Spektaklet i Haag är över. Det NATO-möte som av många entusiastiska politiker och medier har beskrivits som “det viktigaste på mycket länge”, och som av mer sansade och bekymrade kommentatorer beskrivits som ett “Trumpmöte”.
Fjäskandet för Donald Trump visste inga gränser. Den lismande och krypande NATO-chefen Mark Rutter satte rekord i servilitet med sitt sitt meddelande till Trump under dennes flygfärd mot Haag som det mest extrema. Allt handlade om att få den koleriske autokraten på bra humör.
Och Trump blev nöjd. Mötet antog det som han krävt, en gigantisk upprustning av NATO-ländernas krigsbudgetar till 5 procent av bruttonationalprodukterna.
Enbart Spanien förklarade sej inte kunna genomföra detta. Varpå Trump hotade med att höja tullarna gentemot just Spanien.
Sverige är förstås med på tåget. I riksdagen har samtliga partier redan slutit upp bakom rekordrustningarna. Att det borgerliga blocket är anpassligt och devot positivt är inte förvånande. Men vad ska man säga om Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som båda ju har en antimilitaristiska historia? Och om Socialdemokraterna, där kampen för fred har varit väl förankrad i stora delar av partiet. Allt är nu borta. Hur har det gått till?
Resursstarka krafter i det svenska samhället – den för Pentagon i alla väder svassande officerskåren, den politiska högern, krigsindustrin, skräniga liberaler, USA-vurmande ledarskribenter med flera – har alltid pressat på i NATO-vänlig riktning. Och delar av den svenska statsapparaten har trots den officiella politiken för alliansfrihet under täcket haft ett långtgående samarbete med USA och NATO.
Men trots detta har den formella alliansfriheten och neutralitetspolitiken gett ett utrymme för en mot USA och NATO åtminstone begränsat självständig politik. Under Vietnamkriget ledde ju Sveriges kritik till att USA under flera år inte hade ambassadör i Sverige.
Sverige gav dessutom ett viktigt politiskt och materiellt stöd till ANC i kampen mot apartheid, och stödde flera progressiva rörelser och regimer i tredje världen.
Allt detta är borta. Och det var absurt nog den socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist som var drivande. Hans linje var inte NATO-medlemskap utan direkt samarbete med USA.
Ukraina-kriget blev den faktor som gjorde det möjlig för de svenska NATO-förespråkarna att få med också den socialdemokratiska ledningen i en ansökan om formellt medlemskap. Partiets gräsrötter kördes över under kuppartade former.
Putinregimen är idag en auktoritär borgerlig regim genomsyrad av tsarismnostalgi. Putins, den ryska överklassens och hela det reaktionära etablissemangets målsättning var, när man satte in invasionen, att i praktiken införliva Ukraina med Ryssland.
Men förhistorien var också att USA och NATO under många år förflyttat NATO:s gräns ständigt närmare inpå Rysslands gräns. Detta trots löften som gavs från Väst, då Warszawa-pakten upplöstes 1991, att inte göra så. Inom den US-amerikanska högern var det egentliga målet att inringa Ryssland med militärbaser i de nya NATO-staterna, och att på sikt inte nöja sig med Sovjetunionens upplösning, utan att också splittra upp Ryssland och förvandla delarna till politiskt maktlösa råvaruleverantörer till Väst. Det som varit Ryssland skulle i framtiden omskapas till ett område helt dominerat av framförallt US-amerikanska storbolag. Det som förespeglade strategerna var alltså ett gigantiskt kolonialt projekt.
För USA:s strateger var en viktig aspekt också att omöjliggöra ett framtida närmande mellan Ryssland och europeiska stater, främst Tyskland, liksom ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete mellan Ryssland och den stat som USA-högern och USA-kapitalet betraktade och betraktar som den strategiskt viktigaste konkurrenten och motståndaren: Kina.
Upprinnelsen till Ukraina-kriget var Rysslands bestämda motstånd mot att också Ukraina skulle inlemmas i NATO. Att Krim skulle skulle ställas under NATO-kontroll sågs av den ryska statsledningen som ett skräckscenario. Medan den härskande klassen i USA såg detta scenario som en strålande möjlig landvinning.
Idag förs kriget i Ukraina med stor hänsynslöshet. För det ukrainska och ryska folket är det en nödvändighet att den auktoritära borgarregimen i Moskva elimineras. Liksom att USA:s nykoloniala projekt, som handlar om både Ukraina och Ryssland, inte tillåts att förverkligas.
Mot bakgrund av den militaristiska propaganda som nu, med Ukraina-kriget som utgångspunkt, förs ut i Väst måste följande fråga ställas: Är Ryssland, så som det energiskt hävdas i propagandan, ett hot mot Västeuropa?
Låt oss till att börja med påminna om att NATO spenderar mer än 10 gånger så mycket som Ryssland på sina krigsapparater. Och låt oss påminna om vilket block som stått och står för flest militära interventioner på vårt jordklot. Det är ju så att NATO:s medlemmar till stor del utgörs av de gamla kolonialmakterna. Och från 1900 till nu har USA agerat militärt (direkt och indirekt) i de latinamerikanska länderna, Vietnam, Laos, Kambodja, Indonesien, Somalia Libyen, Irak, Afghanistan, Iran m.m. Frankrike och England har under samma tid haft blodiga kolonialkrig för att upprätthålla sina imperier. Algeriet, Malaysia, Norra Irland, Nya Kaledonien, Kenya …
NATO-landet Turkiet har en lång historia av blodigt förtryck av den kurdiska befolkningen.
När svenska politiker säger sig söka trygghet så kastar man sej i armarna på det block som stått för överlägset flest invasioner och som utövat förtryck världen över. Det absurda är ju att Haag-mötet, präglat av kryperi inför USA:s president sker samtidigt som denne hotar till och med NATO-medlemmarna Kanada och Danmark-Grönland. Han kräver att Kanada ger upp sin självständighet och ingår i USA. Han kräver att Grönland överförs i USA:s ägo. Han utesluter inte militärt våld.
Mötet i Haag skedde också mot bakgrund av USA:s och Israels folkrättsvidriga krig mot Iran. De europeiska regeringarna ville se en “deeskalering” – men slöt upp bakom Israels och USA:s “rätt att agera”.
Och mest skandalöst: Under Haag mötet pågår det vidriga folkmordet i Palestina. Det systematiska massdödandet och utsvältningen har pågått i snart två år. USA har möjliggjort folkmordet med sina vapenleveranser och politiska stöd. Även Storbritannien och Tyskland med flera NATO-länder levererar vapen till Israel.
President Trump deklarerar öppet att han vill fördriva palestinierna från Gaza-området och bygga anläggningar där världens superrika kan roa sej vid Gazas medelhavsstränder.
Till detta USA upplåter Sverige 17 militärbaser. Detta NATO underkastar sej den svenska regeringen, och alla riksdagspartier sluter upp bakom de beordrade rekordrustningarna.
När Trump lanserade sina tariffhöjningar som också riktades mot NATO-medlemsländer och när han återigen hintade om att USA kanske inte skulle komma till europeiska NATO-länders hjälp om de angreps, ja då gick en chockvåg genom de europeiska länderna. Det var då man beslöt att drastiskt höja anslagen till krigsmakterna. Även vänsterpartier slöt upp. Man kunde dölja sitt bejakande av militarismen bakom resonemang om att det handlade om “europeisk självständighet” mot ett oberäkneligt USA.
Vi på eFOLKET och andra påpekade att långt ifrån att vara en manifestation av “europeisk självständighet” så handlade det om att leva upp till exakt det som Trump-regimen krävt.
Och nu bör det väl vara glasklart att det var så det var. Ingen försöker längre dölja det. De europeiska regeringarna kryper för Trump. Rutte säger det öppet: USA har haft rätt i sin kritik mot de undermåliga krigsmaktsanslagen i Europa.
Resultat: De europeiska NATO-medlemmarna fördubblar sin krigsbudgetar. Världens överlägset starkaste militärblock trappar upp. USA:s målsättning är naturligtvis att få med de europeiska länderna i den huggsexa om marknader och i de geopolitiska schackdrag som man förbereder. Med Ryssland, men framförallt med Kina, som motståndare på andra sidan schackbrädet. Detta är bakgrunden till besluten i Haag.
Till Peter Hultqvist och den låtsassocialdemokratiska partiledningen ställer vi frågan: Blev det bra det här? Men rekordrustningar, amerikanska baser i Sverige, ett Nato-medlemskap som kan dra med Sverige i imperialistiska konflikter? Känns det tryggt?
Till Vänsterpartiets ledning ställer vi frågan: Är ni nöjda med er uppslutning bakom rustningarna? Det handlar ju om ett totalt brott med den antimilitarism och politiska självständighet som Vänsterpartiet grundades på 1917. Varför har Vänsterpartiets ledning inte tagit ett enda steg för att på internationell nivå bidra till att skapa en välorganiserad och målmedveten anti-militaristisk folklig motrörelse? Tvärtom har V-ledningen skapat en avgrundsdjup klyfta mellan sig och alla grenar av fredsrörelsen.
Genom att i praktiken förbehållslöst, och med illa dold förtjusning, krypa upp i knäet på den svenska högern och det militärindustriella komplexet har Vänsterpartiet i praktiken förvandlat sitt nej till NATO-medlemskapet till ett provocerande hyckleri! Ja, även partiets nej till USA:s 17 militärbaser i Sverige framstår nu som ord utan varje mening!
Den väg som Vänsterpartiets ledning slagit in på är helt oacceptabel för många vänsterpartister. Förmodligen för majoriteten av partiets medlemmar. Handlar det från ledningens sida om en taktik för att få antimilitaristerna att lämna? Till V-ledningen säger vi: Gör om och gör rätt!
