Artikeln har tidigare (30/7) varit publicerad i nättidningen Internationalen.
I det trångbodda Nuseirat-lägret i centrala Gaza, där explosionernas dån aldrig tystnar, mitt bland ruiner och smärta, lever Mohammed, en pojke på bara 15 år, vars barndom skiljer sig drastiskt från sina jämnårigas. Förflyttad från norra Gaza, söker han nu en tillfällig tillflykt utan löfte om säkerhet. Men inom honom spirar ett sällsynt hopp – ett hopp som växer med varje ton från musiken.
Här kommer en ny berättelse inifrån Gaza från Internationalens medarbetare på plats.
Läs också: “Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – eFOLKET, 28 juli 2025.
********
Text: Ahlam Al-Ahmad; Foto: Mohammad Saber.
Flygattacken som tog en hand – men inte beslutsamheten att leva och skapa
Den 16:e juli, medan Mohammed bekämpade sin rädsla och förtvivlan över fördrivningen, riktade israeliska stridsflygplan in sig på skyddsrummet där han och hans familj hade funnit en fristad.
Attacken lämnade efter sig förkrossande förödelse – 23 liv förlorade liv och över 70 skadade. Bland de svårt skadade var Mohammed. Hans skada var inte bara ett sår, det var slutet på hans högra hand. Amputation var nödvändig. Han tillbringade två veckor på sjukhus, uthärdade både fysisk och känslomässig smärta.
En violins viskning
Under terapisessionerna i samband med sin återhämtning fångade ett delikat ljud hans uppmärksamhet. Det var en violin, spelad av Sama – en 16-årig flicka, också hon tillsammans med sin familj fördriven från sitt hem. Hon spelade för att lindra smärtan hos barnen runt omkring henne. Sama hade utbildats vid Edward Said National Conservatory of Music och volontärarbetade nu för att hjälpa dem som drabbats av krigets fasor.
”Jag såg Mohammed lyssna uppmärksamt, hans ögon innehöll både sorg och hopp. Jag bjöd in honom att prova violinen. Vi hittade ett enkelt sätt att knyta fast stråken med tyg”, säger hon leende. Bakom leendet anas en djup empatisk smärta.
Mohammed vägrade låta sin saknade hand definiera honom – den markerade början på en ny resa.
– Granatsplitter tog min hand, men inte min själ. Jag vill spela. Jag vill ropa genom musiken. Jag vill berätta för världen. Jag är här, obrytbar och värd ett liv, förklarade han. Hans röst förmedlar en fast beslutsam.
En ny hand och toner som blommar över strängar
Han drömmer om en handprotes – en som skulle återställa, eller kanske höja, hans förmåga att spela.
–Om min historia når någon som kan hjälpa, kommer jag att berätta för dem om min musik, som bär Gazas sorg. Jag vill att mina melodier ska vara djupare, ärligare.
Musik – språket som inte kan besegras
I skyddsrummet, delvis förstört, har musiken återvänt föratt lysa upp dess trasiga hörn. Samas och Mohammeds melodier genomborrar tystnad och ruiner och erbjuder värme där livet har blivit kallt och hårt. Denna musik har blivit en symbol för uthållighet – ett tecken på att livet består, oavsett det våld som försöker utplåna det.
Spelar utan paus
Mohammed är outtröttlig. Varje dag tränar han. Han vägrar att låta sin dröm försvinna bakom smärtans väggar.
– Jag kommer att fortsätta träna tills jag blir den musiker jag alltid har föreställt mig, säger barnet som valt att bli en av Gazas okuvliga röster.
Hopp som stiger ur ruinerna – trots hungern, fördrivningarna, den skoningslösa förstörelsen och all smärta
Bland krigets ruiner, i skuggan av hunger och rädsla, framträder Mohammeds musik – ett budskap om hopp som utmanar förödelsen. När ljusen släcks och hemmen smulas sönder, förblir musiken en låga som lyser upp livets väg. Den springer fram ur lidande och sår drömmars frön i karg jord.
Mohammed är inte ensam i sin kamp. Han representerar varje palestinkt barn som omges av smärta men vägrar att ge upp, varje ande som kämpar vidare mitt i allt det obeskrivligt eländiga – i sökande efter ett liv värt att leva. Från dödens och förvisningens ruiner stiger tonerna från hans violin och påminner oss om att livet inte dör – och att drömmar, oavsett hur svåra omständigheterna är, är värda att leva och kämpa för.
I hjärtat av det belägrade Gaza slår fortfarande motståndskraftiga hjärtan. Melodier stiger och ekar hopp och förkunnar att morgondagen ännu kan komma – ledda av händer som rymmer kraft och musik, och drömmar som inte känner till något nederlag.
Ahlam Al-Ahmad och Mohammad Saber
