ett ögonblick.
Vad har vi kommit fram till? Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle utkämpa en strid som den här – en kamp med tomma magar, värkande hjärtan och hopp som sakta förtvivlar.
Malak Abuhamda